Mina tankar flyger runt, runt utan att finna riktigt fäste. Pratade lite med Johan igår och tog upp hennes snabba humörsvängningar som dykt upp på sistone. När vi avslutat samtalet var jag full av tvivel på mig själv. Är jag en dålig mamma? Är det jag som är så tillåtande och slapphänt att min Lilltjej är osäker på gränserna och därför testar? Jag har ju upplevt att vi har en bra kommunikation och trygg relation, att hon vet var gränserna går och gör som jag säger när hon förstår att jag menar allvar. Jag har inte upplevt att hon är respektlös - men vilka är mina preferenser egentligen? Är jag så präglad av respektlös behandling under uppväxt och tidigare relation att mina krav är för låga, att jag inte reagerar när andra hade gjort det?

Jag tycker inte att jag och Lilltjejen har konflikter eller att hon är "svår", utan tvärtom förundras jag nästan dagligen under mina veckor hur klok och förnuftig hon är och hur bra vi kommer överens. Hur otroligt snäll och enkel liten unge jag välsignats med. Har jag uppfattat allting fel? Gör jag min dotter osäker och borgar för jätteproblem och konflikter när tonåren verkligen slår igång? Jag tycker jag har tydliga ramar och uppfattat att Lilltjejen har koll och respekterar dom, men om andra uppfattar tydliga skillnader när jag är med och inte - hur ska jag tolka det? Hon kanske är flamsig, men respektlös? Jag kan behöva motivera och argumentera, behöva säga till fler än en gång, men aldrig behöva bli arg, är hon respektlös då? Behöver jag bli arg tidigare, eller på andra sätt markera gränserna tydligare och tidigare? Inte ge utrymme för marginaler eller argumentation? Hur ska jag göra det när jag inte ens uppfattar denna gräns?

 

Jag pendlar mellan tvivel på mig själv och den uppfattning jag trodde mig ha om vår relation och mitt föräldraskap. Det är nyttigt att ifrågasätta sig själv, men var ska jag landa? Är jag en dålig förälder? Är hon respektlös mot mig? Är min uppfattning om föräldraskap och mitt utövande inte alls så sunt som jag trodde?

Jag tycker inte att hennes plötsliga ilska är ett problem, det är bara något nytt som jag förknippat med knoppande tonår som jag har hanterat på det sätt jag trodde och fann bäst. Men om hon bara ger uttryck för sådana hos mig, då är det ju något hos mig, här som tillåter det. Vad beror det på? Är det bra eller dåligt? Eller gör jag nu bara en stor grej av detta och istället borde fortsätta vara trygg i mitt egna föräldraskap, tro på det och stå för det?