Mamma gjorde alltid huset så julfint. Det var bonader, gardiner, minigran med levande ljus, prydnader, ljus, ja allt som hör julen till! Jag minns hur hon kokade julskinkan i den stora matta grytan med en handduk över. Hon pyntade, strök, städade, lagade mat. Och klagade.
Vilket jobb det var, hur otacksamt, hur ouppskattat, och lite vi andra brydde oss.
"-Tänk om ni nån gång kunde komma hem och säga: Mamma vad fint du gjort!"
Klart vi inte gjorde. Vi var barn, och alla andra pyntade ju också. De var ju bara så det skulle vara.
Nu, i efterhand förstår man vilket jobb hon gjorde.
Den stundande julen ändrade inte på dagarnas och nätternas malande, snarare fick den mera luft. Vi var så bortskämda, otacksamma, visste inte hur bra vi hade det.

Jag såg fram emot julen på ett sätt. För jag fick saker, mycket saker.
När vi var små hade vi julstrumpa vid sängen, med något mindre paket som rymdes inuti. Förutom det var det början på en lång, lång tråd som vi fick nysta igenom hela huset. Från övervåningen och ned, ut genom ena entrédörren och in genom andra, under möbler och över bord. Det var jättekul! I slutet väntade alltid en lite extra speciell julklapp. Jag minns två. En grå-röd bandspelare med lite speciellt utseende pga de runda högtalarna som stod i bastun. Och en dator som stod i klädgarderoben.
Bråken började ganska tidigt på dagen, när julmaten skulle förberedas. Man hörde bara hur de skrek åt varandra våningen ovanför. Hur mamma högljutt drog in luften genom näsan och harklade sig för att dölja ljudet av vinkorkens karaktärisktiska ploppande ur flaskan. När det var dags för paketöppning satt mamma och ältade hur bortskämda och otacksamma vi var, allt ont hon genomlitit, hur pappa var.
 "-Titta ur han sitter där och låtsas!" Till slut slocknade hon i soffan eller fåtöljen. Pappa försökte hålla god min och uppbåda entusiasm inför julklapparna han delade ut.
"-Good jul.....lilla Linda, önskar Tomten!"
Då hade i varje fall jag riktigt roligt. När jag och Nina satt där framför brasan och öppnade våra paket.
Jag tillät mig att bli glad över alla grejor man fick, och tyckte det inte var mer än rätt. Jag ville ju ha dom. När det brast, och man sade att, om man nu var så bortskämd och otacksam, så kunde de väl skita i att ge, eller här, ta tillbaka det då!
Då blev det ännu värre, otacksamma unge!

Mina föräldrar har alltid ställt upp. Jag har skjutsats och fått hjälp med att flytta. Jag har fått pengar utan att be om det. Men det har känts som jag sålt en bit av mig själv. Jag behövde hjälp att flytta till Umeå, behövde verkligen de där hundringarna, men jag blev satt i skuld, oerhörd skuld. För jag visste att jag gett henne ännu ett exempel att påpeka hur bortskämd jag var. När hon sträckte fram pengarna och jag sade nej tack, blev hon förbannad, och om jag bara visste hur otacksam jag var! Så det var bara att svälja stoltheten och ta emot. Och tacka så mycket. 

I gengäld skulle man ställa upp när dom behövde hjälp. Tvätta fönstren var en mani hon hade. Vi har alltid fått lära oss att hjälpa till hemma, vilket jag inte säger något om. Men det faktum att det var ett krav, något vi var skyldiga att göra, det var den hårfina skillnaden som tog ifrån en den glädjen och viljan att faktiskt hjälpa till. Det var inte en önskan eller förfrågan om vi kunde komma upp och hälsa på. Våra omsorgsfullt bearbetade samveten tillät inget annat.
"-Så mycket som vi gjort för dig."
"-Vi har alltid ställt upp."
"-Ni har alltid tyckt bättre om pappa."
"-Hade pappa bett om hjälp hade ni kommit direkt." 
"-Du har alltid fått det du pekat på."

