I duschen denna morgon gled mina tankar plötsligt in på den dagen mamma försökte ta livet av sig. Också ett tillfälle att tänka på det. Men av någon anledning poppar den upp då och då men utan att ställa till några större huvudbry än att jag lika plötsligt släpper det. Denna gång var det Pers kommentar "-Kom så får vi prata!" jag fäste mig vid. Jag smyger in i datasalen med sänkt huvud för att dölja mitt mosiga ansikte, slår mig ned intill min granne och gruppmedlem Per och beklagar min långa frånvaro med hur mamma försöker ta livet av sig. Det är ju inte en kommentar man väntar sig av någon man känner ganska ytligt och han studsar förstås till men säger så det jag aldrig kommer att glömma: "-Kom så får vi prata!" Tafatt beklagande, osäkert mumlande och flackande blick som ropar "vad säger och gör jag nu?" existerade inte i hans fall. Där och då varken kunde eller ville jag öppna munnen mera men så här i efterhand var det helt rätt ord att höra. Tyvärr uttryckte jag aldrig min uppskattning för det förbehållslösa och omedelbara stödet han visade i och med de enkla orden, jag var tillbaka i mitt behärskade skal dagen efter, en smula besvärad över den känslosamhet jag uppvisat.
Så jag tänkte på Per och hans kommentar och lite på hur det blivit om hon faktiskt lyckats den där dagen. Om jag struntat i att lägga på och slå 112. Hon klandrade mig ju för att jag gjorde det, och det är inte för inte jag gör det själv ibland. Eller nej förresten, inget klander på mig själv utan snarare bara en stilla undran över vad som hänt då? Att ta tabletter och alkohol var ett val hon gjorde. Kanske hade både hon och vi i hennes omgivning mått bättre av att slippa de efterföljande åren tills naturen själv gjorde slut på eländet?

Jag har ju flera gånger uttryckt hur jag kan sörja det som vi aldrig hade, kanske framför allt nu när jag blivit del av Oos familj och hur nära de står varandra. När nu också Oos föräldrar är så otroligt behjälpliga när det handlar om lilltjejen kan jag nästan skämmas över att jag inte har något att "bidra med" från min sida. Inga föräldrar som engagerar sig och vill hjälpa till på samma sätt som Monica och Tomas. Samtidigt vet jag ju att det är drömscenarion och inte så som den faktiska verkligheten skulle se ut om de skulle vara i livet. Jag slipper oron över att mamma ska såra, sluddra och vara elak mot Oo och hans familj. Jag slipper höra hur hon dömer ut dom och min besvikelse över att hon inte kan acceptera och tycka om dom. Behöver inte ha ångest inför vad varje möte kan innebära. För så hade verkligheten sett ut.

Men ett fåtal personer har fastnat så som Per gjort, i mitt minne med en outtalad önskan att visa min uppskattning för något de kanske såg som enkelt eller självklart men betydde så mycket för mig. Läkaren/gynekologen som utförde aborten på mig är en annan som tillhör denna kategori. Mamma såg till att jag fick honom eftersom han var "hennes" och därför godkänd och bra. Mig kvittade det och det var inget han sade som gjorde att han nu tillhör de få i min unika minnesbank, snarare var det den starka känslan av att han förstod mig och outtalat tog mitt parti inför min malande och fördömande mamma. Den där tysta kommunikationen man kan uppleva med vissa människor som inte kan förklaras. Eller så var det bara vad mina känsliga tonårsnerver önskade och tillskrev honom just då. I vilket fall glömmer jag aldrig honom heller.