Jag kan tänka mig att man är lite antingen eller när det gäller deras stil, men jag har alltid gillat Nordmans speciella sound, men konstigt nog aldrig köpt någon av deras skivor.  Jag minns att Jenny hade deras första med "Vandraren" och Oo har en annan med flera bra låtar. Deras Melodifestivalbidrag "I lågornas sken" gillar jag också skarpt!

Varför jag nu kommer att tänka på låtar helt plötsligt är Oos plötsliga intresse i Spotify med något projekt han nu kommit på. Därför efterfrågade han nya och gamla bra låtar, och vi båda insåg att vi inte hade några problem att hitta gamla godingar, men nya? Hallå? Finns det några nya riktigt bra låtar enligt ens eget tycke? Börjar man bli gammal eller visst var det bättre förr? :o)

Jag minns faktiskt inte hur och när jag fick upp öronen för Fronda, men "Rullar fram" tycker jag har så himla kul gung och köpte faktiskt deras skiva som hade fler bra spår!





Ofrånkomligt kommer minnen tillbaka från timmarna på dansgolvet man svettats och haft så vansinnigt kul. Vem behöver alkohol eller andra stimulantia när man kan lämna tillvaron och bara uppslukas av en riktigt bra låt? Lite folk och glest på dansgolvet får de flesta att tveka eller backa ur, men vid rätt musik är det ju så det ska vara! Synd att den musiken man själv nu finner så ösig och bra nu bara plockas fram vid "Back to 90´s"-teman och sådant! Ack, eurotechno det är grejer det! Xo) Okej, man är en stofil!



(MAXX och Magic Affair!)









Grejen är ju att jag också bara kan ligga och vila till denna musik. Sash till exempel är perfekt att bara flyta iväg till! Valsång och vågskvalp? Trams! Xo)

Ujuj många härliga låtar och många härliga minnen!

Jag har återknutit och hittat en blogg som tillhör en vän från studietiden. Vi gick lärarutbildningen i Umeå, en tid jag faktiskt minns väldigt vagt och en klass där jag knappt skulle klara av att rabbla upp hälften av namnen! Hanna, Ida och Sandra var dock några jag fann mig väl till mods med. Jag vill minnas mina Varma koppen-soppor och Polarbrödsmackor med salami som intogs i gången mellan Naturvetarhuset och Universum eller MIT-huset tillsammans med dom över kursböcker och anteckningar. En kurs i fjäll- och marinbiologi företogs uppe i norska Bodö, och när klasskompisarna festade och sjöng med kursledarnas (!) medhavda starka, tog jag och Hanna våra fiskespön och njöt av det blanka vattnet och omgivningarna. Jag har aldrig fått upp en större fisk än jag fick den kvällen, en bedrift jag aldrig klarat om inte Hanna varit där! En torsk, monster-(i mina ögon) torsk!

Hanna som länken här och i början leder till, bor uppe i Lapplands storslagna landskap i Sorsele kommun. Ett besök i hennes blogg(ar) visar på ett liv så fjärran ens eget, och som nästintill gör mig grön av avundsjuka. Vyer runt knuten som får mitt begränsade estetsika sinne att svämma över av hänförd sentimentalitet och något våtvarmt att bildas i bröstet.  Na Pali kusten på Hawaii drev tårarna upp i mina ögon, men man behöver inte åka tvärs över jordklotet för naturupplevelser över det vanliga. Kanske slår hennes bilder också an en varmare sträng inom mig eftersom jag en gång levt i dess närhet, bara ett stenkast från mig men nu flyttat ännu längre ifrån. En del av mig vill leva där uppe, där ute, medan en annan del av mig trivs med närheten till en "riktig" stad och dess utbud. Dessutom är det nog skitmycket mygg där om somrarna!
Hon lever ett liv som i flera moment skiljer sig så markant från mitt att jag tror min suktan har en grund liknande samma längtan man kan ha efter flashig glamour som skildras i skvallertidningarna. Ett liv med andra inslag än de egna, som verkar intressant och spännande, men som man egentligen inte passar för. I hennes fall är de andra inslagen jakt och det hårda arbetet att träna jakthundar kombinerat med tid ute i naturen, i vår vackra fjällvärld. Själv skulle jag absolut inte vilja jaga, men så är jag inte fostrad i den andan heller. Så det faktum att jag skulle fälla krokodiltårar för den fällda älgen, ripan eller räven medför att jag finner min tillvaro i de Göteborgska skogarna ytterst tillfredsställande. Och så kan jag uppskatta fjällvärlden desto mer när jag får möjlighet att besöka den.

(Från Hannas familjeblogg)

Det är fashinerande dock vilket mångfacetterat landskap vårt avlånga land har att erbjuda. Jag minns hur imponerad jag blev över västkusten första gången jag fick uppleva dess släta klippor och små kobbar bland det glittrande havet. Var jag fortfarande i samma land!? Trots att jag besökt Göteborg några gånger hade jag aldrig varit ute vid dess kust, men jag är glad att första gången blev Lysekil. Jag blev förälskad med en gång, och minnet blev en aspekt när jag så valde Stenungsund bland alla andra orter jag sökt och erbjöds jobb hos. Tack vare mitt besök hos min gamle studiekompis från Dataingenjörsutbildningen hamnade jag så här nere, och även om jag kan sakna mitt goa Norrbotten med sina riktiga vintrar och ljusa sommarnätter, så ångrar jag mig inte. Det finns alltid kvar och kan alltid besökas.

Begravningen äger rum i eftermiddag. Jag har ju inte möjlighet att närvara, men istället för blommor som vissnar lämnade jag ett bidrag till cancerfonden. Hittade kollegornas annons på Fonus hemsida och tycker den var riktigt fin. Så passande bild med äpplet!
Ofrånkomligt letar jag fram pappas annons ur arkiven. Varken jag eller Nina tyckte till särskilt mycket om dess utformning så hans bror och fru gjorde som de fann bäst. Mammas annons hittar jag inte för den utformade jag och Nina själva direkt till Västerbottens Folkblad. Bökigt och omständigt då varenda mellanrum, varje bokstav och radbyte skulle bekräftas och godkännas. Inte visste väl vi hur en dödsannons skulle se ut!? Jag vet faktiskt inte varför vi inte gick via Fonus eller annan begravningsbyrå då de ändå redan hjälpte oss med bouppteckningen, men jag antar att det var ekonomiskt. Jag minns att vi reagerade på den hutlösa kostnaden de tog för att ta reda på vilka konton hon hade och beställa dödsintyg från Skattemyndigheten. Vi fick ju avsluta, säga upp, säga ifrån allting själva ändå till slut. Snälla Anna klippte ut och skickade annonsen till mig så den ligger i någon låda någonstans tror jag. Minns att vi hade ett ljus och så den dikt som mamma visade mig kort innan hon dog. Ibland önskar jag att jag visste var annonsen var och kunna dokumentera denna dikt här, samtidigt som jag finner det outsägligt meningslöst.
Varför har man dödsannonser egentligen? Handlar det inte om ren information, ett sätt att nå ut till de som kan tänkas vara intresserade? Eller handlar det om ett sätt att få bekräfta, ge en sista hälsning till de som betytt något? Den avlidne bryr sig ju  knappast, men symboliskt känner de efterlevande att de hedrar på samma sätt som en fin begravning? Man har sett flådiga annonser och flådiga begravningar, som att dess utformning på sitt sätt skulle representera hur betydelsefulla de var, eller hur dåligt samvete de kvarlevande har? En gammal anhörig som fått vissna bort på ålderdomshemmet med pliktskyldiga besök till födelsedag och jul får en överdådig begravning, se hur mycket hon/han betydde för oss! Men å andra sidan tenderar en yngre person som gått bort att få en mer storslagen ceremoni än en som fått leva livet tills dess riktiga ände. Ganska naturligt kanske då ens nätverk onekligen är större som 20- eller 50-åring än intorkad 95-åring. De som bidragit till denna överdådiga begravning har själva fallit ifrån mer eller mindre, så kvar blir de pliktskyldiga och eventuellt skuldmedvetna barn och barnbarnen som tillser att begravningen ser värdig och representativ ut innan de kan börja kivas om återstoden av dödsboet.
Förlåt, cynikern i mig är ofrånkomlig. Den är ett hån mot de som vekligen sörjer. Men jag har sett det så många gånger, hört hur girigheten och egoismen kommit fram när erforderlig sorgetid förflutit. Släkingar som börjar kretsa och spana in ägodelarna innan dess ägare ens hunnit dö!
En kusin jag knappt hört talas om ringde när vi gick igenom mammas lägenhet för att försynt fråga om kaffeservisen hon visste att mamma haft, kristallkronan som den nye hyresgästen ville komplettera matsalsmöbeln med och det gamla skrivbordet som en annan kusin "erbjöd" sig att ta tillsammans med andra grejer. Visst, det är bara grejer och en del kanske inte ens är av intresse för de rättmätiga arvtagarna. Men visst lämnar det en billig eftersmak?

