Jag gissar på trean eller fyran, och mina försök att få luggen likt poppisnormen var hopplösa i mitt tageltjocka hår! Jag tävlar i längdåkning nästan varje helg och dricker varm saft efter träningarna vid Pitholmsskolans elljusspår. Barndomsvännen Jenny fyller år idag, GRATTIS! Och när jag ringde för att gratta, kom vi in på mina tillbakablickar, och hon påminde mig om en massa roliga minnen! Jag stirrade mig lite blind på klassrelaterade händelser, medan jag med Jenny som gick i årskursen under mig hade en massa kul! Svamputställningarna i deras trädgård, klätterträdet, balkongstenen och den fantastiska "guld"stenen! Alla snökojor vi grävde i traktorns uppskottade högar eller plogkarmar och fyllde med tända ljusstumpar när mörkret snabbt föll. Vårt hus var av suterängtyp, så i änden av vår infart hade vi en slänt där pappa tippade snön. Hade man tur fick man åka med i skopan när han tömde den däröver, vilket var lika roligt varje gång! Av någon anledning började vi gräva en koja i slänten, en U-formad gång som följde backen nedåt. Jag hade nästan grävt mig igenom till andra änden när hela härligheten rasade över mig. Jag minns sucken av snön när den gav efter, och hur jag reflexmässigt sköt upp överkroppen från mitt knäsittande läge. Sen satt jag fast. Mössan hade tryckts ned över ögonen på mig, så jag såg inte ett dyft, spaden hade lagt sig över mitt bröst och jag kan bara höra och känna hur Jenny febrilt gräver intill mig. Jag skriker som en galning: "-Gräv, GRÄV!" Och hur Jenny svarar att hon försöker. Under tiden springer Lise-Lotte mellan dörrarna för att försöka påkalla mina föräldrars uppmärksamhet, men jag tror inte de är hemma(?). När jag till slut får upp mössan ser jag snön torna upp sig omkring mitt ansikte och stackars Jenny gräver som en galning. Till slut kommer jag loss och står på darriga ben på infarten. Då tror jag tårarna kom. Så tackar jag min räddare genom att dra med henne upp på ett ladutak med den naiva tron att ett hopprep i en plåtnit är hur säkert som helst. Hon ramlar ner och tappar andan. Ack ja!
Hon påminde mig även om våra "tv-program"! Jag minns att vi skar ut en tv-skärm ur en kartong och gjorde shower, men tydligen bjöd vi in både hennes och mina föräldrar med biljetter och allt! Hahahaha! Eller linbanan vi gjorde mellan våra balkonger, och den första "sändningen" jag fick av henne var smultron från deras trädgårdsland! Ååh, deras trädgårdsland som flödade av smultron, jordgubbar och smulgubbar! Dessa stora söta läckerheter som var en korsning mellan jordgubbar och smultron! Jag tror jag tiggde hämningslöst så fort jag hade chansen! Alla gatuspel vi ritade! Hela kvarteret runt drog vi dessa cirklar där vi själva sedan utgjorde spelpjäserna! Nästa sista rutan innan mål var nästan alltid "Börja om från Start"! :o)
När jag nu tagit mig tid för sådana här återblickar, kastade jag ett öga i fotoalbumen vi har i bokhyllan! 95 procent är Oos, medan mina ligger i sina framkallningsmappar på vinden. Men några guldkorn hade jag som sagt i hyllan! Med tanke på deltagarna på bilden undrar jag om inte detta var ett party som jag och Jenny hade ihop? Jag minns de där fransprydda tröjorna vi har på oss! Jag gillade dom jättemycket, och jag tror det var vid denna tid jag var dödskär i Martin! Dock var jag för barnslig för att våga göra något åt saken, och när det sedan visade sig vara besvarat, visste jag inte alls hur jag skulle bete mig! Det var ett scoutläger och han både erbjöd mig sin kudde, då jag glömt min, samt lade armen om mig när vi skulle sova där i militärtältet! Jag blev som en stenstod och fattade inte min egen lycka, vilket han uppfattade som att jag inte alls gillade honom, och sedan dess utvecklades istället en ovänskap jag ångrar än idag. Snacka om att jag var trög! Annars vill jag minnas att jag nästan alltid var huvudlöst förälskad i någon, men att det var synnerligen obesvarat. Det frågades chans och tjuvringdes, men på grund av min blunder fick jag vänta ända tills högstadiet innan jag fick min första pojkvän. Eller nej förresten, en kille frågade faktiskt chans på mig, men med förbehållet att han frågade chans på min kompis! Grejen vara bara att han endast var intresserad av kompisen, men hennes krav för att han skulle få fråga chans på henne, var att han också frågade mig!
"-Ja, du får chans på mig om Linda också får chans på dig!"
Sedan ville han pussas, vilket hon inte alls var intresserad av, medan jag gick med på kinden. För säkerhets skull höll jag för resten av ansiktet, inga orgier här inte!
Jag hade dock betydliget större framgångar i skidspåret än med pojkarna. Hittade en bild (samma fotograf som ovan, med ovanan att kapa huvudena?), från då vi vann stafetten i Karlavagnen, min egen klubbs arrangerade tävling. Jag gillade aldrig stafetterna, då jag fann dom alldeles för stressande. Ensamvarg var jag redan då, och gillade inte att min insats påverkade andra, i detta fall mina lagkamrater. I pokalen har vi våra Gustaf-maskotar. Jag fick min av systeryster, och jag har kvar honom än idag! Tio plaketter har jag från Karlavagnen, tio år som jag deltog i den tävlingen, varav det första var när jag var fem-sex år! Jag slutade när det kom till gymnasieval och det blev en fråga om att satsa eller inte. Jag som ogillade den hysteri som började visa sig redan då med flera olika par skidor för att optimera glid och fäste, extra vitamintillskott och sponsorer, hade ändå redan börjat tappa gnistan ungefär lika snabbt som jag dalade i resultatlistorna. Jag glömmer aldrig en tjej som tävlade för Jukkasjärvi IF. Till Kalle Anka cup valdes de bästa från varje landskap, så vi blev lagkompisar i olika åldersgrupper. Hon var ett år yngre, liten och späd, och jag minns där i Rättvik i Dalarna när hon en morgon plockade fram sin vitaminpåse och visade alla olika tabletter hon åt! Hon var målmedveten, men jag har aldrig sett henne i några toppresultat sedan jag slutade.

Urk, fick världens magknip sedan jag åt den micrade kycklingen! Hoppas det går över innan combatpasset om drygt två timmar! Oo är på väg hem, så ikväll blir det kramkalas!