Spolknappen är trasig i båset till höger. Belysningen trasig i båset till vänster. Sneglar på låsindikatorgrejen till toaletten i mitten. Den är rödblaskig och de dubbla kolvarna i dörrspringan slår fast att det var mera rött än vitt i indikatorgrejen.
Jag tar det mörklagda båset, dra av sig brallorna kan man ju göra i sömnen, slår mig ned och gruvar redan för torkningen av mitt sönderskavda skrev. Jepps, det är nummer två vilket medför extra många smärtsamma drag med sandpappret.
Sitter där och sneglar ned mot ljuset som kilar in under båsdörren, försöker ignorera svedan för den lär ju ändå vara rena semestern när man sedan ska försöka skita genom sitt massakrerade skrev där i januari någon gång. Mina tankesprång kan ibland vara snabba och väldigt långsökta, men av någon anledning kommer jag att tänka på det jag skrivit i en "tömning", att jag inte sörjde när mina föräldrar dog. Jag skrev att jag istället sörjde det som kunde ha varit men aldrig blev. Det låter ju fint på ett melodramatiskt sätt, men nu ifrågasätter jag dessa ord, för hur kan man sörja något man inte vet något om? Jag har ju inget att faktiskt sörja, och att sörja något man föreställer sig är väl tämligen meningslöst? Ungefär som att sörja att jag inte kan bo på månen (om jag nu skulle vilja det).
Det mest korrekta vore väl egentligen att påstå att jag inte sörjer över huvudtaget, inte på någon front. För mig var ju mamma och pappa bara en belastning, en plikt, en källa till skuld och ständig smärta i bröstet av tryckande frustration och besvikelse. Hur kan man sakna något sådant? Sörja att denna källa är borta?
Jag påstår att jag sörjer något normalt, något som borde varit, det som Oo har med sina föräldrar, men jag förstår ju inte det de har. Vet inte ens om jag känner någon avundsjuka för att han har det som jag själv egentligen också borde ha haft, en självklar trygghet i sina föräldrar för den han är och ingenting annat. Jag förstår det ju inte, kan inte sätta mig in i den otvungenheten och frånvaro av förpliktelse och skyldigheter som jag lärt mig hör till varje handling. Undrar om jag någonsin kommer att komma ifrån den känslan? Säkert lär jag mig acceptera den, att det är som det är och ska vara, men ta det för givet? Känna det som självklart och naturligt?

Detta påverkar mitt "tänk" jämtemot Oo, och hur kommer det att påverka min relation till Ronja? Vill jag anamma samma skuld/förpliktelse/skyldighet hos henne också? Nej, självklart vill jag ju att hon, vi ska ha sådan självklar och trygg relation som Oo med sina föräldrar, men jag vet ju inte hur det ska gå till då jag inte vet hur det funkar. Jag har stenkoll på hur man skalar potatis med skalare och har förstått att det kan gå lika bra med kniv men fattar bara inte hur. Dessutom känns det som ett mycket besvärligare alternativ när jag är så van vid skalaren. Med kniven kan man slinta, skära sig, skära bort för mycket, för att inte tala om hur mycket längre tid det tar och onaturligt det skulle kännas. Enklare då att hålla sig till skalaren, tryggt och bra! Okej, det kanske var en kass jämförelse. Men mer burdust uttryckt blir ju många som blivit slagna som barn själva barnmisshandlare när de själva blivit föräldrar. Och jag är ganska säker på att ingen av dom hade någon tanke på att de själva ville bli likadana! En del svär på att inte låta sina barn uppleva detsamma som dom när de var barn, och blir inte så heller. Men den andra delen svor säkerligen också detsamma men finner sig ändå likväl slå en dag, för de känner inte till något annat. Men sedan urskuldar de sig med att det väl blev folk av dom också?

Men jag har ju i alla fall insett att mina tankar och känslor är fel och vad jag fruktar att de kan resultera i. Och även om jag anser att det nog blivit folk av mig med så är man inte mindre "folk" för att man inser sina svagheter och gör något åt dom. Snarare tvärtom.