Dagens skrivpuff:
Den ligger så nära till hands, den frestar och drar. Hon är ju i sin fulla rätt eller hur? Hon vill såra honom så som han sårat henne. Vill att han också ska känna den där skärande brinnande smärtan, känna sig värdelös och ifrågasätta hela sin tillvaro.
Linda är nästan förundrad över den fysiska smärtan och hur samtidigt frånkopplad hon stundvis är sin kropp. Det är konstigt det där, hur hela henns inre kan kännas fullkomligt ihålig och tom för att i nästa stund vara sprängfylld av ett stort svart tryck, så stort och ihärdigt att hon knappt vet vad hon ska göra av det. Hur kan det vara sådan storm på insidan samtidigt som hennes yttre är hugget i sten? Hon riktigt känner det själv, hur hennes ansikte är dött i en stelnad mask där det enda tecknet på liv är när spänningen i käkarna smärtar så hon får påminna sig att slappna av. Och andas.

Hon säger ingenting till honom. Det i sig skulle kunna ses som en form av hämnd, the silence treatment. Kanske är det så han uppfattar det och hon gör inget för att ta honom ur den villfarelsen. Sanningen är att hon inte har något att säga, hon har inte ens förmågan att skrika ut sin vrede, sin smärta och besvikelse. För det är ju bara tomt. Inte ens det sprängande trycket gör att något kommer ur hennes mun. Trycket är för stort, som ett svart hål i rymden där allting imploderat och inte ens ljuset slipper ut. Lika bra då hon ändå inte har något att säga, för vad finns det att säga?

Men den frestar och drar.