Stöten
Det blev en fin vecka där Lilltjejen överträffade alla förväntningar. Trots besvärlig fot, dåligt väder och magont var inställningen och humöret positivt.
Den enda natt som fanns kvar att boka i Rörsjöstugorna uppe på Fulufjället var då väderappen förutspådde regn, såklart. Men vi fyllde våra ryggsäckar och gav oss av kring lunchtid.
Vägen upp till Njupeskärs vattenfall är som en kort söndagspromenad som passar både småbarn och hipsters i flipflops. Som Christer redan gett uttryck för och jag redan anat var vandring inget han satt på sin favorit att-göra-lista och
snart bytte vi även ryggsäck så jag fick ta den tyngre. Jag vet inte om jag kände någon större skillnad då den dessutom varit tyngre vid min vandring förra året men kanske gjorde glädjen av att vara tillbaka den också lättare. Snabbt
var vi framme vid fallet och kunde dokumentera oss tillsammans med alla andra dyblöta besökare.
Då jag visste vilken klättring vi hade framför oss körde jag vidare utan regnjackan och således blottade min stretchklädda bakdel åt hungriga insekter. Ronja räknade till över nio bett på ena skinkan! Att komma upp för berget på fallets
östra sida är onekligen en utmaning och vid det laget var Christers goda humör helt bortblåst medan Lilltjejen kavade och klättrade på och väl uppe och andningen återhämtats gick hennes mun nästan oavbrutet hela vägen fram till den lilla klunga
hus som utgör Rörsjöstugorna. Jag kom på mig själv att småle ibland av glädje av att vara tillbaka och att Lilltjejen verkade uppskatta det också, trots regnet, tung ryggsäck och tuff terräng.
Blöta och frusna fick vi skydd undan regnet i den öppna övernattningsstugan medan Tommy "receptionisten" jobbade sig tillbaka efter proviantering. Väl i vår lilla stuga tändes kaminen direkt för välsignad värme och torka. När vår påsmatsmiddag var avklarad
och kroppar uppvärmda hade regnet dragit vidare och lämnat en strålande vacker kväll. Vi tog våra spön och gick ut. Det blåste tyvärr för mycket för Christers flugspö så han fick använda mitt haspel medan jag bara njöt av platsen - och supporterade
när de fastnade i botten.
Efter tandborstning och lite spel ville Lilltjejen ut igen och det kan man ju inte säga nej till. Vi ställde oss vid bron där man hämtar dricksvatten, lite extra ström därunder och därefter högg det friskt! Inga stora saker men det är ju inte det
viktigaste och till slut lyckades Ronja hala iland en fin liten fjällröding! Tydligen en bedrift enligt både Tommy och fiskegurun Mattias här hemmavid. Jag trodde det var en Harr men tydligen har de unga Rödingarna inte den karaktäristiska bukfärgen.
Hade fullt sjå att hålla i den också så kunde inte se den ordentligt innan vi lät den återvända till vattnet. Nästa fångst får Lilltjejen hålla i själv!
Till onsdagsmorgonen vräkte regnet ned igen medan vi intog vår frukost, packade ihop och städade efter oss. Det klarnade upp strax innan vi lämnade och vandrade tillbaka ned till Njupeskärs parkering. Ganska trist att Christer blir så tvär när det är
något som han inte gillar eller går som han vill och således stegade han snabbt iväg med målet att komma därifrån och tillbaka till civilisationen så snabbt som möjligt. Jag och Lilltjejen däremot tog vår tid och avnjöt så mycket vi kunde
av vidderna och upplevelsen tillsammans.
Jag hade ju som sagt redan innan förstått att vandring inte riktigt var Christers grej så uppskattar att han ändå faktiskt försökte. Antar att det blir dagsturer eller lättare terräng som gäller för att få med honom igen - och ett hänförande
mål som belöning medan jag tycker själva vandrandet är en belöning i sig.
Nåväl, nere vid parkeringen mötte han oss med glass innan vi packade in oss i bilen. Liksom när jag var där åkte vi till Göljån där det stora skredet ägde rum men sedan jag var där hade utkikstornet brunnit ned och vi såg inte lika mycket.
Väl tillbaka till vår stuga var det extra skönt med en bastu - som vi för övrigt avnjöt vad jag tror är varenda dag. Då gymmen ännu har dom avstängda på grund av restriktionerna har vi verkligen längtat efter det!
Torsdag och födelsedag för Christer som naturligtvis skulle firas! Två spel kändes passande eftersom vi genast kunde testa och Takenoko var riktigt mysigt och lätt att lära. Det blev många omgångar under resten av veckan. Födelsedagsmiddag nere
i Lindvallen och mer fiske i Görälven där både jag och Ronja fick hugg av rejäla gäddor men tyvärr inte hela vägen upp för den branta stranden. Därefter var det dött även vid den vackra plats där Södra Kungsleden startar.
Jag hade önskat och trånat och till fredagen ställde särbon upp - att gå till antingen Hundfällets eller Stötens topp! Lilltjejen föredrog Hundfjället då Trollskogen även ska vara fin under sommaren.
Med endast vatten och lite snacks på ryggen denna gång blev det en enkel promenad upp till toppstugan. Lilltjejen fick ont i magen halvvägs, ett problem hon dragits med ett tag nu, såpass ont att hon ibland gråter. Vi kör laktosfritt och observerar
extra efter hon ätit gluten men hittar inget tydligt mönster. Oftast får hon ont efter vi ätit - oavsett vad det varit.
Det värsta, tio av tio på vår smärtskala släppte efter ett tag och vi kunde fortsätta upp. Härlig utsikt över både stugan vi bodde i i Tandådalen i vintras och den vi bokat i Hundfjället nästa år.
Trollskogen var verkligen riktigt mysig också nu och inga mygg! Vi dränkte oss visserligen i myggmedel men upplevde inte att det var några plågoandar kring någon av de många besökarna.
Det blev en kort utflykt och snart var vi tillbaka i vår stuga för lite lunch. Sedan kunde jag inte hålla mig utan gav mig själv ut med Stötens topp som mål. Christer och avkomma stannade kvar med sina skärmar medan jag körde mjölksyreträning för låren.
Kavade upp längs den bitvis blöta och av motorcrosscyklar sönderkörda skoterleden till den stenigare och torrare toppen och nästintill kalfjället tog vid. Underbart! Hela mitt väsen bara skriker att jag vill stanna kvar längre, vill åka tillbaka
senare i höst!
Jag ångrar nästan att jag inte köpte loss den där veckan i Lindvallen, då hade jag ju en stående möjlighet varje år att komma tillbaka. Insatsen hade man ju säkert fått tillbaka och årsavgiften var lägre än avgiften för stugorna jag nu har möjlighet till
via HSB och Volvo. Visst är de också förmånliga priser men Lindvallen hade bättre faciliteter och förmåner att använda också under vintersäsongen. Nåja, till lördagen och hemfärd regnade det nästan hela tiden och visst är det också skönt att
komma hem igen.
Är så oerhört stolt och glad över min Lilltjej som inte bara genomförde utan också uppskattade både vandringar och fiske, jag vill och hoppas vi kan göra detta igen, vill att hon ska fortsätta dela min glädje över att vara ute och bara
vara.
Kommentarer
Trackback
