Snapshot vid middagstillagning igår. Slog på stort och körde spagetti med falukorv som belöning för att vi nästan rensat bordsytorna och plockat lite kläder. Nu ser det bara ganska hemskt ut, om man låter bli att kolla i badrummen och bär tofflor som dämpar knastret när man går!
Kom rätt lindrigt undan vid gårdagens psykologsamtal, då jag i princip bara fick prata om barndomen igen. Jag får intrycket av att hon scannar igenom varenda vår av mitt liv för att hitta något som hon kan gräva i och finna som orsak till varför jag nu är som jag är. Kanske inte så ovanligt förfarande, då jag själv mycket väl tror på att våra bakgrunder formar och präglar oss mer än vi vill och tror. Lika väl tror jag att undantag finns, att det inte alls går att finna några aspekter i ens barndom som förklarar framtida beteende, men hur som helst, nu kollar hon mig i varje fall.
Denna gången blev det ingående frågor om själva adoptionen, hur den gått till, om jag visste något om mina biologiska föräldrar, om jag känt någon saknad eller vilja att "söka mina rötter", om jag känt bitterhet över att jag hamnade hos just mamma och pappa. Svaret blev nej på alla dessa frågor. Jag vet ingenting, har aldrig känt behov av att veta eller känt bitterhet. Jag har alltid vetat att jag var adopterad då mamma så länge jag kan minnas att det alltid varit självklart, berättat detta. Även om det var ganska uppenbart i mitt annorlunda utseende, så visste jag det ändå innan jag kommit upp i sådan ålder att jag faktiskt förstod och såg skillnaden i mitt och andras yttre.

(Jag och pappa dagen innan hemresan från Seoul)

I gymnasiet skulle vi hålla ett "föredrag" om något, och i brist på annat valde jag att berätta om mig själv och mitt ursprungsland! Det var första gången jag faktiskt tog reda på mer om mitt ursprungliga jag och adoptionen, annars hade jag inte kunna säga mycket till psykologen. Nu när jag kikar igenom min adoptionspärm som pappa så fint sammanställt, mindes jag inte riktigt korrekt sedan den gången i gymnasiet. Återberättar det här för att ha det sparat också i bloggen som ju faktiskt handlar om mig själv! :o)

Det är dock inte mycket, men jag har visst misstagit mig beträffande mitt namn. Jag trodde att både namn och födelsedatum var korrekt, men det var visst bara namnet, Su-Jung. Eller?  I mina papper från vad jag antar är motsvarande Socialtjänsten:
"Her name is accurate, for she carried a piece of paper which showed it when she was found abandoned, and her name was given by our worker". 
På en annan sida kan man läsa:
"Date of Birth: October 11, 1976 (accurate)"

Betyder det att också mitt födelsedatum stod på lappen? Kan ju inte tolka det annorlunda, för annars skulle det väl inte vara "accurate"? Men om mitt namn också var "accurate", vad var det då för namn jag fick från socialarbetaren? Jag kan inte uppfatta det annat än att det var just efternamnet, Yeo från området där barnhemmet låg som jag togs till - Yeo Soo city. 

Jag lämnades alltså inte in på barnhemmet av biomamma som jag fått för mig, utan verkar ju ha hittats. Fast å andra sidan framgår det ju inte heller särskilt tydligt.
Nåja, jag hamnade i varje fall i ett fosterhem i väntan på adoption, som tillhandahöll foto och lite personlig information som mina blivande föräldrar fick ta del av när adoptionen var klar. Undrar hur det känns, att få besked att man har denna flicka väntandes på att bli" sin" där på andra sidan jorden?
Där är mitt pass i varje fall, eller vad man nu kan kalla det.
Bläddrar jag vidare i pärmen hittar jag kvitton, ansökningar, intyg och utredningar. Mamma poängterade alltid hur mycket som krävts för att de skulle godkännas som adoptivföräldrar.
Jag hittar en utbetalning till Socialtjänsten i Korea på 700 dollar som med en dollarkurs på 4,3875 blev 3071,25 kronor. Var det vad jag kostade? Rena vrakpriset juh! Haha!
Flygbiljetterna för att åka och hämta mig var på betydligt mera! Men det är många kvitton i pärmen. Avgifter för ansökningar, läkarintyg, andra intyg och så vidare. Så på den tiden satsades nog en del pengar på lilla mig ändå, för att inte tala om vad det kostar att adoptera idag!
Undrar om de har mera bakgrund om systeryster? Vi har faktiskt aldrig pratat om det.


