Jag och många andra i vår familjs omgiving har inte riktigt kunnat förstå varför mina föräldrar fortsatte att leva ihop. De bröt ned varandra, plågade varandra, men var uppenbarligen väldigt beroende av varandra. Pappa sörjde mamma väldigt mycket, trots allt. Han gav nog upp när hon dog. Men på ett annat plan hade han redan gett upp långt innan dess.

Pappas ena bror hade tät kontakt med pappa i Umeå, och lät mig och Nina veta hur han mådde. När mamma dog och veckorna därefter fick brodern insikt i hur illa det faktiskt var ställt med pappa. Hur mycket han drack, hur mycket han druckit. Jag och Nina åkte upp än en gång för att ordna med mammas dödsbo. Av brodern hade vi förstått att han inte kunde bo kvar i Umeå längre, så medan vi tömde mammas lägenhet och ordnade med dödsboet, ordnade vi även för pappa. Vi skulle flytta honom till en lägenhet i Bureå, där han vuxit upp.
De bodde i var sin lägenhet i Umeå, ett trapphus ifrån varandra. Mamma hade alltid hållit sitt hem rent och snyggt. Pappa hade aldrig lärt sig ta hand om sig själv.
När vi kom upp låg han på sjukhus, något han gjort till och från, och vi bad sjukhuspersonalen att hålla honom kvar där tills flytten, så vi kunde ordna med allt det praktiska under tiden.
Ninas Anders var fantastisk, som han ställde upp, hjälpte och stöttade henne!
Jag minns när vi skulle tömma pappas lägenhet. Den ingrodda smutsen, urinen i soffan som verkat som hans säng, hunden Charlies intorkade pölar i hallen eftar att pappa försummat honom, kläderna, stela av smuts, urin och avföring.
Jag tog badrummet, Nina huvudrummet och hallen, och Anders köket.

Jag kände ingenting när jag tryckte halva innehållet i en WC-anka över väggarna och golvet. Det intorkade pisset var från midjehöjd och nedåt, på väggar, tvättställ, toalett och hela golvet. Tryckte ned hans nedskitade och pissiga byxor han dumpat i badkaret i svarta säckar, körde med toalettborsten över väggarna en, två, tre gånger. Sprayade Ajax mellan varven, och jag tror inte jag tänkte en tanke eller kände någonting.
Vi gick igenom hans skrivbord, såg kontoutdragen, skulderna, de obetalda räkningarna, GE Money bank, Finax, ännu en GE Money bank osv. Såg hans tafatta och hopplösa sammanställningar och beräkningar. Jag försökte att inte se honom framför mig, sittande i den lilla stinkande ettan, ensam och förtvivlad över hur han skulle få den grop han grävt åt sig själv att försvinna. Vi besöker skuldsaneraren, och när vi frågar rätt ut hur han kunde vara så dum att ta sådana lån, mumlar han med blicken i golvet: "Det lät ju så bra när de sade det på tv:n." Det är så patetiskt, så ynkligt och så sorgligt. Han har skulder på hundratusentals kronor. Man försöker att inte tänka på hur han förvandlats. Precis som mamma. Man ser bara på den lilla hopsjunkna gubben och tillåter sig inte att känna något.

Pappa kan inte acceptera att mamma inte ville ha någon ceremoni. Han behöver ett avslut, få ta farväl. Nina verkar också vilja/behöva det. Vi ordnar en liten stund i kapellet där krematoriet också är. Nina minns att mamma uttalat en önskan om kattfötter på sin kista. Ungefär som hon önskat att jag skulle spela "Pour Adeleine" på piano. På något sätt lyckas hon ordna en liten intorkad bukett med kattfötter. Eftersom hon ska kremeras ligger hon i en enkel låda av spånskivor. De erbjuder ett kisttäcke, och Nina lägger den lilla buketten därpå. En präst och gammal vän till både mamma och pappa ställer upp och gr oss sällskap. Jag går runt och fotograferar, går runt och hittar själva krematoriet, där jag får en liten visning av vaktmästaren(?).

Flyttlasset går till Bureå, där vi installerar honom i en jättefin tvåa vid ån, inte långt från sin bror. Han behöver gå på toaletten, vi ser till att han har blöjorna tillgängliga.
Jag återgår till mitt liv på västkusten. Får rapporter av hans bror som fått ett oerhört ansvar och tagit på sig en allt för tung börda i sin omsorg av lillebrodern.

Jag får hans dödsbud när vi tar fikarast utanför Gävle, då jag påbörjat bilsemestern med Johan och hans föräldrar. Jag hade gruvat för det besök som varit oundvikligt då vi kommit upp. Nu hann vi inte, och en del av mig är lättad. En annan del är ledsen över att Johan aldrig fick träffa någon av mina föräldrar, oavsett vilket skick. Nu blev det bara i Bureås gravkapell, där det jobbigaste var att se min syster ledsen, och hans bror farväl vid kistan. Detta gjorde mig ledsen, inte att pappa låg i kistan två meter ifrån mig, att han dött. Det gjorde han när jag skurade hans badrum i Umeå.

Jag kommer ihåg att det var i somras. Men jag kommer inte ihåg när mamma dog. Första delen av året tror jag. Men ingen aning om vilket år. Borde man komma ihåg det?