Bränner!

Sitter i soffan med brännande rygg och gamla combatkusiken på stereon. Får ju aktivera den koreografin nu innan jag ska iväg och köra den i Örgryte.
David körde med knogarna i ryggslutet och tryckte in två akupunkturnålar innan han var nöjd. Jag gick en sväng på stan, men mängden folk och köerna i kassorna var så avskräckande att jag knappt ens gick in i någon butik! Ett inköp blev det dock, och det var inte ens på rea. En ny plånbok! Jag har tröttnat på att inte kunna ha småmynten någonstans, och de två senaste plånböcker jag haft har förvisso varit smidiga, men myntfackets dragkedja pajade snabbt på dom båda! Dessutom medförde deras litenhet att för mycket kontanter fick den att sprätta upp lika snabbt som mina gamla byxor. Visserligen hände det sällan att jag hade så mycket kontanter, men alla dessa kort då som man av någon anledning ändå behöver ha med sig, MQ, Esprit, Biblioteket, SF-bio, Mexx och poängsamling hit och dit! Nu har jag en rejäl plånka, men när jag nu ändå börjat använda handväska (brr vilket tantord!), så kan jag ju kånka omkring den i den!

Fick ett samtal av svågern som ville tacka för barnens julklappar och tjöta lite allmänt. Ofrånkomligt kom vi in på barnskaffande varpå jag kontrade med att fråga när de skulle gifta sig. Anders är go att munhuggas med, men jag fick en kommentar om "fasad och bubbla" som jag liksom skulle leva i. Kommentaren fastnade i bakhuvudet på mig, och när jag trängdes där i stan bland reasugna människor insåg jag att jag blev lite ledsen. Har jag ändå lyckats bli som min mamma? Flänger som ett torrt skinn för att ha fint bara för ett besök? Bor på hotell titt som tätt, lever i fint hus och åker på bröllopsresa till Hawaii. Är min skepsism till barnaskaffande ett tecken på oförmåga att ta till mig detta yttersta som livet har att erbjuda? Innesluter jag mig i egen förträfflighet och tillvaro där allting handlar om mig, mina behov och det jag vill göra? Jag och min syster är så totalt olika varandra, där hon är generös, empatisk, social och kärleksfull är jag cynisk, kall och materialistisk. Som Anders sade kan man knappt tro att vi haft samma föräldrar. Nina lyckades behålla sin mjuka medmänsklighet, medan jag byggde upp ett hårt och svårgenomträngligt skal.
Jag går där och stöter in i folk omkring mig, korsar Avenyn, väljer och vrakar bland plånböckerna och inser att det är sant. Jag vet att jag är cynisk, kall och materialistisk, och gör sällan något för att dölja det heller, för det är ju svårt att dölja den man är eller hur? Grejen är bara att jag råkar gilla den jag är ändå, jag är så jäkla lycklig i det liv jag nu har, den tillvaro jag inte trodde var möjlig, befinner jag mig faktiskt i just nu! Titt som tätt förundras jag över hur bra jag har det! Jag har en underbar man som av någon konstig anledning älskar mig och som jag faktiskt kan säga "Jag älskar dig" till utan att det klingar falskt i min mun (så därför säger jag det femtioelva gånger om dagen till honom), ett underbart hem, den lyckliga stjärnan att ha fantastiska svärföräldrar med släktingar som accepterar mig för den jag är och dessutom är så generösa att jag kunnat göra saker jag aldrig vågat drömma om!
Det kan se ut som en fasad eller regnbågsskimrande bubbla, men om det nu är det så är den just nu i varje fall genuint äkta, dränkt i sentimentalt sliskiga rosenfärgade nyanser. Och jag tänker njuta av den så mycket jag bara kan!

Nu ska jag ta min brännande rygg och dra till Örgryte för att köra skiten, eller snarare julskinkan ur ett gäng stackare!


Kommentarer
Postat av: Anna

Munhuggning är inte alltid så bra. Ibland fastnar de där kommentarerna och man börjar fundera på om det kanske ligger en gnutta sanning bakom den där ironin som flödar.



Jag upplever inte dig som kall eller att du gömmer dig bakom någon fasad. Efter att ha haft det jobbigt. Ensamt och tungt med allt bagage från barndomen. Så lever du nu precis som du vill. Du har en fin make. Du har ett fint hus. En egen bil. Du har allt du önskar. Eller?



Och du är inte alls som din mor med ytan finputsad för att dölja det som finns "bakom gardinerna". Du är bara inte så van vid att ha bjudningar (och vem är van vid det idag?). Då krävs det också lite finputsning (läs dammtorkning).



Jag tycker du verkar må bra. Förutom det där vi pratat om tidigare... Men det löser sig. Du lever det liv du vill leva ocg gör det inte för någon annan. Det är vad jag kallar att vara bakom en fasad.



KRAAAAM!

2009-12-28 @ 19:38:22
Postat av: Linda till Anna

Hehe, lite dammtorkning! Xo)

Ja, jag har allt jag önskar! Klart en egen kock, personlig massör och en miljon på banken hade ju varit trevligt, och ska man vara kinkig kan man alltid önska sig mera av allt. Men jag saknar ingenting, mår bra, och är något så klyschigt som lycklig! :o)

Sedan är jag nog inte så bra på att hålla fasaden ändå, så som jag fläker ut allt och ingenting om mig och mitt liv här på Internet! :o)



Tack för ditt pepp! :o)

Kram!!

2009-12-28 @ 21:42:02
Postat av: Anders

Förlåt om du blev sårad, skulle dock vara tacksam om du kunde ta det med mig och inte med din blogg



Anders

2009-12-30 @ 10:10:29
Postat av: Linda till Anders

Blev inte sårad med allvarliga men ;o)Du fick mig att tänka till vilket alltid är nyttigt! Man kan vrida och vända på andras kommentarer och framför allt sina egna tankar till det otroliga. Inlägget handlade om tankarna jag fick, där vår munhuggning bara blev utgångspunkten. Ber om ursäkt om du tagit illa upp av detta, absolut inte min mening!

2009-12-30 @ 10:42:35

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0