Några klämmånader mellan CSN:s utbetalningar gick jag till Socialtjänsten för att klara hyran. Och det kändes bra! Jag klarade mig utan dom. Jag behövde dom inte. Byggde inte på min skuld. Skulle aldrig förnedra mig till att be om pengar, erkänna att jag behövde dom för att klara mig.
Så jag blev en ensamvarg som inte behövde någon. Inte vänner eller släkt. De satte en i skuld, krävde tid och känslomässigt engagemang. Min inställning jämtemot andra blev en balansvåg, där jag måste ligga på minus för att må bra. Tog jag emot något, måste jag ge dubbelt tillbaka. Ingen skulle kunna komma och säga att de minsann gett mera och kräva något i gengäld, att jag var otacksam.
Jag väljer att skriva i dåtida form. För jag inser ju att detta resonemang inte håller. Och på sistone har jag blivit så illa tvungen att acceptera det. Jag försöker att se det som positivt, men väntar egentligen bara på att det ska slå tillbaka. Det skulle inte förvåna mig det minsta.
Detta är förolämpande och sårande för de som inte har några baktankar. Och så hamnar man i samvetsfällan ändå.

Jag skulle springa lilla Lidingöloppet, och åkte med buss ned med min skidförening. Jag hade glömt liggunderlag, så en medföljande föräldrar erbjöd det extra som de tagit med.
Jag tackade så mycket med avböjde artigt. Inte ville jag vara till besvär!
Föräldern blev förvånad och tyckte det var självklart att jag skulle ta det! Jag sade artigt tack, men nej tack, inget besvär för mig!
Det slutade med att andra vuxna blandade sig i, och andemeningen i det de sade var att jag skulle sluta vara så otacksam och ta det förbannade liggunderlaget!
Så med gråten i halsen gjorde jag det.
Så är det fortfarande. När någon erbjuder sig något, tackar jag så artigt nej, ignorerande det faktum att givaren kan bli sårad. Jag tycker ju jag gör dom en tjänst!

Jag kan inte minnas att jag gett mina föräldrar en uppriktig kram, en sådan där spontan kram för att man vill och behöver. Jag minns att man skulle krama godnatt innan man lade sig, så då gjorde jag det. Man skulle krama när man genomlidit ett besök och skulle åka hem. Var man borta hos andra, skulle man ta värdparet i handen och tacka för maten. Mormor likaså. Det var läskigt hos mormor och morfar. Allt var så stramt, stelt och formellt. Mamma var stenhård på att man uppförde sig ordentligt när man var där. Uppklädd, sitta kvar tills alla ätit upp, mamma med spikrak rygg och de svarta ögonen och käkarna som spändes om man gjorde något opassande.
Middagsbjudningar hemma. Allt var en föreställning. Bråken under förberedelserna, hur jobbigt det var, hur pappa inte hjälpte till, att ingen tänkte på vilket jobb som låg bakom. Sminket, parfymen, de röda långa naglarna, och så de glättiga kommentarerna när gästerna kom. Hon tyckte ju inte om det. Det var ju bara jobbigt, allt skulle vara perfekt. Men utåt spelade vi upp den fina anspråkslösa fasaden.
"-Linda vill gärna spela lite för oss på pianot, hon är så duktig!" En bönfallande blick om att få slippa gav ögonblicklig spänning i käken, och de svarta ögonen vidgades så snabbt, att bara tanken på att försöka opponera sig inte existerade.
Gästerna applåderade artigt.
Någon gång när jag var mindre kan jag har tyckt uppmärksamheten var rolig, men allt eftersom visste jag ju att det bara handlade om ett skådespel, där jag var den duktiga, begåvade och väluppfostrade dottern som självklart dukade av och hjälpte till i köket, för jag ville det.
Det fanns inget spontant, inget naturligt, inget avslappnat. Man tackade för att man skulle, man kramade för att det förväntades.
En gång kan jag erinra mig om att jag kramat min mamma på eget initiativ. Det blev liksom ett projekt, en målinriktad handling. En egenregisserad föreställning! Hon saknade ju uppskattning från oss, jag var otacksam. Så ouppfodrat skulle jag krama och säga att jag älskade henne, och det skulle kännas bra! Gulligt, så som man sett på tv eller läst i böcker. 
Mamma kom från nedervåningen, precis vid trappen. Jag klev med bestämda steg ut ur mitt rum invid köket. Och eftersom jag hade mitt rum där, gick jag antingen i låg- eller mellanstadiet.
Jag slog armarna om henne och sade för, vad jag kan minnas, första gången i mitt liv: "Jag älskar dig".
Och jag minns hur falskt jag tyckte det lät. Hur tomt och ihåligt.
Men mamma mindes det nog för alltid. Hon kunde ta upp det ibland, hur jag kommit fram och sagt att jag älskade henne. Då skämdes jag, eftersom det ju bara varit ett skådespel. Jag hade förlorat förmågan att visa tillgivenhet på det sättet. Eller hade jag någonsin haft den?