Begravningen äger rum i eftermiddag. Jag har ju inte möjlighet att närvara, men istället för blommor som vissnar lämnade jag ett bidrag till cancerfonden. Hittade kollegornas annons på Fonus hemsida och tycker den var riktigt fin. Så passande bild med äpplet!
Ofrånkomligt letar jag fram pappas annons ur arkiven. Varken jag eller Nina tyckte till särskilt mycket om dess utformning så hans bror och fru gjorde som de fann bäst. Mammas annons hittar jag inte för den utformade jag och Nina själva direkt till Västerbottens Folkblad. Bökigt och omständigt då varenda mellanrum, varje bokstav och radbyte skulle bekräftas och godkännas. Inte visste väl vi hur en dödsannons skulle se ut!? Jag vet faktiskt inte varför vi inte gick via Fonus eller annan begravningsbyrå då de ändå redan hjälpte oss med bouppteckningen, men jag antar att det var ekonomiskt. Jag minns att vi reagerade på den hutlösa kostnaden de tog för att ta reda på vilka konton hon hade och beställa dödsintyg från Skattemyndigheten. Vi fick ju avsluta, säga upp, säga ifrån allting själva ändå till slut. Snälla Anna klippte ut och skickade annonsen till mig så den ligger i någon låda någonstans tror jag. Minns att vi hade ett ljus och så den dikt som mamma visade mig kort innan hon dog. Ibland önskar jag att jag visste var annonsen var och kunna dokumentera denna dikt här, samtidigt som jag finner det outsägligt meningslöst.
Varför har man dödsannonser egentligen? Handlar det inte om ren information, ett sätt att nå ut till de som kan tänkas vara intresserade? Eller handlar det om ett sätt att få bekräfta, ge en sista hälsning till de som betytt något? Den avlidne bryr sig ju  knappast, men symboliskt känner de efterlevande att de hedrar på samma sätt som en fin begravning? Man har sett flådiga annonser och flådiga begravningar, som att dess utformning på sitt sätt skulle representera hur betydelsefulla de var, eller hur dåligt samvete de kvarlevande har? En gammal anhörig som fått vissna bort på ålderdomshemmet med pliktskyldiga besök till födelsedag och jul får en överdådig begravning, se hur mycket hon/han betydde för oss! Men å andra sidan tenderar en yngre person som gått bort att få en mer storslagen ceremoni än en som fått leva livet tills dess riktiga ände. Ganska naturligt kanske då ens nätverk onekligen är större som 20- eller 50-åring än intorkad 95-åring. De som bidragit till denna överdådiga begravning har själva fallit ifrån mer eller mindre, så kvar blir de pliktskyldiga och eventuellt skuldmedvetna barn och barnbarnen som tillser att begravningen ser värdig och representativ ut innan de kan börja kivas om återstoden av dödsboet.
Förlåt, cynikern i mig är ofrånkomlig. Den är ett hån mot de som vekligen sörjer. Men jag har sett det så många gånger, hört hur girigheten och egoismen kommit fram när erforderlig sorgetid förflutit. Släkingar som börjar kretsa och spana in ägodelarna innan dess ägare ens hunnit dö!
En kusin jag knappt hört talas om ringde när vi gick igenom mammas lägenhet för att försynt fråga om kaffeservisen hon visste att mamma haft, kristallkronan som den nye hyresgästen ville komplettera matsalsmöbeln med och det gamla skrivbordet som en annan kusin "erbjöd" sig att ta tillsammans med andra grejer. Visst, det är bara grejer och en del kanske inte ens är av intresse för de rättmätiga arvtagarna. Men visst lämnar det en billig eftersmak?

Oos farmor är visst ganska dålig nu, han ska hälsa på henne efter jobbet. Han har massor av fina minnen med henne, stunder på Landet, dagar hon tog hand om honom medan föräldrarna jobbade. Han tycker det är jobbigt att se henne så som hon är nu, gammal, förvirrad och förtvinad, obönhörlig förlorare mot tidens gång. Oo vill minnas henne så som hon en gång var och det förstår jag så väl. Jag hoppas få nedteckna hans minnen av henne här någon gång, för minnen förbleknar så lätt!
Själv har jag inga minnen alls av min farmor då hon dog då jag var omkring ett. Farfar dog när pappa var sex år, morfar minns jag litegrann då han dog när jag var...i lågstadieåldern? Inga speciella minnen dock, inget bus, gamla historier eller förtroendefullt kramande i en morfars knä. Minns bara att pappa ringde från hans dödsbädd och jag bad honom hälsa mamma och beklaga sorgen. Jepps, så inbitet väluppfostrad var jag och känslomässigt betydelselös var min morfar att jag en liten jäntunge beklagade sorgen för min egen mamma. Jag minns hur förundrad pappa blev över min kommentar.
Mormor dog när jag var äldre, tror jag bodde i Umeå.  Inga känslomässiga band där heller, ingenting att sakna. Hur ska man kunna utveckla några band till en äldre respektingivande dam under vilka besök man skulle uppföra sig ordentligt och ta i hand för att tacka för maten?
Jag vet inte hur det är att ha de känslomässiga band, den kontakt och det känslomässiga beroendet till föräldrar, mor- eller farföräldrar. Jag vet inte hur det känns att förlora en sådan person, ens föräldrar som för så många förankrar så mycket trygghet, liksom alltid funnits där som många säger som förlorat dom sent. Därför fasar jag inför de dagar Oo obönhörligt kommer att ställas inför, för en så nära kontakt och så stor trygghet som de representerar för honom gör mig vettskrämd inför den dagen han förlorar den. Jag har ju inga förutsättningar för att förstå, för mig var det ju en lättnad när mina egna föräldrar dog! Vi pratar om det ibland, framför allt nu när en närstående som betytt mycket för honom kanske snart faller bort. I sådana fall som dessa finns det en chans till förberedelse, man vet och förstår det ofrånkomliga. Men gör det saken lättare? Det måste ju vara en stor sorg att se en som betytt så mycket långsamt förtvina och vissna bort. Som Oo säger: "Det är ju inte så jag vill minnas henne." Nej, klart man inte vill. Men han har många andra minnen av henne, många fina och roliga minnen. Det hedrar henne mer än en flådig annons, dyr kista och blomsterhav, och jag är böjd att tro att hon håller med.