En bra dag


Säsongspremiär för kaminen. Fördelen med höstmörkret är att man nu kan mysa till tända ljus och brasa som sprakar. En mal eller liknande flög förorättad ut när jag fått fyr, antagligen ändå tacksam för att jag inte hunnit stänga luckan. Spelar Molly Sandén lite högre än vanligt och mår allmänt gott! Den till höger är bara en av många på hennes skiva som får mig att bli så där blödigt känslosam inombords. På ett sentimentalt vackert sätt.


Två tvättmaskiner gjorda, ved staplad och två buxbomplantor (tror de hette så) har fått nya hem i två av de stora röda utekrukorna vi fick av systeryster i bröllopspresent. Det blev riktigt trevligt och jag blir sugen på att köpa fler. Glömde fota dom dock, så det ska jag försöka komma ihåg imorgon. Frossat i popcorn, mumsat glass och läst om en av Harlan Cobens böcker från bokhyllan, plockat ned en ny av honom och påbörjat den.


(Gräsänkemiddag)

Jag är lite förtjust i den där köttsoppan på burk som så behändigt finns i mindre storlek. Jag brukar dock plocka bort köttbitarna, och sedan jag såg dom nobbas av katterna gör jag det ännu noggrannare. Provsmakade en minibit som hängde kvar denna gång och förstår fullständigt varför de ratades. Tvi vale! Men resten är mumsigt, särskilt med limpmackor som doppas däri! :o)

Gullige Oo skickar korta små sms som värmer. Han vet att jag uppskattar att höra av honom när han är borta. Samtidigt som man vill att han ska ha kul där han är hoppas man att han saknar en åtminstone litegrann! Något dåligt samvete för sina egna "utflykter" till sina kompisar har han dock inte påstår han i varje fall, och även om den själviska lilla djävulen på min axel blir förnärmad så känner ängeln på den andra sidan stor lättnad. :o) Även om han kan ha svårt att faktiskt förstå att man kan vilja vara så ensam som jag valt att vara, så accepterar han det ändå på det lättsamt konstaterande sätt som bara Oo kan á la "inte mitt problem".
Ändå har han dragit ned ordentligt på sin sociala samvaro, vilket jag i och för sig tror är ganska vanligt för de flesta som hittat en partner. Inte mig emot då jag aldrig verkar kunna ledsna på honom! Kompisar har jag inget behov av, men desto större Oo-beroende! Det är äckligt kliché men han kompletterar mig, han får mig att känna mig hel och, när jag ändå är igång med sötsliskigheter kan jag lägga till att jag aldig känt så här förut. Var dock snälla och förvandla mig inte till en needy klängranka som patetiskt hänger upp hela min tillvaro kring min man, kanske är jag det, men skulle aldrig i livet erkänna det (gjorde nog precis det). Då min mamma inte har någon grav att vända sig i, antar jag att det dammar rejält i hennes urna istället! Hohoho!
   

(Beroende av uppmärksamhet)

Ibland kan insikten av mitt Oo-beroende visa mig hur skör min tillvaro är. Om något skulle hända honom, eller han plötsligt en dag skulle lämna mig, vad skulle jag göra då? Vågar mig på klyschan att hela min tillvaro skulle rämna, men är det inte det också som villkorslös kärlek går ut på? Att våga ge sig hän och erkänna hur stor betydelse den andra har för oss? Det är aldrig lätt att visa sig sårbar, men är det inte så det ska vara? Det som krävs? Det om något är nog något jag lärt mig med Oo. Vid tidigare relationer har jag vid minsta konflikt stängt ned mina känslor och aldrig visat hur jag känner. Jag förstår nu hur frustrerande det måste ha varit för dom, men så var jag präglad, kunde inget annat. Det är fortfarande skitsvårt, måste tvinga mig själv att överbrygga mitt stenansikte och min tystnad, visa att jag bryr mig och kommunicera. Apjobbigt, men det är ju så det måste vara, det funkar inte att bara stänga ned, att stänga ute. Och i min relation med Oo finner jag nu mig själv vara den som, med stor frustration och inte alltid med en gång, ändå försöker prata, reda ut och komminucera. Klapp på axeln för mig! För jag klarar inte av att stänga av när det gäller Oo. Kanske har ränderna från barndomen börjat gå ur beträffande min förmåga att lägga locket på, eller så betyder Oo helt enkelt så mycket för mig att jag inte förmår att stänga honom ute. Det gör fysiskt ont när vi är osams, och tack och lov sker det väldigt sällan, men det gör så ont att jag inte kan förmå mig till att ignorera det hela så som jag varit proffs en gång i tiden. Man läser om relationer där de skriker och gormar och känner med lättnad inte igen mig, men visst har vi varit sura, besvikna och arga. Oftast, som väl för många andra om någon skitsak vilket vi själva till slut inser, och de blängande blickarna utbyts mot försiktiga leenden. Som tur var orkar ingen av oss vara arg särskilt länge, och ännu mer tur är att det sker så otroligt sällan. 