Oos farmor är visst ganska dålig nu, han ska hälsa på henne efter jobbet. Han har massor av fina minnen med henne, stunder på Landet, dagar hon tog hand om honom medan föräldrarna jobbade. Han tycker det är jobbigt att se henne så som hon är nu, gammal, förvirrad och förtvinad, obönhörlig förlorare mot tidens gång. Oo vill minnas henne så som hon en gång var och det förstår jag så väl. Jag hoppas få nedteckna hans minnen av henne här någon gång, för minnen förbleknar så lätt!
Själv har jag inga minnen alls av min farmor då hon dog då jag var omkring ett. Farfar dog när pappa var sex år, morfar minns jag litegrann då han dog när jag var...i lågstadieåldern? Inga speciella minnen dock, inget bus, gamla historier eller förtroendefullt kramande i en morfars knä. Minns bara att pappa ringde från hans dödsbädd och jag bad honom hälsa mamma och beklaga sorgen. Jepps, så inbitet väluppfostrad var jag och känslomässigt betydelselös var min morfar att jag en liten jäntunge beklagade sorgen för min egen mamma. Jag minns hur förundrad pappa blev över min kommentar.
Mormor dog när jag var äldre, tror jag bodde i Umeå.  Inga känslomässiga band där heller, ingenting att sakna. Hur ska man kunna utveckla några band till en äldre respektingivande dam under vilka besök man skulle uppföra sig ordentligt och ta i hand för att tacka för maten?
Jag vet inte hur det är att ha de känslomässiga band, den kontakt och det känslomässiga beroendet till föräldrar, mor- eller farföräldrar. Jag vet inte hur det känns att förlora en sådan person, ens föräldrar som för så många förankrar så mycket trygghet, liksom alltid funnits där som många säger som förlorat dom sent. Därför fasar jag inför de dagar Oo obönhörligt kommer att ställas inför, för en så nära kontakt och så stor trygghet som de representerar för honom gör mig vettskrämd inför den dagen han förlorar den. Jag har ju inga förutsättningar för att förstå, för mig var det ju en lättnad när mina egna föräldrar dog! Vi pratar om det ibland, framför allt nu när en närstående som betytt mycket för honom kanske snart faller bort. I sådana fall som dessa finns det en chans till förberedelse, man vet och förstår det ofrånkomliga. Men gör det saken lättare? Det måste ju vara en stor sorg att se en som betytt så mycket långsamt förtvina och vissna bort. Som Oo säger: "Det är ju inte så jag vill minnas henne." Nej, klart man inte vill. Men han har många andra minnen av henne, många fina och roliga minnen. Det hedrar henne mer än en flådig annons, dyr kista och blomsterhav, och jag är böjd att tro att hon håller med. 

Frukostbordet. Undrar om vårt datorberoende kanske börjar bli lite väl extremt?
Jag har kommit en bit i lyssnandet av Dan Browns senaste "Den förlorade symbolen", och ofrån-komligt letar jag fram konstverk från Albrecht Dürer, foton av Freedom plaza och info om Frimurarorden.
Jag erinrar mig "Logen" (che-ljud) som pappa var med i Piteå och med den högtidlighet som mamma talade om den. Jag var väldigt liten då jag var med på de julfester som de anordnade i den så kallade Merkurgården inte långt från Badhusparken. Mamma kallade den bara Merkur, att pappa var på möte med Merkur, och att hon var med i dess damklubb. Pappa kallade den alltid "Logen". Tydligen hörde de till Svenska Druid-orden, vilken i sin tur verkar ha någon form av länk till Frimurar orden. Jahapp. Jag minns att mamma sade att bara speciella fick vara med i Merkur, vilket antagligen passade perfekt till vår roll som "finare" familj. Jag har minnesfragment av en julfest där vi dansar runt granen till "Räven raskar över isen", vi var uppklädda till tänderna och alla vi barn fick en julklapp och godis. Jag tror jag har ganska roligt och bryr mig föga om var vi är eller vilka de andra människorna är. Har något vagt minne av att jag frågar henne om Merkur senare och finner hennes förklaring om att bara utvalda får bli medlemmar obeskrivligt töntig. 
Desto bättre minns jag hur hon bläddrade i Bakboken. Det var inte mycket jag hade vett eller plats att ta tillvara både när huset tömdes, sedan sommarstugan och sedan deras båda dödsbon, men Bakboken tog jag tillvara. Inuti finns många lösa papper med recept. En del skrivna av pappa, en del av mamma, en del på den gamla skrivmaskinen vi hade och en del skrivna av mig med min tonårsspretiga handstil. Hon var alltid så framhärdande att det var hon som lärt mig allting, att jag inte kunnat det jag kan om det inte varit för henne. Det var hon som lärde mig baka, hon som lärde mig läsa, hon som lärde mig åka skidor, vilket kanske var sant. För jag har då inget minne av att pappa gjorde något av de sakerna med mig. Han lärde mig hugga ved och köra bil. Mamma kämpade en hopplös kamp mot en pappa som kom hem om helgerna och efter resor med godis och bara var snäll. Hon fick uppfostra, skälla, se till att vi städade, tvättade, fick mat på bordet och allt det som försätter tonårshormonerna i upprorisk protest.
Jag kanske inte fick med mig de bästa av minnen, eller så många ägodelar av större ekonomiskt eller känslomässigt värde. Men jag fick med mig Bakboken, en länk till mamma genom detta oförargliga verk från Ica förlaget, vilkets känslomässiga värde slog mig först igår. Tack och lov att jag fick med mig den!

