Utför
Fortfarande år 2008, men tolv månader före gårdagens visade foton, och en sisådär 40 graders skillnad. Jag har precis mulat Oo i snön utanför vår stuga (Oo hävdar tvärtom men så minns inte jag det). Det är andra året vi är uppe med hela hans familj och traditionen har hållit i sig. Året innan hade jag precis lärt känna honom, men ändå beslöt jag att följa med! Jag måste ha varit riktigt sugen på att åka skidor! Hehe!
Nackdelen med att bo här nere är ju frånvaron av utförsmöjligheter. Nu är det ju endast tack vare Oos familj som det i alla fall blir en gång per år. Tänk vad många timmar man tillbringade i Strömlidabacken när man var barn och senare Vallsberget, och så Dundret i princip varje år. Man började ju där som liten stinta att åka stödd mellan pappas eller mammas knän, för att snart tillhöra de där knattarna som utan stavar och gigantiska glasögon utan förbehåll störta ned för backarna. Vill minnas att jag gjorde rätt hyfsat "Daffy" där ett tag, medan ryggkliaren slutade i snöplig krasch alldeles intill liften.
(Kunde varit jag!)
Sälen året innan tillsammans med Oo och hans familj fick jag för första gången se dessa ypperligt barnvänliga backar och liftar. Den minsta med minimal lutning och rullband för att ta sig upp! Knoddarna ställde sig helt enkelt sonika på detta band och stod rätt upp och ned de tiotal metrarna till backens början. Va? I Strömlida var det ett vanligt rep som gick runt, runt och så var det bara att grabba tag med de små nävarna för glatta livet. Man kom så högt upp som man orkade hålla i sig. Sista branten var jobbig, och ville man inte glida bakåt och bilda hög med de bakomvarande så fick man vinkla skidorna nittio grader och "kliva av". Såg några år senare att de uppgraderat till någon form av knappvariant, eller handtagsliknande. En skolresa med en av mina nior åkte vi upp till Branäs och då fick jag för första gången åka kabinlift! I Sälen blev det också premiär med sittlift. Vilken lyx! Undrar hur många timmar man stått och frusit eller kämpat i T-liftar egentligen? Eller ska man säga ankarlift?
Nackdelen med att bo här nere är ju frånvaron av utförsmöjligheter. Nu är det ju endast tack vare Oos familj som det i alla fall blir en gång per år. Tänk vad många timmar man tillbringade i Strömlidabacken när man var barn och senare Vallsberget, och så Dundret i princip varje år. Man började ju där som liten stinta att åka stödd mellan pappas eller mammas knän, för att snart tillhöra de där knattarna som utan stavar och gigantiska glasögon utan förbehåll störta ned för backarna. Vill minnas att jag gjorde rätt hyfsat "Daffy" där ett tag, medan ryggkliaren slutade i snöplig krasch alldeles intill liften.
(Kunde varit jag!)
Sälen året innan tillsammans med Oo och hans familj fick jag för första gången se dessa ypperligt barnvänliga backar och liftar. Den minsta med minimal lutning och rullband för att ta sig upp! Knoddarna ställde sig helt enkelt sonika på detta band och stod rätt upp och ned de tiotal metrarna till backens början. Va? I Strömlida var det ett vanligt rep som gick runt, runt och så var det bara att grabba tag med de små nävarna för glatta livet. Man kom så högt upp som man orkade hålla i sig. Sista branten var jobbig, och ville man inte glida bakåt och bilda hög med de bakomvarande så fick man vinkla skidorna nittio grader och "kliva av". Såg några år senare att de uppgraderat till någon form av knappvariant, eller handtagsliknande. En skolresa med en av mina nior åkte vi upp till Branäs och då fick jag för första gången åka kabinlift! I Sälen blev det också premiär med sittlift. Vilken lyx! Undrar hur många timmar man stått och frusit eller kämpat i T-liftar egentligen? Eller ska man säga ankarlift?
Kommentarer
Trackback