Fick ett brev igår dagen till ära. Det var inte igår man fick ett vanligt hederligt handskrivet brev! Det var en nästan nostalgisk och mycket trevlig känsla att sprätta upp kuvertet, inte alls jämförbar med att klicka på en liten ikon på datorns skrivbord.
Det var från Britt, en gammal vän till mina föräldrar som de umgicks mycket med under min uppväxt. Vi firade midsommar och nyårsaftnar tillsammans med deras dotter Jennie som väl fungerade bäst tillsammans med min syster då de var närmare varandra i ålder. Många gånger var vi i deras sommarställe på Hemlunda liksom radhuset i Luleå, antagligen lika ofta som de var hos oss i Piteå eller Arnemark.
Britts man Per-Sture avled i cancer och jag tyckte alltid det var så orättvist att min mamma som levde så destruktivt och orsakade alla omkring sig så mycket smärta överlevde sin cancer medan han som alltid skött om sig, sin hälsa och omgivning gick bort så snabbt. Jag har aldrig sett en så välfylld domkyrka.

Britt skickade med några fotografier där jag var barn, återblickar som väckte en del minnen som jag tänkte scanna in och skriva ned innan de glöms för alltid. Hon har följt denna blogg tills datorn havererade så tyvärr kan hon inte läsa nu hur mycket jag uppskattade hennes brev. Men något jag bestämde så fort jag läst färdigt hennes rader och lett åt fotografierna, var att jag skulle skriva tillbaka. För hand.