Till slut när jag varit här ett tag hos mina fosterföräldrar, godkändes de till att fortsätta ta hand om mig och slutföra adoptionen. Ta-daa, jag blev svensk medborgare!

När jag skildrat det jag visste av min adoption hit och dit gick vi in lite på mammas bakgrund och det lilla jag visste, samt min relation till mina morföräldrar. Att morfar dött när jag var rätt liten, men den obefintliga relationen vi haft, liksom med mormor som dog senare. Mammas syskon och så vidare, och psykologen verkade inte hitta något speciellt att "haka på" där. Hon reagerade starkt när jag återberättade om hur pappa när jag sov i deras säng väckte mig med "Nu ska vi knulla", och sedan slickat mig i ansiktet, och hur de utan större skrupler kunnat ha sex i min närhet, mamma övertalad av pappa. Flertalet gånger frågade hon om jag upplevde det som att jag blivit sexuellt kränkt eller utnyttjad, ungefär som "Aha, här har jag något att spinna vidare på!" Men eftersom jag är så på det klara med att han trodde jag var mamma där i sömnen eller fyllan har jag aldrig sett det som en sexuell kränkning, bara obehaglig och en incident som senare fick mig att förstå min mammas bitterhet mera.
Så psykologen lämnade det spåret och gick vidare till den snart ankommande Ronja. Hur ville jag att vår relation skulle vara? Hur skulle jag göra för att få den? Inte vet väl jag! Ja, men du har ju en relation med Johan? Du hade bra relation till dina elever eftersom du tydligen fick många förtroenden? Hur gjorde du för att skapa sådan kontakt? Jag vet inte!!
"-Men om Ronja nu ligger där på skötbordet och bara ser på dig, kanske hon också ler, vad gör du då?" Ööh, inte vet väl jag!? Blir jag glad? Skamsen? Besvärad? Kanske känner jag ingenting alls, men det får jag försöka förstå att det inte är något konstigt. Kontakt och känslor kan dröja!
Psykologen pressar, vad gör du när hon ligger där och bara tittar på dig och ler?
Jag famlar med händerna i luften i jakt efter svar. Kanske jag säger något? Jag får väl kanske ta lite i henne, för jag håller ju faktiskt på att byta på henne? Vad finns det mer man kan göra med nåt så litet som bara ligger där? Frustrerat utbrister jag att jag får väl titta på henne antar jag! "-Precis!" Säger psykologen triumferande. "Du måste se henne!" Jaha. Men om jag inte klarar av att se henne då? Möta den där blicken och inte känna det som förväntas, eller till och med något negativt? "-Men det vet du ju inte!" Nej, det är ju sant. Jag vet ingenting alls. Tänk om jag bara kunde förbli som ett öppet oskrivet blad utan allting i ryggsäcken och negativa föreställningar. Det hade varit trevligt.

Avslutningsvis lägger jag in en bild på mamma. Jag vet inte hur gammal hon är här, men jag minns när jag bläddrade igenom mitt barndomsalbum en gång där detta foto finns och brast i gråt. Jag minns att jag grät för att det blev som det blev, att hon förstörde sig så med alkoholen, undrade hur det kunde bli så fel. Hur det kunde ha varit. Ett ögonblicks sorg ändå.

Nu blir det bara ett samtal till innan beräknad födelse, kanske tillsammans med Oo om han kan. Jag lyckades ju lägga mötet när han troligtvis måste till Malmö. Sedan känns möten efter Ronjas ankomst betydligt viktigare, och det ska bli intressant att se hur de kommer att bli.