Nina och Anders barn var väldigt förtjust i våra barn. Så fort han såg dom ville han klappa, och kunde följa efter dom runt utsidan av huset i sina försök. Förtjusningen var dock inte ömsesidig. Våra katter är över huvudtaget ganska skeptiska mot barn, vilket antagligen beror på att de finner dom högljudda och oberäkneliga. Har vi barn på besök brukar de hålla sig undan, gärna högt uppe i klösträd utom räckhåll för små barnahänder. De väntar med att äta, dricka och gå på lådan tills barnen är i säng och lugnet lagt sig. Vid tidigare besök kunde det vara rent komiskt att se Maja småspringa till lådan på kvällen då hon till slut vågat sig fram.

Fia har alltid varit tålmodigare, och kan också bjuda lite på sig själv så pass att barnet kan få möjlighet att känna på pälsen. Blir det för ihärdigt kan hon så enkelt gå eller trava sin väg. Ibland kan de dock tappa tålamodet och anse att de faktiskt har rätt att få ligga på sin plats i fred. Svansen kan vifta allt ihärdigare, öronen lägger sig plattare och plattare. Till slut hötter de med tassen. Har barnet fortfarande inte fattat piken så kommer klorna. Har dock märkt att de har sämre tålamod med äldre barn och vuxna, som att de anser att äldre faktiskt ska ha mera vett att tyda tecknen.

Katterna är som sin matte. Tycker de är oberäkneliga, högljudda, och vet inte hur de ska hanteras. I avsaknad av viftande svans och klor håller jag mig rätt och slätt på avstånd, men med samma skepsism i ögonen som Maja från sitt klösträd. Helgens besök var både roligt och jobbigt, ur barnsynpunkt.
När jag på söndagen tog en lång dusch insåg jag att min tillvaro handlat och handlar mycket om skuld och rädsla. Skuld över att inte räcka till. Skuld över att jag inte räckte till som lärare, skuld över att jag inte kan hålla kontakt med vänner och släkt, skuld och rädsla över att inte räcka till som flickvän, sambo och fru. Skuld över avsaknad av mammalängtan, skuld över att inte räcka till som syster, vän, värdinna, moster, svägerska, svärdotter. Skuld över att sakna vilja och behov av att uppfylla det sistnämnda.
Jag är medveten om att det är mina egna tillskrivna förväntningar jag kämpar mot. Att mitt resonemang är egoistiskt, nästintill martyrlikt och säkert också infaller under självömkansparagrafen. Så då kan jag lägga till skuld över att jag är så egoistisk också, för att få till en trevlig sluten cirkel.

Men om jag ska fokusera på barnsynpunkten, så gäller det generellt för alla barn jag stött på förutom mina elever. Eleverna kan inte ens jämföras, då jag och dom var i en helt annan relation än de barn jag träffar som privatperson. Dock slår min skuld desto hårdare när det kommer till mina syskonbarn. Jag förväntar mig att jag ska älska att vara uppe i dom hela tiden, tar för givet att det också är alla andras förväntningar på mig i egenskap av moster. Att man inte ska vilja annat än kela, leka, busa, ta hand om, skydda och bry sig om dom hela tiden. Jag kämpar förtvivlat för att finna denna längtan, dessa känslor för barn inom mig, men finner dom istället bara irriterande, högljudda, gnälliga, krävande, otacksamma och oberäkneliga - egentligen kort och gott, BARN! Jag tycker om dom - på avstånd.
Och då kommer skulden. Samvetet är svartare än Fias nos. Jag tänker på hur sårande det måste vara för föräldrarna, att jag saknar den förväntade inställningen till deras ögonstenar. Att jag inte dränker dom i kramar och pussar. Slåss om möjligheten att få bära, eller avundsjukt betrakta deras ömsesidiga kärleksförklaringar.

Jag pratade en del om det, framför allt med Anders, när jag fick frågan om vad jag tyckte om dom, och om jag själv längtade efter barn. Jag var ganska öppen, brusade nästan upp, av vad jag senare förstod var utlopp av den skuldfyllda frustration jag samlat på mig under vistelsen. Naturligtvis vill de inte att jag ska tvinga mig till att umgås med barnen om jag inte vill, men jag kunde inte låta bli att tolka en sårad underton - självklart! Så det blir en ond cirkel. En cirkel av skuld som jag inte kommer ifrån. Han frågade om jag tyckte det var jobbigt att ha dom där. Jag sade att det var både och, både roligt och jobbigt. Där det jobbiga är min egna oförmåga att handskas och känna med barnen. Det roliga är deras omedelbarhet, deras troskyldighet och gulliga egenheter. Okej, Otto har kanske inte så mycket att tillföra just nu, ammande liten bebbe som han är, men andra skulle säkert finna honom otroligt givande.

Jag tycker ungarna är jättesöta, och många gånger också väldigt rara och snälla. De är ju så oskyldiga! Och hur kan man stå emot, när jag på måndagsmorgonen stänger ytterdörren för att åka till jobbet, och Aron står strax innanför och vinkar? Helt utan inflytande från mamma och pappa som ligger och slumrar.

Jag tycker om dom, tycker de är fantastiskt gulliga, men saknar den där brinnande naturliga entusiasmen för dom. Jag önskar att jag hade den, vill ha den. Blir ledsen när jag inte finner den.

Barn kan naturligt nog vara blyga för vuxna. Men jag är banne mig lika blyg för barn!
Barns blyghet för en vuxen kan gå över, när de fått vistas i samma rum en stund. Men jag förblir lika blyg, med extra armsvett på köpet.