Höll på att garva ihjäl mig när jag såg denna bild! Kakor e gott! Oo bara skakade på huvudet och konstaterade att min humor inte var som alla andras. Va?
Det blev sushi på vårt vanliga Sushi King efter jobbet, och kanske viss mättnad nåtts på den fronten? Det går ju dock fort att få in och känns rätt hälsosamt, jämfört med McDonalds eller pizza som lägger sig som en flottig klump i magen inför ett träningspass.
Kålleredspasset blev nästan fullt, och nervositeten blev inte bättre när jag kom in i salen efter den överfulla Dans-stepklassen och upptäckte att jag inte fick något ljud i head-setet! Efter Ylva och förra instruktören grejat och pillat kom det dock igång till slut, men då starttiden för klassen redan passerats, blev det en otillfredsställande forcerad hälsning innan vi fick köra igång. Gjorde fel under uppvärmningen och första powerlåten. Ångest! Jag lyssnar på musiken varenda gång jag sitter i bilen och kör koreografin i huvudet. Ändå gör jag fel vilket grämer mig så meningslöst mycket! När man är uppe och kör kan man ju inte gräma sig, för då blir det bara värre och man tappar fokus, men efteråt dunkar jag bildligt talat huvudet i väggen och skäms som en hund inför mina betalande deltagare. Jag vet, det är inte hela världen egentligen, men jag som instruktör tycker att jag ska kunna passet och dessutom instruera det korrekt och bra. Att Sussie dessutom som vikarierade för mig förra veckan är ett energiknippe av mastodontproportioner som till och med ger hårsäckarna träningsvärk, får ens egen insats att krympa till muslortar. Nåja. Förutom de små missarna så hade jag grymt kul och hoppas deltagarna tyckte det var givande också. Fick många positiva omdömen efteråt, så varför gräva ned sig i tabbarna? Jag suger åt mig som en svamp och spritter av glädje! Får se hur många det blir nästa vecka. Igår samt resten av veckan är det visst öppet hus, som jag missat, så kanske därför det var mycket folk också igår.
Alldeles innan passet träffade jag en deltagare som brukar vara med på mina pass, som berättade att hon hittat min blogg! Hejhej! :o) Jag var lite småstressad där vi stod i in- och utflödet av färdigtränade deltagare och träningssugna sådana, men det hon berättade gjorde mig jätteglad även om jag kanske just då inte hade vett och fokus nog att visa det. Typiskt.
Efter vår snabba sushimiddag ville Oo ut och ta en cache som fanns i närheten. Huttrande och puttrande följde jag med, och naturligtvis var den uppe på bron och inte under som vi först provade. Men en lycklig Oo är alltid trevligt att se! :o)
199 funna cacher har vi nu, så vilken blir nummer 200? Oo föreslog en cachingtur inne i stan i helgen. Det finns ju tusentals inne i centrum och vi har cachat i Växjö, Skövde, Jönköping och andra småorter, men vårt närliggande stora Göteborg har vi aldrig på allvar cachat i! Det måste vi såklart, så vi får se om det blir i helgen eller inte.
Ikväll är vi bjudna på middag hos Andreas och Elin, och jag kommer att vara så oförskämd att bara skämmas bort av bjudmat innan jag kränger på mig kavajen och drar på vaktjobb i Möllan. "Highlights" spelar ikväll, ett riktigt bra band som jag själv dansat till några gånger. Har en känsla av att jag lär bli sugen ikväll (som vanligt), men nu var det så längesedan att jag säkert glömt bort hur man gjorde!
Sångaren i Highlights är väldigt trevlig vad jag kan minnas, och gick då i varje fall gärna runt och fotade till deras hemsida. När jag vaktjobbade på Stenungsbaden var och varannan helg gick man naturligtvis dit när man var ledig också (ja, jag var singel!), och en av dessa kvällar spelade de där och jag fastnade på bild tillsammans med vad-hon-nu-hette som också jobbade där och hade liksom mig en ledig kväll. Vi var båda lika dansglada och ofta ute själva, så tillsammans brukade vi svettas till technomusiken på lilla dansgolvet. Nu blev det ett gästspel på stora golvet där bandet spelade varvat med "klassiska discolåtar", och där var han med sin kamera! Svettiga och glada hittade jag oss på deras gamla hemsida! Hehe, år 2005 var det och jag är två storlekar mindre. Har man ingen att fira kramkalas med på fritiden, så tränar man istället!
Jag minns att jag kunde fatta stavarna och dra ut på inlines två gånger på samma kväll bara för att jag inte hade annat för mig och vädret var så fint. Solnedgång och perfekt cykelväg längs havet mot Stora Höga, åh vad härligt det var! Saknar faktiskt Stenungsund ibland.
Olofstorp är fint, men det är brist på alternativa fina cykelvägar att sträcka ut inlineshjulen på. Det blev en ynka tur i somras, så om jag kan ta mig bättre tid nästa år får jag helt sonika ta Gulingen och hitta någon fin väg att åka på. Om jag nu inte hellre prioriterar kramkalas...

Idag går flyttlasset upp till huvudkontoret igen, blir spännande att se hur nya platsen är!
Fick meddelande på Intranätet att våra beställda Reebok-kläder kommit och väntar på uthämtning. Jag har inte haft tid på de tillfällen som fanns, så får se om fler kommer under helgen eller nåt. De dras från vår lön, så det kanske är bra att jag tar ännu ett pass i Sisjön!

Visst ser det mumsigt ut? Det ska föreställa brända mandlar! De jag smakade (åt upp allihopa) hos Andreas och Elin, och hennes ord att det var så enkelt att göra, medförde att jag fick ett ryck och provade igår! Det var ett väldans rörande i kastrullen, men de blev rätt ok. Inte riktigt lika goda som de Elin hade, och så blev mina inte sådär blanka så hennes. Sockret smälte liksom aldrig, och när knäppandet satte igång skulle det ju liksom vara klart.
Nåväl, Maja hittade sig en bekväm(?) sovplats ovanpå min fullpackade väska. Oo har packat nu sedan vi kom hem från Sandared. Men jag kan ju ta dagen i rätt ordning.
Innebandyn är igång igen, men nu kör vi endast lördagar. Idag blev vi dock bara sex spelare, och jag blev inte alls på humör. Jag missar, passar dåligt, blir bortkollrad och frustrerad. Det blir ju inte lika bra spel som om vi är fyra i varje lag, så det blev väl sådär idag.

Därefter åkte vi förbi Bauhaus för inköp av ny slagborrmaskin. Så nu har vi äntligen fått upp tork- och hänggrejerna i tvättstugan! Dessutom köpte vi en häcksax, då det var 20 procent rabatt och vi verkligen behöver en! Grannens sida är vältrimmad och fin medan vår spretar åt alla håll och riktningar. Nu är vi redo inför våren!

Efter lite brunch styrde vi så Gulingen mot Sandared, och så roligt det var att träffa Anita och Roland igen! Mycket nostalgi och minnen flödade tillbaka när vi svängde in på området och närmade oss deras fantastiska hus intill Viaredssjön.
Vädret var så vackert, så vi tog en promenad över sjön till ön och hälsade på deras äldste son Joakim och hans familj. Oo fick låna en landslagsmössa av Roland som han var så fin i! Ön är liten och jättemysig, och förbunden med land med en pontonliknande brygga. Tre villor och en tennisbana finns på ön, och när jag var där bodde båda döttrarna i ett hus, sonen med familj i det andra och en annan familj som hyrde i det tredje. Joakims äldste son Hampus var bara liten grabb när jag var där, och Fanny nyfödd! Nu är Hampus 18 år och bor i grannhuset där jag bodde! (Det blå huset)  Deras boxer som heter Porsche fick springa av sig över isen, världens snällaste och goaste hund!
Anita har alltid imponerat på mig med sin matlagning, och detta var inget undantag. Jättegod förrätt med löjrom, någon form av räkgryta med pressad potatis och något jag inte minns namnet på till efterrätt. Gott, gott!
Anita (och Roland) kände ju mamma och pappa rätt väl, så det kändes bra att få prata lite med Anita om dom och hur det var, men även mycket annat.