Förra sommaren överraskades jag och Oo med en "svenshippa"! Av Elin och Andreas fick vi ett album med rubriker som vi skulle fota lämpliga bilder till. En rubrik var "Om 40 år" eller något sådant, och alldeles lägligt fick vi syn på detta par! De var så söta där de gick tillsammans och hade inga problem med att bli fotade med oss, trots vår säkert knepiga förklaring! Jag hoppas vi kommer att gå sådär tillsammans en dag, i sakta mak på ålderstigra ben på Liseberg, fulla av många härliga minnen!
Efter så pass kort tid ändå som vi nu varit tillsammans tycker jag vi hunnit med så mycket fantastiskt! Inte ens fyra år sedan vi träffades, och efter en början som väl knappast kunde bli mycket sämre, blev det bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig. Så mycket vi gjort tillsammans på så kort tid att vi ofta fastnar framför min skärmsläckares bildspel, ler och minns. Från stora händelser till de små vardagliga, och jag skänker en tacksam tanke till min blogg som kommer att hjälpa mig minnas allt detta. Kap Verde, Norrland och Norge, bygge av snögrottor, Danmark, Selma spa, lånecyklar i stan, Sälen, husköp, San Francisco, Yosemite, Frankrike, Monaco, Harry Potter-läsning, Pisa, Hawaii, bröllop, Boda Borg och alla cachingtrippar. Så mycket, och nu står vi inför vår största grej hittills!
Hade ännu ett försök till namndiskussion i morse. Det är ju hopplöst svårt! Några vi känner har kommit med gissning beträffande könet. Vår granne som säger sig vara synsk har både kön och namn klart för sig. Tycker han kan uppge det för oss så slipper vi skaffa namnförslagsböcker och vela hit och dit. Fick ett lite mer osäkert datum för nedkomsten också, 18 januari, eller möjligtvis 13:e. Det tycker jag låter bra och tror genast mer på hans uppenbarelser. :o)

(Älskade Oo!)

Får ett sms med endast ett ord: "Pusså"
Det går visst bra med den där whiskeyprovningen! Xo)

Elden har brunnit ut, vet inte för vilken gång i ordningen Mollys skiva spelas, värmeljusen hänger fortfarande kvar och jag börjar känna mig lite trött i ögat.

I morgon eftermiddag kommer kanske Oos föräldrar för att påbörja trappbygget.
Den sista tiden innan Oos farmor dog började minnet svika. En dag presenterade Monica mig för henne, vilket inte var första gången. Denna dag sade hon dock: "Det här är min dotter Linda". Lika konstigt som det kändes, lika varmt blev det inombords. Men det skulle jag aldrig erkänna högt. Det är en förunderlig familj jag kommit in i. Jag kanske önskade att det bara var Oo jag gifte mig med, men familjen kommer med på köpet vare sig man vill eller inte. Nu kan jag bara konstatera att jag inte kunnat få bättre svärföräldrar, och även om jag kanske må ha svårt att vänja mig vid deras fullkomliga accepterande av mig, och ännu svårare för att visa eller känslomässigt våga släppa dom helt inpå livet, så uppskattar jag dom på det maximala sätt mitt präglade förhållningssätt förmår. Tiden kan göra underverk, och kan jag bara tillåta mig att se de framsteg jag faktiskt gjort sedan jag träffade Oo, så vill jag tillskriva mig större förmåga att bjuda in mina närstående mer än jag någonsin gjort förut. Jag må inte ha något behov av det, men känner på ett plan att det är så självklart som Oo ser det som det ju faktiskt ska vara, så som jag faktiskt också vill att det ska vara. Det tar bara ett tag för mig att inse, acceptera och känna det fullt ut.

En blixt lyste upp alla fönster och strömmen gick när jag nått den föregående meningen! Fruktade att allt jag skrivit skulle vara försvunnet när jag återfick kontakten med modemet, men phu, ingen större skada skedd. Tur att jag hade ljus tända redan, och strömmen kom snabbt tillbaka. Åskan har mullrat lite till och från hela dagen, men sade nu kanske ifrån att det är dags att krypa i säng! Lite läskigt att krypa ned ensam med mullrandet kring hörnen! Tur man har katterna! :o)


Kommentarer
Postat av: Elin

Mysigt med alla ljus och brasan :)



Dert där fotoalbumet ligger framme nu så att ni ska få det när vi ses... får inte glömma, får inte glömma har lite dåligt samvete för det! :)

2010-08-29 @ 08:47:57
Postat av: Linda till Elin

Ingen fara alls! :o)

2010-08-29 @ 15:41:52
Postat av: Denise

Gillar oxå den färdiga köttsoppan, pillar oxå bort köttet & sen ett mjukt gott bröd till :)

Vad mysigt/fint ni har hemma!

Mina kissar brukar oxå ligga framför datorn & surfa :)

2010-10-20 @ 19:12:54
URL: http://annadenisekarlsson.blogg.se/
Postat av: Linda till Denise

Haha, ja köttet är ingen höjdare! Xo)

Tack!

2010-10-20 @ 20:44:36

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0