Jag har återknutit och hittat en blogg som tillhör en vän från studietiden. Vi gick lärarutbildningen i Umeå, en tid jag faktiskt minns väldigt vagt och en klass där jag knappt skulle klara av att rabbla upp hälften av namnen! Hanna, Ida och Sandra var dock några jag fann mig väl till mods med. Jag vill minnas mina Varma koppen-soppor och Polarbrödsmackor med salami som intogs i gången mellan Naturvetarhuset och Universum eller MIT-huset tillsammans med dom över kursböcker och anteckningar. En kurs i fjäll- och marinbiologi företogs uppe i norska Bodö, och när klasskompisarna festade och sjöng med kursledarnas (!) medhavda starka, tog jag och Hanna våra fiskespön och njöt av det blanka vattnet och omgivningarna. Jag har aldrig fått upp en större fisk än jag fick den kvällen, en bedrift jag aldrig klarat om inte Hanna varit där! En torsk, monster-(i mina ögon) torsk!

Hanna som länken här och i början leder till, bor uppe i Lapplands storslagna landskap i Sorsele kommun. Ett besök i hennes blogg(ar) visar på ett liv så fjärran ens eget, och som nästintill gör mig grön av avundsjuka. Vyer runt knuten som får mitt begränsade estetsika sinne att svämma över av hänförd sentimentalitet och något våtvarmt att bildas i bröstet.  Na Pali kusten på Hawaii drev tårarna upp i mina ögon, men man behöver inte åka tvärs över jordklotet för naturupplevelser över det vanliga. Kanske slår hennes bilder också an en varmare sträng inom mig eftersom jag en gång levt i dess närhet, bara ett stenkast från mig men nu flyttat ännu längre ifrån. En del av mig vill leva där uppe, där ute, medan en annan del av mig trivs med närheten till en "riktig" stad och dess utbud. Dessutom är det nog skitmycket mygg där om somrarna!
Hon lever ett liv som i flera moment skiljer sig så markant från mitt att jag tror min suktan har en grund liknande samma längtan man kan ha efter flashig glamour som skildras i skvallertidningarna. Ett liv med andra inslag än de egna, som verkar intressant och spännande, men som man egentligen inte passar för. I hennes fall är de andra inslagen jakt och det hårda arbetet att träna jakthundar kombinerat med tid ute i naturen, i vår vackra fjällvärld. Själv skulle jag absolut inte vilja jaga, men så är jag inte fostrad i den andan heller. Så det faktum att jag skulle fälla krokodiltårar för den fällda älgen, ripan eller räven medför att jag finner min tillvaro i de Göteborgska skogarna ytterst tillfredsställande. Och så kan jag uppskatta fjällvärlden desto mer när jag får möjlighet att besöka den.

(Från Hannas familjeblogg)

Det är fashinerande dock vilket mångfacetterat landskap vårt avlånga land har att erbjuda. Jag minns hur imponerad jag blev över västkusten första gången jag fick uppleva dess släta klippor och små kobbar bland det glittrande havet. Var jag fortfarande i samma land!? Trots att jag besökt Göteborg några gånger hade jag aldrig varit ute vid dess kust, men jag är glad att första gången blev Lysekil. Jag blev förälskad med en gång, och minnet blev en aspekt när jag så valde Stenungsund bland alla andra orter jag sökt och erbjöds jobb hos. Tack vare mitt besök hos min gamle studiekompis från Dataingenjörsutbildningen hamnade jag så här nere, och även om jag kan sakna mitt goa Norrbotten med sina riktiga vintrar och ljusa sommarnätter, så ångrar jag mig inte. Det finns alltid kvar och kan alltid besökas.