1986 var jag tio år. Då kom filmen "Top Gun" och alla dreglade över Tom Cruise. Själv var jag bara tio år och hade inte riktigt upptäckt tjusningen med pojkar ordentligt. Den var fortfarande på den barnsliga svärmerinivån som inte sträckte sig längre än utbudet i den egna klassen där pojkarna rangordnades med olika antal röda hjärtan i dagboken. Tio år...gränsen mellan låg- och mellanstadiet och jag hade fått mina första rödbågade glasögon.
Jag gillade "Top Gun", men älskade "Iron Eagle"! Och eftersom jag ännu var för barnslig för att uppskatta Tom Cruises och Jason Gedricks yttre behag, uppskattade jag musiken desto mera. På den gamla VHS-spelaren spolade jag tillbaka om och om igen för att få höra "Never say die". Igen och igen.
 
"Who framed Roger Rabbit" som kom 1988 var en annan film jag såg om och om igen, fashinerad av kombinationen tecknade figurer och riktiga skådisar och miljöer. Varje gång tittade jag bort när elakingen kördes över av ångvälten, och när hans riktiga utseende därefter kom fram var han synnerligen läskig att se på!

 


När så en annan kombinerad film - "Casper" kom år 1995 köpte jag den mer av nyfikenhet, för lite fånigt kändes det ändå att köpa en barnfilm då. Slutscenen med Jordan Hills sång spelade jag dock om, igen och igen, och "Caspers Lullaby" framkallade sådant tryck i mitt bröst att jag sprang och köpte dess soundtrack! Det var tvåsiffrigt antal år sedan jag hörde den senast, men fortfarande framkallar den detta känslomässiga tryck som utan problem framkallar tårar i mina ögon. Det är just den där mjuka pianoslingan som berör mig något otroligt! Hade jag fortsatt spela piano och inte lagt ned efter tio år så hade jag sett till att lära mig den!


(Pure piano!)

Jag hade totalt glömt bort den filmen men självklart måste jag ha den i min uppgraderade DVD-samling, så nu har jag beställt den från nätet. 49 spänn tyckte jag var ok.

Så mycket musik man fäst sig vid under åren, men tyvärr glömmer bort. Gott att jag nu kan ha kvar dom här i bloggen i alla fall!


Det är mycket diskussioner om huruvida man kan tvinga sina barn till olika saker, och idag är det väl framför allt den egna viljan som gäller. Om barnet inte vill, så ska det inte behöva heller, låta barnet följa sin egna nyfikenhet och upptäckarlust, hitta viljan att lära på egen hand och så vidare och så vidare.
Jag hade aldrig lärt mig spela piano om inte mamma tvingat iväg mig där vid fem-sex års ålder. Det var väl sådär lagomt kul, och egen fallenhet för det hade jag inte på så sätt som man kan se många andra ha. Men visst var det roligt när man så lärde sig den där fina speciella låten man tyckte om, eller faktiskt insåg att det var en själv som framkallade den där vackra melodin.
Men framför allt har jag haft sådan otrolig nytta av kunskaperna att jag bara kan erkänna och tacka min mamma för att hon faktiskt "visste vad som var bäst" för mig just då. Det har gett mig självförtroende och fördelar vid tillfällen där andra varit nybörjare. På samma sätt som min träning i olika former inte satte mig i den obekväma sits många andra upplevde när det kom till exempelvis idrotten i skolan. Inte var det jag själv som plötsligt en dag bara kom på att jag ville åka längdskidor och att jag skulle finna det roligt! Så var inkörsporten sedan öppen för alla andra aktiviteter som följde: Orientering, badminton, innebandy, aerobics, step och sedan Bujinkan, Body combat och Krav Maga, men framför allt den trygghet och det självförtroende man förvärvat i att våga prova och utöva.
Mamma tillsåg att jag hamnade på Teknisk linje vilket visade sig vara den bästa plats jag kunnat hamna på, så mycket bättre som jag visade mig trivas i mansdominerade miljöer. Om man bortser från arbetsuppgifternas påverkan, så har jag faktiskt trivits bäst på de arbets- och utbildningsplatser som varit mansdominerade: SLU, väktar- och ordningsvaktsjobben. Kan ju ha att göra med min antisociala sida där männen har ett mer ytligt och rakt umgänge utan underliggande intriger och djupare krav på umgänge. Så har i varje fall jag uppfattat det, generellt sett.

Trots tio års spelande utvecklade jag som sagt aldrig någon vidare fallenhet för pianot, men en melodi jag fick lära mig och som jag tyckte om var "Ballad Pour Adeline". Den som mamma ständigt sade att jag skulle spela på hennes begravning, vilket nu inte blev av. Finns många versioner, varav denna är en enklare. Den jag lärde mig var ännu snäppet enklare, men flickan som spelar och det "oproffsiga" sätt hon gör det på, påminner om mig själv där jag satt och plinkade.