Nästan ok igen
Min duktiga Lilltjej snarkar i sin säng, tät i näsan av sin ändlösa förkylning. I morse var hon inte så pigg på eftermiddagens träning men med betydligt varmare temperatur och kompisarnas sällskap blev det spring ändå. Vi hann ett parti Kasta gris eller fyra innan set var dags. Rätt charmigt spel, och så enkelt.
Träningsvärken har nästan gett med sig tack och lov. Igår stolpade jag ned för trapporna och stönade som en nittioåring varje gång jag skulle resa eller sätta mig. Men nu längtar jag faktiskt efter att få springa igen.
Ola skickade en tatuering han tyckte passade mig. Klockren! Fattar verkligen inte hur koriander kan tilltala en del - den förstör ju bara med din tvättmedelsliknande smak, tar över fullständigt. Glömmer aldrig en lunch med Andreas där vi provade nåt nytt ställe med asiatiskt tema. Hela min tallrik var grön av denna rent ut sagt äckliga krydda. Helt oätbart!
Hm, apropå Andreas var det evigheter sedan jag träffade honom - och då är vi ändå på samma arbetsplats. Japp, jag är fullkomligt värdelös på att hålla kontakten vare sig det är familj, nära eller mindre nära vänner. Har aldrig förstått de där som ringer sina vänner eller släkt var och varannan dag. Jag menar, vad kan man möjligtvis ha att prata om när man pratades vid dagen innan, och den dessförinnan? Förunderligt och antagligen lika obegripligt som för dom att förstå hur man med välbehag kan tillbringa en helg utan att säga ett enda ord till en annan människa. Alla är vi olika.
Kommentarer
Trackback
