Ryssland bidrag gick på repeat hela vägen till jobbet idag. Ukraina som vann var också bra men denna passade bättre till min sinnesstämning. Behövde något som inte var för glättigt eller heller sentimentalt känslosamt. Tog mig en bra bit på Norrleden innan jag insåg att det var tiden på månaden och min extra nedstämdhet blev lite lättare att förstå. Små saker blir stora, jag tar åt mig där jag i vanliga fall skulle skaka av mig eller bibehålla distansen. Det tar energi, att ständigt vara på sin vakt. Att varje ord kan missuppfattas, varje handling misstolkas till ens nackdel. Jag är i ständigt underläge, initiativtagare som jag är till detta. Vi må ha varit två men det var jag som gav upp och det är en skuld jag kanske orättvist tillskriver mig men i mörka stunder inte kommer ifrån.

Kör på Norrleden och är glad för min destination som tvingar mig till annat fokus, frustrerad över att destinationen inte ger lika mycket glädje som den en gång gjorde. För jag är ännu långt ifrån på banan, långt ifrån att kunna, behärska, bidra så som mina ambitioner önskar. Får påminna mig också där att inte vara så orättvis mot mig själv. Det tar på krafterna att acceptera att man inte är där man vill vara, att man inte förmår tillmötesgå alla omkring sig. Man vill styra bilen åt ett annat håll, frustrerad och ledsen över en situation man känner sig oförmögen att påverka. En framtid man valt och sett fram emot känns plötsligt väldigt ensam och utsatt. Jag ifrågasätter mig själv, inte i fråga om mitt val utan huruvida jag kommer att klara det. Sedan inser jag tiden på månaden och tankarna blir lite lättare att hantera. Det är en dipp, inget värre än så, något att rida ut. Under tiden har jag Sergey Lazarev som stöttar mig.