Birthmarks

Jag fastnade på ännu en sak vid gårdagens House-avsnitt, men bluddrade så iväg i föregående inlägg att det nu får bli ett eget. House pappa hade dött, och House ville absolut inte på hans begravning. Cuddy fick söva honom och hans vän se till att han kom på plats. Alla omkring honom ansåg att han borde sörja, borde känna något, borde älska sin pappa, bara för att det var hans pappa. Borde man?
Jag kunde sörja den min pappa (och mamma) blev, men jag sörjde inte när de dog. På mammas minnesstund, där vi var Nina, hennes Anders, pappa och deras gemensamme vän prästen och jag. Nina grät, pappa grät, Anders vet jag inte, men antagligen inte, liksom prästen. Själv travade jag rastlöst omkring i kapellet, fick visning i krematoriet och plåtade. Någonstans ville jag inte sätta mig ned och se och höra de andra sörja, ville inte känna efter och riskera att fälla mera meningslösa tårar för en mamma som såg mina tårar som en seger över det enda jag hade att sätta emot henne, min stolthet.
Så jag travade runt och väntade ut tiden, kikade in på andra urnor som stod i minnesrummet och väntade på att grävas ned i minneslunden, stolt över att mina ögon var torra som fnöske. Ändå sörjer jag henne på ett sätt mer än jag gör min far. Det var hon som orsakade mig så mycket smärta, men han som gjorde mig så mycket mer besviken med sitt flata och självmedlidande sätt. Han som jag nu som vuxen förstår hade mycket större roll i hur det nu blev.  Jag kan dock inte tillskriva honom all skuld, bara den lilla bekantskap jag hade med hennes tvillingsyster påvisade att något nog inte var som det skulle i den familjen. Kanske just därför jag förväntat mig mera av honom? Pappas släkt och vänner sade ofta hur mycket han älskade mig och Nina, flickorna som både han och mamma alltid kallade oss. Och tänker jag tillbaka så var det nog så. Så ofta han ringde, men ingenting hade vi att säga varandra. Så tydligt han måste ha märkt att jag inte var intresserad att av prata. Vi kände inte varandra, och alla års besvikelser hade byggt upp en mur jag inte tyckte han förtjänade att få överbryggad. Jag behövde honom inte till annat än att få låna bilen när jag ville.
Samma sak med mamma, men där samtalen oftast slutade med att hon lyckades bryta igenom min kyliga mur genom att trycka på rätt knappar och jag fick slänga på luren, än en gång besviken på henne, men lika mycket mig själv för att ha låtit mig påverkas. De båda var nog väldigt ensamma, saknade och längtade efter sina barn, kanske medvetna om sin egen roll i klyftan mellan oss och broarna de bränt för att komma över. Likväl stod de där på andra sidan och fortsatte att ropa genom att ringa och skicka fina presenter till jul och födelsedag. Det måste ha gjort ont att ha älskade barn som så tydligt visade att det inte var ömsesidigt, att de inte behövde dom i sina liv. Vänner som frågade hur det gick för oss, hur vi mådde och levde våra liv, så som bekanta vänligt utbyter livssituationer för varandra. "Måste vara jobbigt att ha dom så långt borta nere i Stockholm och Göteborg, ska ni ned och hälsa på snart? Kommer de upp till jul?" Vad svarade de? Diktade de upp historier om senaste nyheterna om oss? "Flickorna har ju fått jobb där nere och det är fullt upp, ni vet hur det är. Ja, Linda arbetar ju som lärare, och så vaktar hon om helgerna, ja hon har alltid haft lätt för sig"
Jag sörjer hur det kunnat vara, hur det borde varit, och försöker att inte känna ånger för att jag inte försökte mera, inte fortsatte att sträcka ut handen, trots att den hela tiden förblev tom, och till och med slagen på fingrarna. Försöker att inte föreställa mig deras smärta över att ha drivit bort sina egna barn, tröstar mig med att det var deras egna ord och handlingar, deras val de gjorde som fick dessa konsekvenser. Min ånger är säkert lika mycket barnet Lindas skuldmedvethet över att inte räcka till i sina föräldrars ögon. Ånger av det slaget är så meningslös, destruktiv och smärtsam i sin definitiva slutgiltighet. Jag vet ju innerst inne att just då, där och då så gick det faktiskt inte. Vissa sår blir helt enkelt för djupa, och döda och borta som de nu är kommer det aldrig heller finnas någon möjlighet att ta reda på om det kunnat bli annorlunda. Jag kan bara konstatera att jag inte sörjde när de dog, men jag sörjer det som aldrig blev, och stuvar undan skulden i den meningslösa minneslådan.

Jag tänker ibland på Oo och hans föräldar. De har ju en sådan genuin, tät och trygg kontakt sinsemellan, och jag vågar knappt föreställa mig Oos smärta den dagen de inte finns längre. Jag har ju inte förutsättningar att förstå honom. Mina föräldrars död var ju en lättnad, ett bekymmer och en källa till dåligt samvete mindre i mitt liv. Totalt tvärt emot hur det kommer att kännas för min Oo. Hur ska han klara sig utan dom? Förstår han att de faktiskt inte kommer att finnas där en dag? Att det bara är han, att han inte har den där tryggheten ett telefonsamtal bort. Jag kan nog aldrig föreställa mig den känslan, på samma sätt som jag inte lär förstå en förälders kärlek till sitt barn förrän jag själv ikläder mig den rollen.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0