Jag "talade" om det för ett tag sedan, att scanna in mina gamla klassfoton. Trodde de låg uppe på vinden i någon undangömd kartong, men så hittar jag dom i bokhyllan(?)!
Om det nu om möjligt undgått någon, så gillar jag att fota mig själv och min vardag. Varför? För att det är så vansinnigt roligt att kunna se tillbaka och minnas. Jag har mina dagböcker, men det är inte för inte som uttrycket "en bild säger mer än tusen ord" existerar. För att tillmötesgå Personuppgiftslagen, samt de som eventuellt inte skulle gilla att se sin barnsliga uppsyn på min blogg, har jag suddat ut alla utom mig själv.

"Foton där personer kan identifieras betraktas normalt som personuppgifter även om inga namn nämns. Om man på en webbplats skulle vilja publicera foton på till exempel anställda är det ofta nödvändigt att först inhämta samtycke. Även om det rör sig om behandling av personuppgifter i ostrukturerat material, som enstaka bilder på Internet, kan det beroende på sammanhanget behövas samtycke för att undvika risken för kränkning." (Datainspektionen)

Utan att egentligen tänkt längre fram än mitt första foto, har jag en grumlig plan att visa ett foto åt gången och försöka skriva om något jag minns från den tiden. Jag har ju hittills nästan bara skrivit om tråkiga minnen från min uppväxt, när det faktiskt inte bara var det!
Av fotona jag hittade är det dock tyvärr inte bild från varje årskurs. Jag har för mig att man fotade varje år, men kanske köptes dom inte alltid, eller så ligger de någon annanstans. Här är i varje fall mitt första!

Förskolan!

Då kallade man det lekis, och det låg ungefär en och en halv kilometer hemifrån vid gatan "Slingan". Fröknarna hette Elsy och Marja, och den finskättade Marja lärde oss "Imse Vimse" på finska, och jag minns den än idag! Typ.
"Hämä hämä häkki,
kipeslangalej.
Sabbatooliranka,
hämä häkki vej.

Aourikko armas,
kojvasakki rej.

Hämä hämä häkki,
kipeslangalej"
Observera att texten är enbart en form av fonetisk nedteckning från en sexårings minne! Xo)

På mig har jag den stickade tröjan jag avskydde, men som mamma tvingat på mig enkom för fotograferingsdagen. Det var "fintröjan". Jag började spela fiol där på lekis, och fick på avslutningsdagen spela och gå från lekiset till parken på andra sidan vägen. Jag tror fiolläraren hette Herbert, och jag minns melodin han spelade än idag, en känd typisk sommarvisa som jag dock inte kan namnet på. Vi nybörjarviolinister följde efter på rad, gnisslande mellan våra två-tre olika toner. Jag kan inte påstå att det var på mitt eget initiativ som jag fick fiolen i min hand. Mamma bestämde helt enkelt, och förutom fiolen började jag spela piano också i den åldern. Jag gillade det inte särskilt, men har haft otroligt mycket nytta av de kunskaperna efter det. Ibland vet faktiskt mamma bäst. Jag har ingen aning om vad jag egentligen gjorde där annat än lekte. När jag på senare år åkte förbi mitt gamla lekis hörde jag att det var utbyggt med större inriktning på just förskola. Flera av mina lekiskamrater följde jag ända upp till årskurs nio då vi skiljdes för våra olika gymnasieval. Oj, vad vi utvecklades olika, och alla timmars gemensam lek glömdes bort för den ofrånkomliga gruppindelningen och hierarkin som följde i skolan. Strömnässkolan.