Sedan fick jag också kila upp till lägenheten och visa Oo där jag bodde de andra somrarna jag var där. Det är fönstret i byggnaden till höger som är i anslutning till huset, ovanpå garaget. Där bodde jag och mådde som en prinsessa! Jättemysigt med sovrum, badrum, allrum och pentry med egen ingång från andra sidan. Det lilla huset som skymtar till höger i bilden rymmer bastu och litet relaxutrymme. På bryggan till den låg jag och solade och njöt av friden och av att bara vara för mig själv!
Underbara generösa människor som gett mig mer än jag tror de förstår. Jag minns att jag gjorde ett tafatt försök att visa min uppskattning med en ljuslykta och ett brev när jag åkte därifrån (de var bortresta då). Det enda av allt jag skrev som jag minns, är att jag för första gången fått uppleva hur det kändes att vara i en riktig familj. Det kanske säger en del om vad Anita och Roland kom att betyda för mig.

Har handtvättat våra Mario-jackor. Vill inte riskera att trycken förstörs, och tvättrådet uppmanade handtvätt också. Fick flashbacks från när jag var liten och satt och handtvättade i sommarstugan. Varje vår kånkade pappa ut den stora vedeldade varmvattenberedaren. Så hinkade vi vatten från brunnen, eller lyxade med trädgårdsslangen om pumpen var ikopplad. Så satt jag där på den flisiga träbänken med sin avflagnade gröna färg och gnuggade kläder mellan tummarna i den gula plastbaljan. Vattnet skulle vara hett, hett, och så sköljde man i kallvatten. Tänk vilket jobb egentligen, innan de byggde badrummet på övervåningen och installerade en liten elektrisk varmvattenberedare. Jag minns hur mamma värmde vatten på både den gamla elektriska spisen och den vedeldade kaminen för disk och tvätt. Brunnen med sin galvaniserade hink som man hämtade vatten i, men bara om vattnet i älven var tillräckligt högt, då vattennivån i brunnen följde den. Älven och det ständiga bruset av de två forsarna. Jag är glad att jag fotade så mycket, men ändock inte tillräckligt när jag var uppe i juli -05 för att gå igenom bohaget inför försäljningen. Jag hade bara min lilla Renault Clio då, så det var inte mycket jag kunde ta. Nina och Anders hade släpvagn och jag tog så att min lillebil blev sprängfull och fick sitta som en ostbåge mellan Stockholm och Stenungsund. 
 
Jag tror det är en av de sista bilderna jag har på pappa. I bakgrunden är ladugården som vi dock aldrig använde till annat än förråd, lekplats och massa annat än djurhållning. Den hade dock en liten avdelning för just detta, men där var det alltid så kallt och otäckt tyckte jag, så jag var ytterst sällan där. Sista bilden visar Häggen som de planterade när de köpte stället, och änden på ladugården där utedasset ligger. Inga lyxiga mulltoagrejer eller varm toasits av frigolit här inte, nej rätt ned i en vanlig gammal tunna och plastring som var kallare än vintern på Antarktis! Nina som var äldst fick oftast förmånen att tömma tunnan i ett grävt hål bakom "laggårn", men den definitivt sista gången fick jag äran. Det var ett jobbigt återbesök till hemtrakterna minns jag. Vi hade inte träffat mamma och pappa på nåt år eller nåt, men likväl dracks det och blev bråk. Nina och Anders hälsade på gamla kompisar i Piteå och Luleå(?) när de nu ändå var uppe, och jag försökte stänga av öronen där jag var i stugan. Tiden sedan jag flyttat hemifrån hade dock medfört att mitt skyddande lock försvagats, så många tårar fälldes den helgen, och den tryckande känslan i bröstet blev till slut så stor att jag tog deras bil och stack. Tack och lov att jag kom åt deras nycklar! Jag drog in till Piteå och gick på bio i Småstaden, vandrade planlöst omkring. En annan kväll drog jag upp till Storforsen. Det var nästan folktomt, och de dånande vattenmassorna passade mig, mina svullna ögon och självömkande humör perfekt.
Vi hade en underbar sommarstuga som jag egentligen aldrig hade vett att uppskatta eller se fördelarna med förrän jag blev vuxen. Hade jag bott kvar där uppe hade jag nog kunnat tänka mig att ta över den, men där och då och i det skede jag var i livet, hade det varit totalt omöjligt ur både praktisk och ekonomisk synvinkel. Jag har många fina och roliga minnen därifrån också av bland annat mycket lek, bad och fiske tillsammans med Jenny. Mamma och pappa gjorde ett jättejobb med det stället, men de gav en aldrig möjlighet att faktiskt få dom att förstå att man kom till insikt och uppskattade det.

Vi lämnar mellanstadiet och kommer in i årskurs sju! Vår klass slapp splittras, men en annan från en annan skola hade inte lika stor tur(?), så vi fick tillökning i vår klass 7A. Mamma fortsätter att tvinga på mig hårpermanent hos hennes frisörska på Djupviken. Det krävs alltid två omgångar för att lockarna ska bli kvar i mitt styva hår.
Jag förses med tandställning, men får också till min lycka börja använda kontaktlinser! Det underlättar enormt när jag är ute och flänger i skidspåren. Sommaren mellan årskurs sju och åtta får jag liksom min syster åka på konfirmationsläger till Storstrand. Det är nog första gången jag är hemifrån ensam så länge, och även om det känn som jättelångt tid för mig, var det visst inte mer än två veckor, men oj vad kul det var!
Okej, plugga budord och bibelord var väl kanske sådär, men allt lek, bus och nya kompisar man träffade! Spännande, spännande! Under det lägret spydde jag faktiskt för första gången (vad jag kan minnas i alla fall, bebiskräk räknas inte). Nästan hela lägret drabbades av magsjuka, men trots vad jag hört då tyckte jag själv inte att det var så farligt att spy. Men det är väl så när man byggt upp de värsta föreställningarna.
Naturligtvis hamnade jag inte i det populära och utåtriktade gänget, som lindade in prästens bil med toapapper, hissade upp kläder i flaggstången och väckte ungdomsledarna på natten, men jag kände mig alltid delaktig och med i den mån jag önskade. Kramringarna var populära. En ring med tjejerna, en med killarna som stod innanför eller utanför, och så kramades man, flyttade ett steg och kramades igen. Det blev ganska många varv ibland!
Bordsbönen var en sång med "Bamse"-melodin, och jag minns bara början:
"Gode Gud välsigna maten amen,
tack att vi får äta varje dag.
Tack för gröten, bullen och chokladen,
allt vi äter smakar lika bra..."

Men det var inte bara lek och bus. En killes mamma som hade cancer gick bort, och hälften av de som inte ens visste vem hon var sympatigrät länge efter beskedet. Jag minns att min rumskompis var helt förstörd och sade mellan tårarna:
"-Jag vet inte vad jag skulle ta mig till om min mamma dog!" Och jag försökte själv tänka mig in i situationen utan att egentligen känna något alls.

