Oo, jag och Nicke (de där två prinskorvarna) i halvlek på Gamla Ullevi. Vädret var inget vidare, men med tjocktröja, tjockisponcho och GAIS-halsduk gick det bra. Medan jag stått och hållit ett öga eller två på IFK:s supportrar har jag kommit på mig själv att fashineras och fängslas av stämningen kring fotbollen. Och faktiskt också själva spelet(!). Det är något med de där glada människorna iklädda sin klubbs färger som munhuggs i lättsam jargong med motståndarna. De fanatiska bortser jag ifrån, då de ju utgör en liten men tyvärr till påverkan så stor roll. Små män som kastar långa skuggor. Jag erkände för Oo att jag skulle vilja ge fotbollen, eller kanske snarare GAIS en chans. Ett nyfiket intresse av att få ta del av denna klubbanda och se om den kan vara något för mig. Jag kan dock inte riktigt se mig själv bli en så engagerad eller entusiastisk supporter som Oo till exempel, men som han själv sade, så har han ju i princip varit GAIS sedan han var liten grabb. Jag har aldrig varit så engagerad i någonting att jag låtit känslorna få sådant utlopp som han till exempel kan uttrycka vid en ful tackling eller snyggt mål. De enda tillfällen jag skulle kunna påstå som jag gett uttryck åt större känslor, är på dansgolvet. Men inte ens de uttrycken av vild glädje är i närheten av känslostormarna jag iakktagit vid en fotbollsmatch! :o) Jag har inte hittat något som engagerat mig så till den grad, eller så är jag bara för behärskad som person för att tillåta mig själv sådana. När jag nu ser på en match, och det blir ett mål så alla omkring mig flyger upp i obehärskad glädje, sitter jag kvar och tycker typ att "det var ju bra". Men att skrika och sträcka näven i luften känner jag inget behov av alls. Så då sitter jag där och känner mig lite dum istället, och tänker att de andra nu säkert misstänker att jag är en katt bland hermelinerna och håller på motståndarlaget. Men som sagt, eller som Oo sagt, det kanske är för mycket att begära när jag inte har så mycket fotboll i blodet som entusiasterna omkring mig. Alla behöver ju inte vara så genuina supportrar för att få gå på en match och ändå ha trevligt.

Däremot blev jag lite nere mot slutet. Snett nedanför oss satt en pappa med sin son i knät, en jättegullig grabb och idealbilden av far och son tillsammans på fotbollsmatch. Det är den jag tycker om att måla upp framför mig, Oo och hans vad-det-nu-blir tillsammans på GAIS-match iklädda grön-svarta färger. Jag blev ömsom glad, ömsom deprimerad. Försökte hålla fast vid de positiva känslorna men allt eftersom kvällen gick kom obönhörligt de andra tankarna. Det är ju inte så idylliskt som en liten knatte i för stor fotbollströja på sin pappas arm. Det är ju allt det andra också, mest av allt, och sedan också innebörden att det faktiskt är min vad-det-nu-blir också!  Och så var tankekrausellen igång där jag såg mig själv sköta, mata, ansvara för en liten unge och det surrealistiska i det. Samt tvivlet på hur man ska orka, finna viljan och motivationen, när man knappt nu har ork att ta hand om sig själv och hemmet?
Många säger att småbarnstiden är något man ska härda ut, man skaffar barnen tätt för att få småbarnstiden överstökad så fort som möjligt, göra bort det jobbigaste liksom. Att många motsätter sig sladdbarn för att de inte vill tillbaka till småbarnstiden med vaknätter, jobbig matning och allt sådant. Hur bra låter det på en skala? Kan det framställas mer negativt? Att småbarnstiden är något man måste härda ut? För sedan är det ju värt det! Tacka fanken för det, alla blir väl glada när något jobbigt är över! Som att starta ett företag och slava i flera år för att sedan kanske kunna skörda dess frukter.
Men lika osäkert som det är att starta ett företag med ovissheten att det kommer att bli lönsamt, lika osäkert är det väl att skaffa barn? Där företagaren kan sluta i konkurs och utbrändhet, kan föräldrarna sluta i skilsmässa med bitter vetskap att de inte klarade av jobbet att kombinera förhållandet och föräldraskapet.

Sedan är det förstås alla de som säger "små barn, små bekymmer, stora barn stora bekymmer", eller att småbarnstiden minsann var den bästa tiden! Tja, jag kan ju lägga till ångest för den stora tiden också då om det är det dessa besserwissrar vill uppnå med sina hurtfriska kommentarer uttalade med allvetandets hela pondus. Är det menat som ett slagt tröst så säger jag tack men nej tack - idiot!

Rubriken till inlägget hänvisades till matchresultatet. Det var Brommapojkarna de mötte förresten. Imorgon ska jag träffa psykologen och det är nog inte en dag för tidigt.