Vi lämnar mellanstadiet och kommer in i årskurs sju! Vår klass slapp splittras, men en annan från en annan skola hade inte lika stor tur(?), så vi fick tillökning i vår klass 7A. Mamma fortsätter att tvinga på mig hårpermanent hos hennes frisörska på Djupviken. Det krävs alltid två omgångar för att lockarna ska bli kvar i mitt styva hår.
Jag förses med tandställning, men får också till min lycka börja använda kontaktlinser! Det underlättar enormt när jag är ute och flänger i skidspåren. Sommaren mellan årskurs sju och åtta får jag liksom min syster åka på konfirmationsläger till Storstrand. Det är nog första gången jag är hemifrån ensam så länge, och även om det känn som jättelångt tid för mig, var det visst inte mer än två veckor, men oj vad kul det var!
Okej, plugga budord och bibelord var väl kanske sådär, men allt lek, bus och nya kompisar man träffade! Spännande, spännande! Under det lägret spydde jag faktiskt för första gången (vad jag kan minnas i alla fall, bebiskräk räknas inte). Nästan hela lägret drabbades av magsjuka, men trots vad jag hört då tyckte jag själv inte att det var så farligt att spy. Men det är väl så när man byggt upp de värsta föreställningarna.
Naturligtvis hamnade jag inte i det populära och utåtriktade gänget, som lindade in prästens bil med toapapper, hissade upp kläder i flaggstången och väckte ungdomsledarna på natten, men jag kände mig alltid delaktig och med i den mån jag önskade. Kramringarna var populära. En ring med tjejerna, en med killarna som stod innanför eller utanför, och så kramades man, flyttade ett steg och kramades igen. Det blev ganska många varv ibland!
Bordsbönen var en sång med "Bamse"-melodin, och jag minns bara början:
"Gode Gud välsigna maten amen,
tack att vi får äta varje dag.
Tack för gröten, bullen och chokladen,
allt vi äter smakar lika bra..."

Men det var inte bara lek och bus. En killes mamma som hade cancer gick bort, och hälften av de som inte ens visste vem hon var sympatigrät länge efter beskedet. Jag minns att min rumskompis var helt förstörd och sade mellan tårarna:
"-Jag vet inte vad jag skulle ta mig till om min mamma dog!" Och jag försökte själv tänka mig in i situationen utan att egentligen känna något alls.

Tjejerna bodde för sig i huvudbyggnaden, och killarna i en byggnad på gården. Olle hade walkie-talkies, och där blev det tissel och tassel mellan de båda avdelningarna om kvällarna. Av någon anledning hade en av de mest utåtriktade killarna fattat tycke för mig, för helt plötsligt har jag en walkie-talkie i handen, och han i andra änden som frågar om jag vill vara ihop med honom!
Jag minns bara hans "-JAAA!" ut i rummet bakom sig när jag generat svarade ja. Min rumskompis fick också ihop det med en jättgullig kille. Sen vet jag inte om det blev så mycket mera av det där än att vi kanske höll handen någon gång. Jag minns egentligen bara en efterträff som ungdomsledarna (två syskon) anordnade hemma hos sig på Fårö i Piteå. De hade en riktig pool i trädgården som vi alla badade i, och i stojet och plaskandet dyker vi ned under ytan och gör någon form av puss. Ovanför ytan säger han "-Kom så går vi till ett hörn" och för mig framför sig. När jag väl är framme och spänd av förväntan vänder jag mig om, så är han inte där! Han har blivit distraherad av någon annan och flänger omkring resten av kvällen. Jag tror vi delar på en grillad korv som vi håller i en tom "Gott och Blandat"-påse. Herrejösses, hur kan jag minnas sådana grejer??
Några dagar senare ringer han och gör slut med frasen "-Vi är väl bara kompisar va?", och trots att jag inte sörjer nämnvärt, blir jag vansinnigt pikad av...mamma? Syrran? Minns bara att jag blev det.
Senare får jag höra att han blivit ihop med en annan som var med på lägret, och några år senare blev jag och denne kille klasskompisar på gymnasiet! :o)