Jag ljög i mina första två tömningar. Mamma dog inte alls den dagen jag lämnade henne där i sjukrummet. Pappa dog inte när jag städade hans fyllekvart i Umeå.
De båda dog en långsam och utdragen död..i min hjärna. Jag kan inte säga mitt hjärta eftersom jag uppenberligen inte är helt oberörd av dom (annars skulle jag väl inte heller sitta med dessa tömningar).
Jag inser att jag lärde mig att stänga av, eller lägga locket på som jag brukar kalla det. Känsloyttringar gjorde bara allting värre. De var ett nederlag, en förnedring. När man började gråta blev mamma nöjd, för då visade man något. När man blev förbannad, skrek och till och med slog blev hon om möjligt ännu mera nöjd, för då fick hon rätt.
Så man ångrade sig varenda gång. Varje gång det brast, samma sekund visste man att man förlorat, att hon var nöjd, skadeglad, man hade visat sig sårbar.
Så det blev förbjudet i mina ögon. Jag stängde av hjärnan och öronen, kopplade bort och försökte att inte låta hennes röst tränga igenom och påverka mig. Men hon visste naturligtvis vilka knappar hon skulle trycka på för att jag till slut skulle reagera. Påhopp på mig själv klarade jag till slut utan problem. Jag var en hora - ok, lät mig utnyttjas - varje dag, skämde ut mig och hela familjen - nemas problemas!
Men påhopp på de jag brydde mig om, där var jag lika hudlös som en nyfödd kattunge.

Jag låste min rumsdörr, för att hon inte skulle kunna komma in och sitta på min sängkant och mala. Hon pillade upp låset. Jag körde in papper i nyckelhålet, då satte hon sig helt enkelt utanför och malde. Malde och malde. Det var när pappa redan flytt fältet, så hon fick rikta sina... jag vet inte vad, mot någon annan. Pappas dörr satt hon och bankade på, och ropade, outtröttligt, om hon inte malde, malde och malde. Oftast slutade det med att pappa gav upp och stack iväg med bilen.
Min dörr bankade hon inte på tack och lov. Hon bara malde, ville att jag skulle få höra sanningen, tyckte hon gjorde rätt i att berätta sanningen, hur hon var skyldig oss att berätta. Hur pappa var, vad han gjort, hur hon kände, mådde.
Det var i början, då handlade malandet bara om henne och pappa. När jag blev äldre och mitt lock var mera effektivt, och jag började bry mig om andra människor, dvs fick min första pojkvän. Då hittade hon ett sätt att bryta igenom.

Mammas malande? Sanningen? Hur pappa slog henne, hur pappa låg med en annan medan han hämtade mig i Korea, hur karlar bara är ute efter att få knulla, och att jag aldrig skulle sära på benen för en man. De bara utnyttjade, svek, bara var ute efter en sak. Hon visade brev, foton, läste högt på sin värdelösa engelska, ur de brev denna kvinna skulle ha skickat till pappa. Hur han manipulerade, var två personligheter, tryckte ned henne, fjäskade med andra.
Jag sket faktiskt i det där. Hon tyckte om att posera framför spegeln i badrummet när jag var där, för att visa upp sina blåmärken på armarna. De var rejäla. Mörka, blå, lila, gula. Jag sket i det. Det enda jag ville, var att bli lämnad i fred. Jag tyckte faktiskt hon förtjänade de där blåmärkena eftersom hon drev en till att orsaka dom.
Två gånger har jag slagit till min mamma. En gång i 180 km/h när jag övningskörde hem från Umeå. Pappa satt i baksätet och skrek åt mig att stanna. Jag gasade bara ännu mera med tårarna rinnande och önskade i en del av min hjärna att vi skulle krascha. Då skulle hon få! Hon satt på passagerarsidan intill och flinade. Jag kom inte åt henne. Det spelade ingen roll vad jag gjorde. Grät, skrek, slog, hotade att köra ihjäl oss allihop. Hon satt och hånlog och sade att det inte spelade någon roll om hon dog, för då skulle vi ju bara bli nöjda och glada.
Så jag förlorade. Igen.
Andra, vilket egentligen var första gången jag slog, minns jag inte omständigheterna kring, men jag minns att jag gjort det.
Hon har slagit mig en gång, jag minns inte varför, men jag stod och skrek och grät utanför huset. Hur kunde jag?

Hennes sätt att komma åt mig var att angripa de jag brydde mig om. Mina första kärlekar. Han bara utnyttjade mig. Ville bara knulla. "Se då till att inte sära på benen för hans skull Linda" fick man höra om och om igen. Och det värsta var, att min pojkvän, som så gott som alla tonårspojkar är, också ville ha sex, mer än jag själv ville. Och så fick mamma rätt, vilket jag hatade henne ännu mera för. Det blev ju inte bättre precis av att jag lyckades bli gravid. Det förlät hon mig aldrig! Medan jag aldrig förlåtit mig själv för att hon fick reda på det! Hon förstörde allt. Aborten var bokad, jag och pojkvännen mådde hur bra som helst. Allt var som vanligt, tills hon fick reda på det.
Vad än mamma gjort före eller efter aborten, så var det inte lika illa som att göra abort! Det fick man minsann höra.
Ung som jag var (17), fick jag träffa en kurator, vilket väl var ok för mig. Det var faktiskt mamma som propsade på det eftersom denna kurator var så bra och säkert kunde få mig på andra tankar. Visst var hon bra. Hon såg direkt var den riktiga skon klämde, och behövde inte säga många ord om hur det låg till hemma förrän jag bröt ihop. Sedan skulle kuratorn prata med oss båda, och då såg mamma att jag gråtit, och slog ihop två och två. Jag hade beklagat mig för denna främling om mamma, snackat skit om henne, svartmålat henne, sagt hur hemsk människa hon var, låtit fasaden rämna!

