Mulet men viss värme i luften. Pular med lite ärenden till Malaysia. Jag undrar om jag är en dålig moster. En moster ska väl vara alldeles till sig i sina syskonbarn? Tapetsera med fotografier och överösa med presenter? Varför känner inte jag för något sådant? Varför sitter jag med världens svartaste samvete för att jag inte brinner sådär som alla andra verkar göra?
Jag tycker min systerson är ofantligt gullig! En blandis, femtio-femtio av min systers koreanska gener, och hennes sambos hyperariska. Hur söt som helst! Men jag efterlyser det där behovet som det känns som jag borde ha! Borde jag inte? Borde jag inte vilja ringa och gurgla med honom? Borde jag inte vilja ringa stup i ett för att höra hur han mår? Borde jag inte sörja över att jag inte kan åka upp och hälsa på titt som tätt och träffa honom? Är jag så fullständigt emotionellt handikappad?
Jag skäms för min brist på intresse. Jag skäms för att jag är sådan dålig syster, dålig moster och dålig svägerska.
Jag skäms för att jag inte stöttade min syster när våra föräldrar skrek på våningen ovanför. Skäms för att jag vände mig bort och drog täcket över huvudet när hon försökte trösta mig. Hon var ledsen och grät, men ville trösta mig. Och jag vände ryggen till.
Ändå är jag okapabel att känna den förväntade entusiasmen över hennes underbare son.

Vad är jag för människa egentligen?