Uppdatera lite
Med tanke på hur pass fulltecknad kommande vecka är vill jag tillse att uppdatera innan jag hamnar ännu mer efter. Jag vet ju själv hur högt jag värdesätter mina inlägg för tillbakablickarnas möjligheter, så det är bara att ta tag i det. Johan är på väg i säng, Ronja har förhoppningsvis (knappast) somnat framför paddan och jag sitter i fåtöljen med två grå tryckta intill mig. Mysigt!
Min resa till kära Norrbotten då. Det blev ju en tur till barndomens Piteå. Jag var ju bara arton när jag lämnade staden så har ju nu faktiskt levt större delen av mitt liv i Västerbotten respektive Västra Götalands län. Men visst är det något speciellt med platsen man växte upp. Det är liksom där man formats, av familj, vänner och skola till den man i mångt och mycket nu är idag. På gott och ont. De flesta har väl någon form av behov av en utgångspunkt och för mig kommer det nog alltid att vara Piteå. Det man på ett eller annat sätt alltid kommer att kalla hem. Man åker hem till Piteå trots att det var år 1995 jag flyttade därifrån. För jag ville bort efter gymnasiet. Att bo kvar hemma var otänkbart. Det var ju inte för inte jag fyttade från Umeå sedan när mamma och pappa också flyttade dit. Man kanske kan tycka och fundera kring varför jag ändå fortsätter att vilja besöka barndomens trakter när jag har så mycket negativt förknippat med det. Jag har ju heller ingen släkt att hälsa på, eller hade velat för den delen. Inte en massa vänner att turnera bland för utbyte av minnen och uppdatering. Jag har barndomens Jenny som alltid kommer att vara speciell för mig, och hennes mamma Cathrine samt gymnasiets Anna som trots våra olikheter också har väldigt mycket gemensamt.
Och det är väl just det. Mina negativa minnen kring uppväxten har jag med mig vare sig jag befinner mig i Göteborg eller Piteå. När jag besöker barndomshemmet är det det positiva jag främst återupplever. Barndomens lekar på gatan utanför huset. Klättrandet i det trädet eller skateboardåkningen ned för den backen.
Att se min Lilltjej springa på de gator jag själv sprungit så många gånger. Intill det hus där jag vuxit upp betydde faktiskt en del för mig. Oidentifierbart vad, men såpass att det kändes värt resan.
Besöket hos Cathrine drog som vanligt fram tårarna hos mig. Om någonstans känns det som att komma hem när man kliver in i hus nummer 26 välbekanta kök. Så mycket trygghet Jennys hem representerar för mig och Cathrine är den personifiierad. Förstod det inte då men gör det nu. Jag var den busiga pojkflickan som drog ut stackars Jenny på tokigheter. Kanske var det just denna trygghet jag kände därifrån som gjorde det?
Så fort vi klev ur bilen gjorde sig myggen abrupt påminda men vi promenerade till lekplatsen där en igenvuxna platsen ändå fått tillskott med något klätteraktigt som Ronja kunde leka av sig i.
Efter någon timme lämnade vi Pitholm och styrde mot Arnemark. Mina besök norrut är ju inte så frekventa precis och varje gång finner jag allting så mycket mindre och trots många förändringar också mycket välbekant. Jag rullar Sundsgatan fram och låter minnena komma. Jag hör inte hemma i denna staden längre men dras obönhörligt tillbaka på något sätt.
Till Arnemark har Lilltjejen somnat och jag är nöjd att bara gå ned till forsen och blicka över vattnet mot sommarstugan. Den skymtar där uppe i hörnet bakom mig.
Jag bestämmer mig för att åka ner till färjeläget och rullar nedför den välbekanta backen. Stannar till och ser det strömmande vattnet passera framför mig. Så många gånger tonårs-jag rattade vår lilla Buster-båt upp och ned för älven. Flera gånger per dag när gapandet och skrikandet blev för mycket. När pappa tagit bilen och flytt, lämnat mig kvar med hennes malande. Jag lät fartvinden tillfälligt blåsa bort trycket i bröstet och hålet i magen. Upp mot forsen för att låta vågorna och strömmarna slå och slita i aluminiumskrovet. Ned med strömmen och den extra fart den gav. Och så upp igen. Och igen.
Det är en vacker plats. Idyllisk där byggnaderna står alldeles intill älven. Men det är ju inte bara jobbiga minnen och de roliga är alla förknippade med Jenny. Jenny som jag fick möjlighet att också hälsa på när jag lämnade somarstugan och körde den gamla vägen, så kallade bakvägen tillbaka österut. Liksom Anna tycker jag hon ser ut som hon alltid gjort. Tänk att vi alla har barn och liksom närmar oss fyrtio? Galet. 
Apropå Anna-Karin är vi bjudna till deras sommarstuga imorgon så hoppas på bra väder. Därefter sover vi på Landet för att på lördagen lämna vår avkomma i farföräldrarnas händer och dra till Örebro. Där blir det lite caching innan Mikael och Johanna ansluter för att på söndagen ta oss an utmaningarna i Boda Borg i Karlskoga. Kvällen innan har vi bokat bio. Vi får ju passa på när vi har chansen och ja, det blir "Minions", haha! 
Hon kanske inte håller med mig, men i mina ögon är jag den oroliga själen som flyttat runt medan hon ärvt sin mammas trygghet och goda förankring i jorden. Bildligt och bokstavligt talat då hon också fått moderns gröna fingrar. Fantastiskt go familj och så deras höns som både jag och Ronja ville ha. Tänk vad roligt att ha höns! Skulle säkert uppskattas av Gråkatterna att ha sådana kucklande i trädgården.