Tjejerna bodde för sig i huvudbyggnaden, och killarna i en byggnad på gården. Olle hade walkie-talkies, och där blev det tissel och tassel mellan de båda avdelningarna om kvällarna. Av någon anledning hade en av de mest utåtriktade killarna fattat tycke för mig, för helt plötsligt har jag en walkie-talkie i handen, och han i andra änden som frågar om jag vill vara ihop med honom!
Jag minns bara hans "-JAAA!" ut i rummet bakom sig när jag generat svarade ja. Min rumskompis fick också ihop det med en jättgullig kille. Sen vet jag inte om det blev så mycket mera av det där än att vi kanske höll handen någon gång. Jag minns egentligen bara en efterträff som ungdomsledarna (två syskon) anordnade hemma hos sig på Fårö i Piteå. De hade en riktig pool i trädgården som vi alla badade i, och i stojet och plaskandet dyker vi ned under ytan och gör någon form av puss. Ovanför ytan säger han "-Kom så går vi till ett hörn" och för mig framför sig. När jag väl är framme och spänd av förväntan vänder jag mig om, så är han inte där! Han har blivit distraherad av någon annan och flänger omkring resten av kvällen. Jag tror vi delar på en grillad korv som vi håller i en tom "Gott och Blandat"-påse. Herrejösses, hur kan jag minnas sådana grejer??
Några dagar senare ringer han och gör slut med frasen "-Vi är väl bara kompisar va?", och trots att jag inte sörjer nämnvärt, blir jag vansinnigt pikad av...mamma? Syrran? Minns bara att jag blev det.
Senare får jag höra att han blivit ihop med en annan som var med på lägret, och några år senare blev jag och denne kille klasskompisar på gymnasiet! :o)

Jag har fått bekräftat att föregående foto var från årskurs fyra, så nu hoppar vi över ett år och direkt in i årskurs sex. Jag är brun som en pepparkaka eftersom jag kommer direkt från Florida, därav också tröjan. Nu har jag också mina första rödbågade glasögon, och ögonen är extra små för att jag knappt sovit någonting. Om jag inte minns fel, så landade vi typ på morgonen dagen innan, men fick inte sova eftersom vi skulle försöka ställa tillbaka dygnet. Däremot minns jag tydligt hur otroligt ful jag kände mig. Framför allt sedan när vi fick våra bilder och jag jämförde mig med mina stylade klasskompisar som blev skitsnygga.
Floridaresan var ett mål av flera i USA som pappa fick från jobbet när han fyllde...det måste ju ha varit 50. Jag, mamma och pappa åkte medan Nina var för gammal för fjantiga resor med familjen. Eller fick hon inte ledigt från skolan? Hur som helst så minns jag väldigt väl hur vi flög via Chicago till Charlotte och slutligen Orlando. Väl framme på hotellet i Orlando hade något misstag skett med vårt rum, så vi fick inkvarteras på ett grannhotell en natt. Mamma blev asförbannad, var full så hon sluddrade, men skällde ut receptionisten på svenska så spottet yrde. Jag står till vänster om mamma och ber henne sluta och hör receptionisten med uppriktighet säga:
"-Im sorry m'am, but I cant understand you".
Vi får några sådana där trekantiga sandwish i plastfolie och jag förundras över de tjocka ost- och skinkskivorna. Notera mina snygga brallor! Ärvda av Nina och skitsnygga i mitt dåtida tycke!
Förutom Orlando besöker vi Chicago och New York, och av New York minns jag bara nåt ställe vi besökte där de hade skivade människor, och ett stort varuhus (Macy´s?) som hade en gigantisk Rosa Pantern över entrén (sightseeingbussen åkte förbi).
Roliga timmen eller nåt någon gång i mellanstadiet, samma tröja! Jag tyckte jag var skitsnygg i håret, men har inget minne av att jag fixade det eller sminkade mig själv. Den där rosa hårspray-burken minns jag dock, då jag tror det var Ninas från början.
Min handstil börjar utvecklas till en lutande för-variant till min nuvarande, men till en början försökte jag skriva sådär rakt och "bulligt" som den andra tjejerna gjorde. Jag minns hur "majjen" ibland lade upp våra skrivböcker för att utse den som skrev snyggast(!). Hans favoritelev var hans "lilla advokat" som tog till tårarna så ofta hon kunde. Jag blev stolt för att jag bäst efterliknade en häst under en rast, då poppistjejerna fick sitta på min rygg! Framåtlutad med händerna mot korridorsbänken gjorde jag trav och galopp bättre än någon annan! Det var under mellanstadiet jag med rodnande kinder fick svara på vad engelskans "dick" betydde under "majjens" roade min, och ofta åkte till Öjebyns eller Munksunds badhus och lekte.  Under denna tid var det också mycket datorspelande med Jenny och hennes Commondore! "Bubble Bobble" och "Boulder dash" var stora favoriter, jösses vad vi skrek och skrattade!
Vi sorterade och delade ut reklam för "Svensk Direktreklam", och första egna lönen kändes bra! Eller var det i högstadiet?

Jag slutade spela fiol, men plinkade på med pianot och svettades i Musikskolans (numera musikhögskolans) aula varje terminsavslutning. Jag tycker om att skriva berättelser och ritar serier med streckgubbar, och hade massor av brevvänner som jag fått via Expressens "Sting-klubben". Mamma hävdar att jag ska bli journalist som kusin Erika som jobbar på tv, medan framtiden för mig ter sig som något lika fjärran som månen. Poppistjejerna börjar springa på disco, och "Hortlaxdiscon" är visst något alldeles extra. Själv är jag fortfarande så barnslig, att när jag till slut för första gången ska följa med, frågar en av tjejerna om jag ska ta med något band (kasettband). Jag har ju "Mix Max" eller avspelningar från "Trackslistan"! Hon bara stirrar på mig och fattar inte vad jag menar, men är hänsynsfull nog att inte skratta mig rätt upp i ansiktet. Hon bara går, men säger nog desto mera till kompisarna. Inte förstod jag att det fanns discjockey, utan jag var fortfarande på "hemma-hos-party"-nivå, omedveten om att det var ute för längesedan. I Hortlax fanns en kille som tjejerna dånade över. Senare visade det sig att jag haft honom som brevkompis rätt länge och bytt foto så som man gjorde då, varpå mitt fotoinnehav av honom renderade mig viss skön avundsjuka och beundran! Ack ja.

