Pratade med min chef, så skönt att vi har så bra relation att jag kan vara öppen och ärlig. Det kanske kan formuleras på snyggare sätt, typ "Jag kan inte arbeta under dessa förutsättningar". Jag kan vara bra på att ordvränga men inte när jag är upprörd. Å andra sidan kan det ju inte misstolkas när man går rakt på med "Jag vill inte vara kvar här"! Fick hans fulla uppmärksamhet direkt kan jag säga och han hanterade det bra som alltid vilket också anledningen till att man vågar vara öppen.

Inte så mötestätt idag tack och lov så kunde fokusera på det galna mailflödet innan fredagsmys i soffan med "Trolls" och "Sing". Ok, betade av några mail till innan sluttexterna.

Kände mig duktig som satt kvar och småpratade lite med grannen och tillika mamman till en dagiskompis medan våra avkommor sprang runt på lekplatsen. Artigt nonsensprat om det gemensamma vi har - barn där hon kom in på att hennes två är och varit väldigt trotsiga, och av hennes sätt att säga det riktigt jobbigt jäkla trotsiga. Nästan pinsamt men också med en fånig belåtenhet beskriver jag hur otroligt lätt min Lilltjej varit hittills. Och för att man inte ska uppfattas som skrytsam, lägger man till "Det kommer till tonåren istället, hehee."

Tja, om det funkar på det sättet har jag riktigt, riktigt förjäkliga år att se fram emot när tiden är an!

Visst kan hon testa, gnälla och bli arg, men aldrig någonsin de där utbrotten som man fruktade vid hämtning på dagis, vid godishyllan i butiken, när det var fel strumpor, läggdags eller maten inte dög. Glad, kärleksfull och omtänksam, min fina älskade Lilltjej. Vad har jag gjort för att förtjäna en så fin liten unge? När de gräsliga tonåren kommer får jag försöka tänka tillbaka på dessa år då hon gick så tvärt emot allt det jag fruktade inför just småbarnstiden.