Det besöket fick avsluta vår dag i Piteå som inte att förglömma inleddes med ett besök på Paltzerian. Ronja ville som väntat inte ens smaka på härligheten medan jag frossade och njöt i stora mått.
Det blev faktiskt en liten löprunda också medan jag var där uppe. Sprang såklart helt fel så irrade ihop de dryga fem kilometrarna. Gött var det i vilket fall då kroppen hade börjat signalera träningsbehov. Lät Anna och Peter få lite tid på tu man hand då jag skickade iväg dom till Luleå hamnfestival som pågick den veckan. Som belöning fick jag härja lite i deras kök. Varför är det så mycket roligare att röja hos andra än hos sig själv? Att de sedan blev av med halva deras skafferiinnehåll och inte hittar någonting längre kan inte hjälpas. Det var ju så kul! Lite vrickat jag vet.
Något som inte Göteborg erbjuder är dock en såpass gigantiskt lekland som Luleå har. Undertecknad blev lite imponerad.
Bäst när vi sitter där och lökar medan våra avkommor springer sig svettiga hör jag mitt namn upprepas intill mig. Jag höjer blicken från min iFån (jo, faktiskt) och ser ett vagt bekant ansikte. "-Linda? Linda Mikaelsson?" Jag blir så paff att jag inte ens kommer mig för att korrigera med mitt nya efternamn. Jag kastas tillbaka till barndomens skolkorridorer när två klasskamrater står framför mig. Två som jag lekte lite med innan strukturer och roller skapade den outtalade hirearkin där jag var den tysta naiva musen och dom som som var populära och brådmogna. Tankarna flyger. Ska jag resa mig och krama "-Iiiih, nej men vad rooligt!"? Jag finner att jag sitter kvar, utbyter de ytliga förväntade fraserna men förblir så överraskad att jag nog ter mig synnerligen ointresserad och avsnoppande. Mycket riktigt ser vi inte till dom mer resten av tiden.
Ett annat besök jag gärna gör när jag väl är uppe är Storforsen. Slutar aldrig att förundras över vattenmassorna och skulle kunna stå och bara betrakta det i flera timmar om jag kunde. Det hade varit fantastiskt om jag en dag fick möjlighet att se en föreställning vid deras utomhusscen. Trots alla förmodade mygg.
Till söndagen fick vi riktigt fint väder så besökte "Hägnet"? "Hägnan"? Lite lek, lite djur och lite fika och glass i solen bland de gamla historiska byggnaderna. Mysigt! Och rätt vad det var så var det dags att åka hem. Ja, det blev lite jobb där medan vi väntade på planen i Luleå respektive Stockholm. Svårt att låta bli. Som sagt så glad att vi åkte och som jag reflekterade till Anna, hur skönt jag tycker det är med den kravlöshet jag upplever med henne. Som någon av klyschorna som florerar på FB gällande att riktiga vänner är de man inte bara kan prata om allt med utan också kan vara tyst tillsammans med. Och där är vi nog ganska lika. Vi tycker om att ha det tyst. Tack underbara Anna med familj för att vi fick hälsa på!
Väl hemma igen har jag gjort mitt bästa för att fylla upp dagarna för mig och Lilltjejen. Såpass att jag höll på att missa den tidigare överenskomna onsdagen med Anna-Karin! Som tur var påminde hon mig, för barnen skulle ju få besöka ett för Ronja nytt lekland. Riktigt stort och fräscht i Uddevalla, men framför allt var det nästan tomt! Lilltjejen var helt blöt av svett och morsorna fick återupptäcka hur roligt det var att spela pingis när både sådant och biljard erbjöds i lekområdets utkant.
Ja, ska bli skönt att komma från Lilltjejen lite, äta gott och bara vara Linda ett tag. Redan på måndagen drar vi sedan upp till syster Nina med familj i Stockholm.
Att bara vara Linda fick jag chansen idag vid teamklassen i Frölunda. Med kompanjonen Elin körde vi sommartema med mixade låtar rätt igenom. Bra med folk och himla kul pass blev det. Otroligt gött att få köra igen då det kändes som evigheter sedan. Energin i kroppen kände inga gränser! Att köra esquiva och squats var dock lite utmanande i kjolen. Och solglasögonen immade igen efter uppvärmningen så de blev inte långvariga.
Trodde ju jag skulle köra min söndagsklass som vanligt nu till helgen, sorglöst icke medveten om det faktum att vi är på Boda Borg i Karlskoga! Koppingen där hade aldrig skett för mig, så sent omsider hoppar grymma Elin in för mig.
Jag hade hoppats kunna köra mer combat för andra instruktörer för inspiration och underhåll av koreografin under dessa veckor men ser ju ut att gå sådär. Dock har jag fått till ett vikariat i alla fall en söndag så jag får två pass på raken. Ska knö mig in till Domkyrkans anläggning, något jag ju gärna undviker men när jag nu hade möjlighet att återgälda Sandra ville jag ta den chansen.
Tycker mig höra Lilltjejen snarka från sitt rum. Bror har somnat intill min arm och Lilla Grå snarkar mellan mina ben. Johan ska upp och jobba som vanligt imorgon medan jag och Lilltjejen drar upp till Stora Askerön där Anna-Karin med familj väntar. Johan ansluter direkt efter jobbet.
Avslutar med ett ögonblick jag hann fånga på Lilltjejen och Lilla Grå. Grå är så mycket mer tolerant när det kommer till Ronja än oss andra. Roligt att se.
Nu är det min tur att sova. God Natt.
Kommentarer
Trackback