Jag gissar på trean eller fyran, och mina försök att få luggen likt poppisnormen var hopplösa i mitt tageltjocka hår! Jag tävlar i längdåkning nästan varje helg och dricker varm saft efter träningarna vid Pitholmsskolans elljusspår. Barndomsvännen Jenny fyller år idag, GRATTIS! Och när jag ringde för att gratta, kom vi in på mina tillbakablickar, och hon påminde mig om en massa roliga minnen! Jag stirrade mig lite blind på klassrelaterade händelser, medan jag med Jenny som gick i årskursen under mig hade en massa kul! Svamputställningarna i deras trädgård, klätterträdet, balkongstenen och den fantastiska "guld"stenen! Alla snökojor vi grävde i traktorns uppskottade högar eller plogkarmar och fyllde med tända ljusstumpar när mörkret snabbt föll. Vårt hus var av suterängtyp, så i änden av vår infart hade vi en slänt där pappa tippade snön. Hade man tur fick man åka med i skopan när han tömde den däröver, vilket var lika roligt varje gång! Av någon anledning började vi gräva en koja i slänten, en U-formad gång som följde backen nedåt. Jag hade nästan grävt mig igenom till andra änden när hela härligheten rasade över mig. Jag minns sucken av snön när den gav efter, och hur jag reflexmässigt sköt upp överkroppen från mitt knäsittande läge. Sen satt jag fast. Mössan hade tryckts ned över ögonen på mig, så jag såg inte ett dyft, spaden hade lagt sig över mitt bröst och jag kan bara höra och känna hur Jenny febrilt gräver intill mig. Jag skriker som en galning: "-Gräv, GRÄV!" Och hur Jenny svarar att hon försöker. Under tiden springer Lise-Lotte mellan dörrarna för att försöka påkalla mina föräldrars uppmärksamhet, men jag tror inte de är hemma(?). När jag till slut får upp mössan ser jag snön torna upp sig omkring mitt ansikte och stackars Jenny gräver som en galning. Till slut kommer jag loss och står på darriga ben på infarten. Då tror jag tårarna kom. Så tackar jag min räddare genom att dra med henne upp på ett ladutak med den naiva tron att ett hopprep i en plåtnit är hur säkert som helst. Hon ramlar ner och tappar andan. Ack ja!
Hon påminde mig även om våra "tv-program"! Jag minns att vi skar ut en tv-skärm ur en kartong och gjorde shower, men tydligen bjöd vi in både hennes och mina föräldrar med biljetter och allt! Hahahaha! Eller linbanan vi gjorde mellan våra balkonger, och den första "sändningen" jag fick av henne var smultron från deras trädgårdsland! Ååh, deras trädgårdsland som flödade av smultron, jordgubbar och smulgubbar! Dessa stora söta läckerheter som var en korsning mellan jordgubbar och smultron! Jag tror jag tiggde hämningslöst så fort jag hade chansen! Alla gatuspel vi ritade! Hela kvarteret runt drog vi dessa cirklar där vi själva sedan utgjorde spelpjäserna! Nästa sista rutan innan mål var nästan alltid "Börja om från Start"! :o)
När jag nu tagit mig tid för sådana här återblickar, kastade jag ett öga i fotoalbumen vi har i bokhyllan! 95 procent är Oos, medan mina ligger i sina framkallningsmappar på vinden. Men några guldkorn hade jag som sagt i hyllan! Med tanke på deltagarna på bilden undrar jag om inte detta var ett party som jag och Jenny hade ihop? Jag minns de där fransprydda tröjorna vi har på oss! Jag gillade dom jättemycket, och jag tror det var vid denna tid jag var dödskär i Martin! Dock var jag för barnslig för att våga göra något åt saken, och när det sedan visade sig vara besvarat, visste jag inte alls hur jag skulle bete mig! Det var ett scoutläger och han både erbjöd mig sin kudde, då jag glömt min, samt lade armen om mig när vi skulle sova där i militärtältet! Jag blev som en stenstod och fattade inte min egen lycka, vilket han uppfattade som att jag inte alls gillade honom, och sedan dess utvecklades istället en ovänskap jag ångrar än idag. Snacka om att jag var trög! Annars vill jag minnas att jag nästan alltid var huvudlöst förälskad i någon, men att det var synnerligen obesvarat. Det frågades chans och tjuvringdes, men på grund av min blunder fick jag vänta ända tills högstadiet innan jag fick min första pojkvän. Eller nej förresten, en kille frågade faktiskt chans på mig, men med förbehållet att han frågade chans på min kompis! Grejen vara bara att han endast var intresserad av kompisen, men hennes krav för att han skulle få fråga chans på henne, var att han också frågade mig!
"-Ja, du får chans på mig om Linda också får chans på dig!"
Sedan ville han pussas, vilket hon inte alls var intresserad av, medan jag gick med på kinden. För säkerhets skull höll jag för resten av ansiktet, inga orgier här inte!
Jag hade dock betydliget större framgångar i skidspåret än med pojkarna. Hittade en bild (samma fotograf som ovan, med ovanan att kapa huvudena?), från då vi vann stafetten i Karlavagnen, min egen klubbs arrangerade tävling. Jag gillade aldrig stafetterna, då jag fann dom alldeles för stressande. Ensamvarg var jag redan då, och gillade inte att min insats påverkade andra, i detta fall mina lagkamrater. I pokalen har vi våra Gustaf-maskotar. Jag fick min av systeryster, och jag har kvar honom än idag! Tio plaketter har jag från Karlavagnen, tio år som jag deltog i den tävlingen, varav det första var när jag var fem-sex år! Jag slutade när det kom till gymnasieval och det blev en fråga om att satsa eller inte. Jag som ogillade den hysteri som började visa sig redan då med flera olika par skidor för att optimera glid och fäste, extra vitamintillskott och sponsorer, hade ändå redan börjat tappa gnistan ungefär lika snabbt som jag dalade i resultatlistorna. Jag glömmer aldrig en tjej som tävlade för Jukkasjärvi IF. Till Kalle Anka cup valdes de bästa från varje landskap, så vi blev lagkompisar i olika åldersgrupper. Hon var ett år yngre, liten och späd, och jag minns där i Rättvik i Dalarna när hon en morgon plockade fram sin vitaminpåse och visade alla olika tabletter hon åt! Hon var målmedveten, men jag har aldrig sett henne i några toppresultat sedan jag slutade.

Urk, fick världens magknip sedan jag åt den micrade kycklingen! Hoppas det går över innan combatpasset om drygt två timmar! Oo är på väg hem, så ikväll blir det kramkalas!

Jag kan bara utgå och anta att det är årskurs ett, då jag har samma fintröja på mig! Fick via FB veta att jag inte behövde inte sudda ut ansiktet på en klasskompis framgent, vilket är kul! Vi är ju så söta så! När jag försöker erinra mig händelser från denna tid inser jag att jag omöjligen kan komma ihåg exakt när de hände. Var det årskurs två? Tre? Lekis? Jag minns att jag under en period lekte rätt mycket med Johan, och en dag när vi "kokade soppa". En stor hink med vatten där vi smulade ner diverse svampar som vi hittade överallt. Det skulle vara giftiga, äckliga svampar, och så skulle bjuda några killar vi inte gillade. Dock minns jag inte vilka dessa killar var, men jag tvivlar på att de låtit sig frestas av vår "svampsoppa"!
Strömnässkolan lågstadiet, med fröken Anna-Lisa som lärde mig rabbla vokalerna. Kan bara erinra mig en händelse med henne som involverade min nya rosa pingvinklocka. Jag hade sett den i en postorderkatalog, typ Josefssons eller Ellos, och mamma beställde den. Ett lock i form av en pingvin i rosa och vitt som man öppnade för en liten digital display som jag tyckte var så häftig! Dessutom spelade den "Für Elise" när man öppnade den, vilket efter femtioelfte gången i klassrummet, medförde att Anna-Lisa till slut sade ifrån. Oj så jag skämdes!
Konstigt att jag främst minns pinsamma händelser, men det är väl oftast tyvärr så att det negativa etsar sig fast hårdare än de positiva. För den andra minnesbilden jag har är när jag inför hela klassen (tillsammans med en klasskamrat), fick be andra om ursäkt. Vi hade kladdat på de bakomvarande pojkarnas namnskyltar, varpå han bakom mig blev så ledsen att han oanmält drog mig i min hästsvans så hela jag drogs bakåt, och vårt ofog uppmärksammades av fröken. Jag minns min förskräckelse när jag vände mig om och såg honom upplöst i tårar, för det hade jag ju aldrig kunnat ana, att vår obetänksamhet skulle kunna resultera i!
När vi började lära oss engelska fick vi alla engelska namn, och mitt blev "Liz", som Jons eftertraktade veterinär i Gustaf-serierna jag älskade på den tiden.
Vi var ovanligt få elever i klassen, då vi hade en gravt synskadad klsskompis. Jag tror vi följdes ända till sexan, men då hon inte är med på de andra klassfotona jag har blir jag osäker. Men nog var det mer än till trean?
Det var väl i slutet på lågstadiet och mellanstadiet man började ha partyn istället för födelsedagskalas va? Med danstävling, tjuvdans och färgat papper över lamporna. Konstigt nog var det nästan alltid samma personer som vann de där danstävlingarna, och vinnarna fick välja vem de skulle dansa tryckare med, någon av de populära killarna. De populära var typ två, och vid tjuvdanserna fick de sällan dansa någon längre stund med en enda tjej! Fy hur man betedde sig egentligen! De tjejer som dansade med mindre populära killar, gjorde grimaser, pekade och viftade "diskret" åt sina icke dansande kompisar att komma och "avlösa" som, och med skammens rodnad minns jag hur jag skulle "justera ljuset" eller "kolla en grej i köket" när jag dansade med en kille uppe på Byagården ute på Norra Pitholm. Fy på mig! Nej, varför minns jag inga roliga händelser? Jo förresten.
Pappa skaffade (antagligen via jobbet) en dator, en ABC80! Det var en dator det som renderade mig en viss popularitet och "kompisar" som aldrig sett åt mig tidigare. Minns när Mattias, en äldre kille och lite "tuffing" som alla tjejer suckade över kom över till mig för att spela. Dessutom lånade han mitt stora "Pack man"-spel som jag fick under ett besök i London. Det var annorlunda på så sätt att man styrde med en liten joystick och hade färgdisplay istället för de vanliga gråbruna typ "Donkey Kong" med svarta figurer. Darrande av lyckan att känna mig utvald hade jag kunnat låna ut vad som helst tilll honom. Att han sedan pajade joysticken så det aldrig riktigt gick att spela ordentligt igen, trots att han försökt laga det, förlät jag honom utan problem! Nyhetens behag gick dock över väldigt snabbt, men medan den varade så spelades det "Snake" för hela slanten! Svart skärm och vit "orm" som styrdes med tangenterna efter ett litet schackrutigt fönster tills den blev längre och längre. Oj vad kul det var!

