Det blev en mysig måndagskväll efter Lilltjejens lektion var klar. Först hade vi dock en smärre sammandrabbning, vilket i mina ögon inte kan kallas det men som för Ronja tydligen upplevdes så. Det har blivit lite mer humörsvängningar hos henne på sista tiden med kort stubin och dålig attityd när jag framför allt ber henne göra läxorna - och sedan kämpar för att fullfölja dom. När jag hämtade henne i söndags berättade Johan att hon har möjlighet att börja fotbollsträna med F2010, det vill säga årskullen äldre där det finns en målvaktstränare. Eftersom hon missar torsdagstränarna med sitt eget lag på grund av orkestern, erbjöds nu denna möjlighet. Det skulle innebära onsdagarna och således en aktivitet varje dag förutom fredag och lördag.

Lilltjejen var förvånansvärt tvär och negativ, på gränsen till överdrivet gällande att hon inte skulle hinna med sina läxor. Det faktum att hon gör sina läxor på ett kick - om hon bara håller fokus var hon inte mottaglig för utan kändes som ännu ett omotiverat känsloutbrott som gjorde sig uttryck igen då jag tog upp frågan igår. Hon smällde igen bildörren och marscherade hem till dörren för att jag inte skulle hinna med.

Väl inne bröt hon ihop och vi fick ett jättebra samtal. Hon förststår inte varför hon blir så arg, tycker det är jättejobbigt och känner sig som världens hemskaste dotter. Jag har sagt det till henne många gånger vad det kan innebära att komma i tonåren, att vi säkerligen hamnar i hårda bråk men att det är helt naturligt och att vi älskar varandra ändå. Jag vet att hon älskar mig och hon vet att jag älskar henne även de gånger då det kan kännas och upplevas som precis tvärtom, jag har verkligen försökt att pränta in det i henne och påminde också nu. Hon sade att hon inte blir lika arg när hon är hos Johan och vi pratade kring vad det skulle kunna bero på. Där finns två bröder som på bröders vis kan vara ganska utåtagerande. Följdaktligen har Ronja blivit den snälla och duktiga flickan, också något jag försökt påminna och inpränta i henne sedan vi ständigt fått alla lovord från skolan - att det är ok för henne också att bli arg, busig, att ryta ifrån eller leva ut. Det är skitjobbigt att fastna i "duktiga flickan"-facket! Eller är det kanske helt sonika att jag är mer slapphänt än Johan och hon därför testar gränserna mera?

 

Hon är rädd för att jag och pappa ska bli arga, riktigt arga, för det har vi aldrig blivit - det har vi ju aldrig behövt! Vi pratade om mina och Johans olikheter när det gäller hur vi hanterar hennes trilskanden, hur det känns för henne och hennes teori var att hon lever ut mera hos mig just eftersom det bara är hon och jag här, hon inte känner lika starkt att hon behöver vara "duktiga flickan". Jag sitter där och hoppas innerligt att jag säger de rätta orden, får henne att förstå hur klok och insiktsfull hon är för sina elva år, upprepar hur bra det är att hon lever ut, hur starkt det är att be om ursäkt efteråt som hon alltid gör och att jag vet att hon älskar mig oavsett vad hon säger eller gör - att jag alltid älskar henne oavsett vad hon säger eller gör och vad vi än säger och gör där och då till varandra. Det är ok, det är förväntat att hon ska blir arg på mig och sin pappa, men också att vi blir detsamma på henne och att hon måste lära sig hantera det.

Jag är inte en person som skriker och gormar när jag blir arg, det är snarare tvärtom och istället för arg blir jag mest besviken vilket också är en hemsk känsla för ens barn. Vi pratade om det och vad vi kan göra när vi hamnar i dessa situationer och förstå att gränsen är nådd.

"Du får säga att jag är en bajskorv", säger hon på djupaste allvar. Vi skrattar men slår likväl fast att testa detta där jag tycker hela vinsten är bara det faktum att hon själv kom med ett konkret handlingsförslag. Funkar inte det så får vi prova något annat.

 

Vi äter middag, vi slutför pusslet och hon spelar tvärflöjt en halvtimme. Hon vill sova hos mig och somnar på tre sekunder.

Min älskade Lilltjej, jag längtar efter att få säga till dig att du är en bajskorv!