Under Lilltjejens simskola försöker jag simma bort det, längd efter längd tills badleksaker och skrikande ungar tar för mycket plats. Först när jag är ensam kommer det med full kraft, i Gulingen på väg ut till Hjuvik. Som ett glödande järnband pressar ihop mitt bröst. Tårarna kommer och går, jag för en ojämn kamp de nästan femtio minuter det tar från Olofstorp och ut till kusten. När jag parkerar ger jag upp, ger efter och gråter. Det är dags att fullfölja försäljningen av båten och att besöka ön är en konkret påminnelse om det jag förlorat. Förlusten av stugan symboliserar på något sätt förlusten av mitt äktenskap. Av den familj och tillvaro jag trodde det skulle bli, som det kunde ha blivit. En symbol för mitt misslyckande. Straffet var att förälska mig i denna ö, vinna en plats på den och sedan förlora den. Köparna hämtar mig i sin lånade båt. Den frid jag alltid känt när jag lämnar fastlandet och landar på ön infinner sig också nu, trots vetskapen att det inte längre är en plats jag kan kalla min. Vi fullföljer affären och jag får tid att packa de få personliga tillhörigheter vi lämnade i stugan i höstas. Får hjälp av grannarna mitt emot att sätta på vattnet och avloppet så jag kan spola bort det som en av spekulanterna lämnat i toaletten under förmiddagens visning. Grannarna är det par vi hunnit bekanta oss med mest under den handfull gånger vi hunnit vara ute. Hustrun verkar uppriktigt ledsen att vi säljer. Finns det ingen möjlighet att behålla? För Ronjas skull om inte annat? Och jag börjar nästan gråta igen. Jag vill ju inget hellre!
Nästa gång jag är här ute lär vara vid fullföljandet av stugans försäljning. Att gå runt med de nya ägarna, se deras förväntningar och drömmar som var mina egna kommer att bli fruktansvärt jobbigt.
Får skjuts tillbaka till fastlandet, stuvar in mina fyllda påsar i bagaget, sätter mig bakom ratten och försöker bibehålla mitt samlade yttre. Sätter på mig min behärskade mask som inte låter sig påverkas av någon eller något. Men vad hjälper ett stelnat yttre när sorgen och smärtan är inombords? Jag gråter igen.
Kanske en dag har jag en stuga där igen. Kanske.