Jag "talade" om det för ett tag sedan, att scanna in mina gamla klassfoton. Trodde de låg uppe på vinden i någon undangömd kartong, men så hittar jag dom i bokhyllan(?)!
Om det nu om möjligt undgått någon, så gillar jag att fota mig själv och min vardag. Varför? För att det är så vansinnigt roligt att kunna se tillbaka och minnas. Jag har mina dagböcker, men det är inte för inte som uttrycket "en bild säger mer än tusen ord" existerar. För att tillmötesgå Personuppgiftslagen, samt de som eventuellt inte skulle gilla att se sin barnsliga uppsyn på min blogg, har jag suddat ut alla utom mig själv.

"Foton där personer kan identifieras betraktas normalt som personuppgifter även om inga namn nämns. Om man på en webbplats skulle vilja publicera foton på till exempel anställda är det ofta nödvändigt att först inhämta samtycke. Även om det rör sig om behandling av personuppgifter i ostrukturerat material, som enstaka bilder på Internet, kan det beroende på sammanhanget behövas samtycke för att undvika risken för kränkning." (Datainspektionen)

Utan att egentligen tänkt längre fram än mitt första foto, har jag en grumlig plan att visa ett foto åt gången och försöka skriva om något jag minns från den tiden. Jag har ju hittills nästan bara skrivit om tråkiga minnen från min uppväxt, när det faktiskt inte bara var det!
Av fotona jag hittade är det dock tyvärr inte bild från varje årskurs. Jag har för mig att man fotade varje år, men kanske köptes dom inte alltid, eller så ligger de någon annanstans. Här är i varje fall mitt första!

Förskolan!

Då kallade man det lekis, och det låg ungefär en och en halv kilometer hemifrån vid gatan "Slingan". Fröknarna hette Elsy och Marja, och den finskättade Marja lärde oss "Imse Vimse" på finska, och jag minns den än idag! Typ.
"Hämä hämä häkki,
kipeslangalej.
Sabbatooliranka,
hämä häkki vej.

Aourikko armas,
kojvasakki rej.

Hämä hämä häkki,
kipeslangalej"
Observera att texten är enbart en form av fonetisk nedteckning från en sexårings minne! Xo)

På mig har jag den stickade tröjan jag avskydde, men som mamma tvingat på mig enkom för fotograferingsdagen. Det var "fintröjan". Jag började spela fiol där på lekis, och fick på avslutningsdagen spela och gå från lekiset till parken på andra sidan vägen. Jag tror fiolläraren hette Herbert, och jag minns melodin han spelade än idag, en känd typisk sommarvisa som jag dock inte kan namnet på. Vi nybörjarviolinister följde efter på rad, gnisslande mellan våra två-tre olika toner. Jag kan inte påstå att det var på mitt eget initiativ som jag fick fiolen i min hand. Mamma bestämde helt enkelt, och förutom fiolen började jag spela piano också i den åldern. Jag gillade det inte särskilt, men har haft otroligt mycket nytta av de kunskaperna efter det. Ibland vet faktiskt mamma bäst. Jag har ingen aning om vad jag egentligen gjorde där annat än lekte. När jag på senare år åkte förbi mitt gamla lekis hörde jag att det var utbyggt med större inriktning på just förskola. Flera av mina lekiskamrater följde jag ända upp till årskurs nio då vi skiljdes för våra olika gymnasieval. Oj, vad vi utvecklades olika, och alla timmars gemensam lek glömdes bort för den ofrånkomliga gruppindelningen och hierarkin som följde i skolan. Strömnässkolan.

Jag har en kollega i hagen intill som också bor i vårt område. Han var på after work igår, så denna morgon fick han skjuts med mig. Vanligtvis åker han till jobbet 05.45 (!), men idag fick det bli så sent som 07.00 istället. Det kuliga är att han också är geocachare, så han kommer med en massa bra tips, betydligt mer rutinerad som han är jämfört med oss.
Igla ser varmt och mysigt ut. Oo ligger kvar i sängen där inne, och blir kvar resten av dagen. Han har nog en släng av feber, då han svettas och fryser om vartannat. Så fort vi kom hem från Elin och Andreas, gick han och lade sig. Jag kom strax därefter, och orkade i varje fall se hela "House" och delar av "Hells kitchen" innan jag slocknade.

Maten hos Elin och Andreas var mums! Fläskfilé, ugnsstekta rotfrukter, tzatziki (stavas det så?) och vitlöksbröd! Åh vad gott det var, och så äppelpaj till efterrätt! Kan helt klart säga att det både såg och smakade mycket bättre än det som Noel serverades! Och det vågar jag faktiskt påstå utan att ens ha smakat Noels geggamoja (couscous, kyckling och tomatsalsa), som till dess försvar faktiskt luktade rätt ok.
En sak som slog mig när vi satt där hos dom, var att min näsa var helt fri, och inga andra "förkylnings"symptom kändes. Nu är jag dock tillbaka och snorar och nyser. Det är alltså speciellt mycket på morgonen! Hm.
Noel växer så det knakar, och undertecknad proklamerar stolt att hon självmant kan plocka upp och bära omkring honom nu! Sedan börjar den här combatinstruktören inse att det faktum att vara hemma med barn, är optimal styrketräning för armar, mage och rygg! Hur orkar dom kånka omkring på sina telningar så länge som de gör? Imponerande!

