Det är ett tag sedan min Tömningar och många gånger har jag varit på väg att börja nysta lite i tråden kring varför det blev som det blev. Det har dock sällan blivit mera än tankar av den enkla anledningen att jag inte har tillräckligt att gå på. Det enda jag har är ett fåtal sporadiska minnen, mina föräldrars egna ord och andra människors uppfattningar. Och då mina egna minnen dessutom är bevarade av ett barns sinne vet jag nu som vuxen att saker och ting kan te sig så mycket mera annorlunda än vad man trodde där och då. Dessutom är jag också av den typen som anser det ganska meningslöst att gräva och försöka överanalysera det förflutna. Ibland kanske det kan fylla en funktion för att hjälpa en till förståelse och räta ut frågetecken, men då jag är av en mer konstaterande person resonerande att det blev det som det blev och jag mår ju faktiskt rätt bra ändå.

Hur är det med analyserandet egentligen? Är det bra? Eller ska man låta det som varit faktiskt vara? Liksom så mycket annat tror jag på att lagom är bäst. Att ösa ut sig, berätta, fundera, fråga och diskutera möjliga svar, men visst kan det bli för mycket? Det är ju sällan frågor som finner definitiva svar, vari ligger då meningen att ställa dom om och om igen? Söka andra svar, andra förklaringar på ett varför som kan vara lika obefintligt som själva svaret?
Naturligtvis har jag ställt frågan varför, hur det kunde bli som det blev, varför hon började dricka, varför han började dricka, varför hon blev som hon blev, varför vi aldrig kunde finna fram till varandra, varför, varför, varför. Teorier och funderingar kanske kan ge en viss förståelse men aldrig rena svar. Och utgångsmaterialet jag har är som sagt så tunt att teorierna skulle bli mer egna framkastade utfyllnader i luften. Jag skulle kunna bygga på materialet, ställa frågor, undersöka, samla information från andra som var i mina föräldrars närhet och utifrån det kanske bygga en mer konkret förståelsebild. Men jag ser helt enkelt ingen mening med det. Jag antar att det beror på vilken typ av person man är. En del skulle kanske jaga med ljus och lykta efter varje liten värdefull detalj, på samma sätt som rotlösa adopterade söker sina biologiska föräldrar, men jag är inte sådan helt enkelt. Jag ids inte.
Dock skulle jag kunna analysera och spekulera utifrån det magra material jag har bara av den enkla anledningen att det faktiskt handlar om mig, mina tankar, uppfattningar och föreställningar och inte andras. Det kan vara hur felaktigt som helst, horribla antaganden och slutsatser, men vem finns att ifrågasätta dom? Det skulle ju som jag sagt bara handla om mig. Mig, mig, mig utifrån mina barnasinnen, tonårsögon och nästan-vuxen perspektiv.
Får se om jag kommer till skott någon gång. Om jag känner för det.