En barndomsvän flyttade till Afrika ett år, för att hennes föräldrar skulle arbeta där. Vi brevväxlade, och då jag har lättare för att skriva, blev det till slut att jag anförtrodde henne en del. Det var inte mycket, och jag skämdes för att jag berättade om vår fina familjs baksida. Svarsbreven förvarade jag i en låst byrå.
Mamma öppnade och läste breven, och fick naturligtvis reda på att jag förnedrat hela familjen för våra vänner. Också en aspekt jag fick höra många gånger. Sedan jag flyttat hemifrån och hon undrade om vi hade någon kontakt längre, vilket jag svarade nekande på, fick man alltid kommentaren "Ni som var så sååta vänner, som du berättade allt för, om hur hemska vi var och hur synd det var om dig!"
Så jag slutade att anförtro.

Barn ska inte se sina föräldrar ha sex. Det gör sönder något inom dom. Framför allt när det sker på sådant sätt som mina föräldrar. Man hör att mamma egentligen inte vill, men låter sig övertalas. Hur pappa bjuder henne på vin för att hon ska bli mera villig.
Jag sover i deras säng, minns inte hur gammal jag är, men vaknar till av att pappa vänder sig om i sängen och säger:
"-Nu ska vi knulla!" Jag är så pass liten och trött att jag inte reflekterar över detta, men vaknar senare av att han slickar mig i ansiktet.
"-Pappa", säger jag och sätter upp händerna mellan oss.
Han vaknar till och vänder sig bort. Suckar och säger: "Det är bra du säger till Linda", och somnar om.
Jag är klarvaken, och smyger därifrån till min egen säng. Det är sista gången jag sover i deras säng. Dagen efter kommer han och säger:
"-Det var ju inte meningen att skrämma dig. Jag ville ju bara pussa dig lite". Jag minns att jag bara mumlar något med blicken i golvet. Någonting har gått sönder inom mig.
Och när jag blir äldre kommer en viss förståelse för min mamma.
"-Du kommer att förstå när du blir äldre", sade hon ofta, och även från sin urna i marken fick hon rätt. Hon gjorde det bara omöjligt att visa att man faktiskt förstod. Att man nästan föraktade pappa mer än henne, men undvek henne för att det bara blev bråk. Hon fattade inte att vi faktiskt fattade. Hon slutade aldrig med sitt malande.

En av de sista känsloyttringar min mamma fick, som jag även den bittert fick ångra, var när hon försökte ta livet av sig. Jag satt med ett grupparbete i webbkonstruktion tillsammans mina två gruppkompisar på universitetet och jobbade i datasalen. Så ringde hon. Hon hade tagit tabletter och ville ta farväl.
Jag lämnade datarummet och stängde in mig i ett grupprum för att inte störa de andra och försöka höra vad hon sluddrande sade. Hon blev sluddrigare och sluddrigare, och plötsligt stod jag i ett litet grupprum i Samhällsvetarhuset på univeristetet i Umeå, och skrek att jag älskade henne, att Nina älskade henne.
Jag ringde 112 där operatören fick be mig att sluta gråta för att kunna höra vad jag sade. Jag kunde inte adressen där de bodde! Så kass kontakt hade jag med mina föräldrar. "Hörnet ovanför Cornerrestaurangen i Piteå, mitt emot Pentryt".

Sedan ringer jag Nina som är på jobbet. Jag ringer pappa som till slut svarar. Han är stirrig och förvirrad när jag försöker säga vad som hänt. Han säger att hon försökt slå ihjäl honom, att hon slagit honom i huvudet med en hammare, och därför inte är hemma, utan flytt fältet.
Jag säger till Per, min gruppkompis och granne att jag åker hem, för mamma försökt ta livet av sig. Han blir helt förskräckt och vill följa med "-Kom så får vi prata!" Underbare snälle Per! Men medlidande och vänlighet var det sista jag behövde för att kunna hålla masken. Jag cyklar hem och kryper ner under täcket.
En av ambulanskillarna ringer och säger att de är i lägenheten och en knappt medveten mamma är där, och en förvirrad pappa. De tar henne upp till sjukhuset och magpumpar henne. Hon har tagit tabletter och alkohol.
Dagen, eller någon dag efteråt kallas Jag och Nina kallas till ett akutmöte eller vad det kallas. Antagligen standardförfarande vid sådana här familjedramer. Vi ska få tala med en psykolog. Vi vågar inte se ett litet hopp. Kunde detta bli någon form av vändpunkt? När vi samlas utanför Piteås sjukhus där vi ska ha detta möte, inser jag direkt att det är hopplöst. Mamma har den svarta blicken. Varför ringde du ambulansen? Hur kunde jag skämma ut henne så här? Jag lade locket på. Medan vi väntar maler mamma om att vi nu gaddar ihop oss mot henne, hur vi hatar henne, hur jag skulle ha låtit henne dö, hur hon kunde vara så dum att ringa mig över huvudtaget.

Hos psykologen eller kuratorn eller vad hon nu är, gör denna sitt bästa. Nina börjar gråta med en gång, och kan bara få fram att hon önskar att det ska bli bra. Jag undviker att se och höra min syster för att inte tappa min mask. Istället försöker jag förklara. Mamma sitter som en eldgaffel i ryggen och hopknipen mun. Snacka om slöseri med tid. Jag åker ner till Umeå igen och allt fortsätter som vanligt.