En kallelse till ännu en uppföljningsundersökning låg i brevlådan när vi kom hem. Nu är det drygt tre år sedan tror jag, som jag opererade mina ögon, men tycker det är toppen att de fortsätter att följa upp hur det ser ut där inne. När jag gjorde denna operation, förde jag den minimalistiska formen av dagbok, i form av en sådan där bok "Fem år dag för dag", där en hel dags händelser skulle komprimeras på sex-sju rader. Jag har fyllt en sådan bok och påbörjat en annan innan bloggen tog över. Jag har flera gånger tänkt skriva ned mina minnen från operationen, och denna kallelse är den rätta knuffen. Som det är nu känns det som jag aldrig haft en tid med glasögon och linser, så just därför kan det vara roligt att ha kvar så mycket jag kan minnas av den korta tid det tog att praktiskt taget förändra mitt liv.

I mellanstadiet började glasögon hamna på sporadiska klasskompisars näsryggar, och jag var inget undantag. Då var det nästan något häftigt, man var speciell, man förtjänade nästan lite sympatier och fick flytta fram i klassrummet, för man såg ju så dåligt. Efter några år växte många ifrån sitt lilla synfel, medan det för mig bara blev sämre. Tjocka glasögon som förvandlade mina smala ögon till minispringor, men jag var ändock tacksam för att jag inte var översynt, vilkas glas istället förstorade bärarens ögon till komiska proportioner.
Att jag tävlade så mycket i längdåkning, medförde nog att jag redan i sjuan fick skaffa kontaktlinser. En ny värld öppnade sig! Vad bra man såg, och vad smidigt!! Röda och blå linsvätskor, speciallösningar, gnugga i små cirklar, linsburkar och byten av vätskor för torra ögon vande man sig snabbt vid. Aldrig att man ville ha glasögonen mer än absolut nödvändigt!
Styrkan på linserna fortsatte uppåt, för att mot slutet stabilisera sig kring -7,75 till -7,50. De sista åren märkte jag av torra och "trötta" ögon, så pass att jag faktiskt började använda glasögonen mer frekvent. Det passade ju om inte annat ganska bra till min lärarroll :o) Dock fick "glasen" vara specialgjora i plast, för att de inte skulle bli allt för tunga och breda.
Tanken på operation hade funnits ett flertal gånger, och en dag tog jag tag i det. Efter lite efterforskning och sedan möte med läkaren på Capio Medocular som jag till slut valde, fick jag bekräftat att den "vanliga" laseroperationen, LASIK inte var tillförlitlig för så pass grova synfel som mitt.
Vid LASIK skär de upp ett lock i hornhinnan och bränner bort så pass mycket som krävs för att korrigera brytningen. Locket läggs på och allt får läka.
Vid grövre synfel måste de bränna så pass djupt i hornhinnan, så därför var ICL/PRL mest lämpligt för mig. Där sätts en permanent lins in mellan regnbågshinnan och linsen. En fördel med denna metod är att den är reversibel, dvs eftersom det är en faktisk lins, kan den tas ut eller bytas. Det som krävs av mig, är att utrymmet mellan regnsbågshinnan och linsen är tillräckligt, vilket det efter undersökning var!

Så en morgon infann jag mig på deras klinik mitt i stan. Jag hade inte fått bära kontaktlinserna x antal timmar innan (minns inte hur många det var). Fick en första omgång av bedövande ögondroppar, följda av andra fortlöpande tills det var dags. Lades i tandläkarliknande stol och ansiktet draperades med grön duk, så bara ögat syntes. Metallklämmor fördes in under ögonlocket, samt nedtill, och öppnade upp det då det spände rejält. Jag minns hur jag tänkte att det måste se bra komiskt (och läskigt) ut med ett vitt uppspärrat öga som kikar fram ur duken. Mer ögondroppar för bedövning och fuktighet. Som närsynt ser man dåligt på långt håll, men utan problem på väldigt nära. Såg därför skalpellen väldigt väl när den kom närmare. De skär ett snitt ovanför själva ögat (horn/regnbågshinnan) och trycker in linsen på plats. Snittet kändes inte alls, men itryckandet var lite obehagligt, då det de facto tryckte rejält inuti själva ögat. Men det coola var, att jag samtidigt kunde se hur synskärpan kom på plats! Ungefär som man för glasögonen sakta på plats och det suddiga blir klart, så var det liknande här. Plötsligt kunde jag se att det hängde en klocka på väggen bakom kirurgen, och jag tänkte att jag aldrig skulle glömma det klockslaget! Det gjorde jag dock ganska snabbt...men det var förmiddag i alla fall! :o)
När linsen var på plats och kirurgen var nöjd, lämnas snittet att läka, och så upprepades allting med andra ögat. Det gick väldigt snabbt, kanske en halvtimme, och direkt efteråt kunde jag se! I kapprummet utanför receptionen kom en viss insikt, när jag såg ut genom fönstren skarpt och tydligt och tårarna kom! Inte alls vad jag tänkt eller trott, men en liten lyckoskvätt blev det, och kunde inte låta bli att slänga armarna om kirurgen när han strax efter kom ut för att titta till mig och säga hejdå.

Med mig den dagen hade jag Tomas, som följt med som stöd och chaufför hem. På grund av bedövningen var mina pupiller stora som tallrikar, och trots solglasögonen var det nästan jobbigt ljust ute. Jag hade inte släppts in på någon krog med de ögonen! :o)

Innan operationen hade jag blivit informerad om eventuella biverkningar, så som ljushalos och reflexer. Kvällen efter hade jag väldigt stora och tydliga halos, dvs ljusa ringar kring ljuskällor. Dessa försvann dock snabbt, men kvar blev de små ljusreflexer som uppstår framför allt av spotlights av den typ man finner på ett dansgolv. Kanske jag framför allt märker av just de reflexerna eftersom de påverkar mig så mycket när jag jobbar som ordningsvakt. Reflexerna hamnar precis i ansiktshöjd på folk, så jag inte kan se dom ordentligt. Mycket störande och jobbigt, vilket gjort att jag nu undviker sådana vaktjobb. Men det är det värt!!

................

Har nu bokat om tiden jag fick, till en dag då Volvo har stoppdag och jag är inne i stan. Passade på att fråga exakt när jag gjorde operationen: 20:e september 2006! Hon kunde inte se vad jag betalade, och jag minns inte exakt. Summan var så orelevant att jag strax glömde den. Jag hade fått synen tillbaka! Men jag har för mig att jag betalade omkring 32 000 för båda ögonen. En summa som jag före operationen vägde tungt mot riskerna och osäkerheten. Tänk om det inte blev bra? Tänk om bieffekterna blev illa? Tänk om något går fel? Det var ju liksom ens synförmåga det handlade om. Man visste vad man hade, och hur kasst det än var, så funkade det i alla fall.
Men efteråt var alla tvivel bortblåsta, och pengarna den bästa livsinvestering jag gjort!
Frågade henne vad operationen skulle kosta att göra idag, vilket var omkring 19 900 per öga beroende på om annat, tex brytningsfel också skulle korrigeras. Jag har för mig att jag hade ett litet sådant faktiskt.

I flera veckor efter operationen öppnade jag badrumsskåpet på kvällen för att plocka fram linsburk och vätskor, och sedan komma ihåg att jag ju faktiskt inte hade några linser att ta ut! Likaså famlade jag med handen på nattugsbordet efter glasögonen på morgonen, bara för att upptäcka att jag såg nattugsbordet hur klart och tydligt som helst!