"Box 21", "Edward Finnigans upprättelse" och nu "Flickan under gatan". Alla har varit svåra att släppa och har krupit in under skinnet. Det är trafficking, dödsstraff, svenska gatubarn och myndigheter som blundar som skildras i böckerna. Jag försökte introducera Oo för "Box 21", men han klarade inte av att fortsätta lyssna efter den vansinnigt obehagliga inledningen. Jag är ju sådan som kan finna en sjuk(?) form av "nöje" i eländigheterna som finns omkring oss, dra fram människors förmåga till ondska och andras utsatthet. Att vämjas, sörja och fyllas av vanmäktig vrede för de utsattas skull har blivit en form av straff för att jag själv har det så bra. Meningslöst javisst, samtidigt som vetskapen att jag känner och låter mig påverkas blir en form av bevis för att jag inte blundar, att jag trots min stora självcentrering och cyniskhet mot min omgivning trots allt har förmåga att känna med och för andra än mig själv.
Det betyder inte att de som inte klarar av att höra om människans ondska förnekar eller förringar den, eller skulle känna mindre inför än någon annan. Vi väljer bara olika sätt att hantera det. Jag klarar inte heller alltid av att läsa om eländet, och böcker som Roslunds och Hellströms, eller Mende Nazers "Slav" som ytterligare exempel. Ibland blir det bara för mycket, och oftast hamnar man förstås i det som är lättare, som en fiktiv deckare eller roman.

Jag inser på ett plan att detta "frosseri" i människans ondska inte kan vara enbart bra. Jag kan inte påstå att jag har låga tankar om människor, utan tror tvärtom alltid väl om alla jag möter. Trots allt jag läst, hört och mött i verkliga livet tillhör jag nog de mest godtrogna på skalan. Däremot ligger misstänksamheten aldrig långt borta, och blir inte förvånad om något "avslöjas". Det behöver inte handla om så extrema saker som människan är kapabel till, utan vanliga problem som vi människor har en förmåga att vilja hålla så hårt inom hemmets väggar. Jag tror det grundar sig i en tro på att ingenting är hundraprocentigt lyckligt eller perfekt. Men jag är inte dummare än att jag kan dra paralleller till denna uppfattning hos mig själv till min egen uppväxt och förstå att min misstänksamhet i många fall är överdriven och obefogad. Att jag sedan låter den byggas på och förstärkas av allt elände jag läser kanske kan diskuteras. Vi är ju alla olika, men jag ser det nästan som en plikt att våga ta del av verkligheten. Det hjälper inte de utsatta, men det är mitt sätt att visa för mig själv att jag inte förnekar deras existens eller förlorat min medmänsklighet genom att känna.

Jag tror inte jag skulle passa som psykolog, polis, socialarbetare, vårdare på ungdomshem eller liknande. Jag som inte ens klarade av att avskärma mig från mina skolelevers problem, hur skulle det gå? De säger att man vänjer sig, lär sig att skärma av, blir avtrubbad, att man måste det för att klara av jobbet. De klarar av att utföra sitt arbete ändå på ett bra sätt. Sedan finns det dom som kan bibehålla sitt personliga engagemang, som kanske anser att det krävs för att kunna ha det jobbet, utan att för den delen låta det sluka dom, och vilket som beundrar jag dom alla oerhört. Men framför allt de som klarar av att bibehålla sitt engagemang och sin empati utan att bli cyniska, avtrubbade eller att förlora sin tro på människan. Det är starkt.

Jag behöver fler böcker nu, men vet inte om jag ska köpa Roslund och Hellströms "Odjuret" och "Tre sekunder". Det lär antagligen bli förr eller senare, men just nu är det lättare litteratur jag behöver. Jag kan få en miniliten förnimmelse av hur det kan vara för de utsatta, men när det blir för mycket av verkligheten kan jag bara lägga undan boken och ta en annan. Det kan inte de utsatta.