Min kontakt med mamma var väldigt dålig under hela tiden från jag flyttade hemifrån. Jag ringde sällan, och samtal från henne slutade ofta i anklagelser, tårar och den tryckande känslan i bröstet av besvikelse och hopplöshet.
Därför visste jag knappt vad som hände i mina föräldrars liv, brydde mig inte.
Jag visste att hon återfått cancern i livmodern, visste att hon opererats, behandlats, att hon var så tapper, så tapper och hade så ont så ont. Jag visste att hon till slut åkte in och ut från sjukhuset, var nog rätt sjuk. Men jag brydde mig inte.

En sjuksyster rådde mig och min syster att komma upp och hälsa på, för nu såg det faktiskt riktigt illa ut. Det var ingen mening att behandla henne längre. Cancermediciner går hårt åt levern, och hennes var ju så söndersupen.
Jag och Nina diskuterade meningen med att åka upp. Det kändes som en plikt och ett krav. Som vanligt gav vi efter för våra samveten och åkte upp. Jag hade inte träffat henne på... minns inte faktiskt.
Hon var så liten, och magen så svullen att hon såg höggravid ut. Vätska samlades i buken, och de kunde inte dränera bort den längre. Ett dränage satt i buken med den urinfärgade vätskan samlad i en påse intill.
Hon hade en del smärtstillande och var stundvis ganska förvirrad. Jag fick hjälpa henne på toaletten, med lite kläder.
Vid ett tillfälle gick Nina och Anders iväg. För att handla något? Ordna något i hennes lägenhet?
Hon bad mig ta fram det "Vita arkivet" ur hennes väska, som Fonus tillhandahåller där man kan fylla i önskemål till sin begravning mm.
Det enda hon hade, var en urklippt dikt hon hittat i en annan dödsannons. Men hon ville kremeras, inte ha någon sten, ingen ceremoni eller minnesplatta. Bara strös i en minneslund var som helst. I efterhand säger det kanske en del om hur hon såg på sig själv. När jag var mindre minns jag när jag satt vid pianot och spelade "Pour Adeleine". Ofta sade hon då att hon önskade att jag skulle spela den på hennes begravning. Nu blev det inte riktigt så.

Denna stund, då det blev jag som fick höra vad hon önskade, blev lite jobbig när det väl blev dags att ordna med begravningen. Pappa hade svårt att acceptera hennes vilja, samtidigt som det kändes bra att veta att hon kunde få som hon ville.

Jag tror vi stannade en natt i Umeå, minns faktiskt inte. Jag tror inte vi pratade så mycket, vad hade vi att säga? Men när vi skulle åka, förstod vi att det var sista gången vi skulle se henne. Nina och Anders sade hej då först. Nina kom ut med tårarna rinnande. Jag har alltid haft svårast att se min syster ledsen, men kände mig märkligt frånvarande och närvarande samtidigt. Mamma satt på sängkanten, vänd mot fönstret och den påslagna tv:n. Jag kramade henne och sade till henne för andra gången i mitt liv : "Jag älskar dig". Jag tror hon svarade tillbaka. Sedan gick jag. Nästan framme vid dörren sade hon något frågande om programmet på tv:n. Jag minns bara att jag svarade :"Jag vet inte". Jag ser henne sitta där på sängkanten i sin röda morgonrock och det tunna bruna håret. Ute i korridoren kommer tårarna.

Några dagar, veckor(?) senare ringer pappa och meddelar med gråt i rösten att hon har dött.
Jag känner ingenting, jag har redan tagit mitt farväl. Hon dog den dagen jag lämnade den lilla figuren på sängkanten i sjukrummet i Umeå.