Förnöjsamt passerar jag Gunnilse, relativt tidigt ute tack vare att Oo var uppe med tuppen för att åka till Malmö över dagen. Strax innan tunneln som leder ut till Angeredsbron står polisen och stoppar. Det är bara att vända, och nyfikna Linda kan inte låta bli att dra ned rutan och fråga farbror blå om det är en olycka. "-Nej, en som tänker hoppa", blir svaret medan jag rundar honom och styr Gulingen tillbaka samma väg som jag kommit. Jag har hört trafikrapportören meddela att 45:an är avstängd, men bron missade hon visst. Ringer in och kompletterar hennes uppgifter, och bron får vara med nästa gång hon går ut i etern. Det är kö för att ta sig ned på 45:an mot stan, alla måste nu ta den vägen, även de som ska norrut.
Först blir jag irriterad, jag och halva Göteborg blir sena till jobbet, sittande i köer för att en jeppe ska ta livet av sig, men står och velar på kanten.  Tänk om en brådskande ambulanstransport behöver komma fram, och nu måste ta en omväg? Andra räddningsfordon? En pappa med sin fru i födslovåndor i baksätet? Och varför hoppa från en bro? Synnerligen otäckt sätt att ta livet av sig, dock inte lika illa som att dränka sig, enligt min mening.
Sedan kommer tankarna på människan där på kanten. Det är en sak att säga eller hota att av livet av sig. Jag själv gjorde det som tonåring, desperat för att mamma och pappa skulle fatta, att de skulle lägga av, lämna mig ifred. Dramatiska scener där jag ställer mig framför dom och skär mig i handlederna, eller ett annat där de finner mig livlös i sängen. Tårar och självförebråelser vid min kista i kyrkan, medan jag sitter på orgelläktaren och skadeglatt betraktar dom. "-Där fick ni!". Där tog alltid fantasierna slut, för det gick ju inte. Jag förstod ju själv på ett plan att det handlade om uppmärksamhet, en naiv fantasi med desperat önskan att de skulle fatta vad de faktiskt höll på med.
Men det är himmelsvid skillnad att hota, fantisera eller bara fundera över att skada sig själv, och faktiskt göra det. Att bara ta sig ut till bron, stanna till, kliva upp och framför allt, ta steget. Många gånger handlar det om uppmärksamhet, ett rop på hjälp, en desperat eller oövertänkt handling av någon som inte ser någon annan utväg. Jag finner mig själv kluven inför de som faktiskt väljer att avsluta sina liv. En del tycker de agerar fegt och själviskt, en annan känner sorg och undran över vad i deras liv som medfört att en sådan handling känns som  enda utvägen? Jag har ju inte drabbats personligen av någon i min närhet som tagit sitt liv, då mamma misslyckades med sitt försök pga mig, men just nu har jag svårt att se hur man kan klandra. Var går gränsen för en person? Gränsen som får en människa att döda en annan eller sig själv? Att jag den gången med övningskörningsskylten bakpå, blåste fram i 180 knyck norr om Umeå faktiskt övervägde att knäppa loss hennes säkerhetsbälte och köra av vägen? Det är lätt att klandra, framför allt som kvarlämnad efterlevande, då man ofta behöver någon eller något att klandra.

Jag blev inte så sen till jobbet. När proppen vid Tingstads-tunneln passerats, rullade det på utan problem, och jag fick köra över en vackert dimhöljd Älvsborgsbro istället. Strax innan jag körde över, meddelade radion att trafiken släppts på över bron och på 45:an igen. Jag vågar hoppas på att den snabba upplösningen betyder att personen tog sitt förnuft till fånga. Det är svårt att ta livet av sig, men kan vara ännu svårare att välja livet. Jag tror dock att denne är tacksam för det en dag. Det är jag i varje fall.