Hela kvällen, natten och morgonen har regnet fallit. Nästan så man behövde tända taklampan vid frukostbordet. Trött i ögat men vaknat för tredje morgonen på raken utan ont i ryggen! Undrar vad som kan ha hänt? Är det något jag kan tillskriva de genomgående förändringarna i min kropp? I så fall kanske det inte är så dumt att vara på tjocken om det innebär att jag kan ligga och dra mig på morgonen, eller ligga i princip hur som helst i sängen utan känslan av att knivar skär tvärs igenom ryggslutet.
Fick ett trötthetsskov vid hemkomsten igår (shopping är tröttsamt) och lade omkull mig framför "Alladin" strax innan Andreas, Noel och senare Elin som sprungit från Gunnilse kom. Den första branta backen in till oss är tydligen kilometerlång! Urk.

I hällande regn, inklämda mot väggen stod pojkarna och grillade medan jag (efter filmens slut) och Elin grejade lite i köket. De bjöd på mumsigt grillad kyckling, fläskfilé och färska champinjoner samt färskpotatis och två såser. Gottigt! Verkligen lyxigt att vara hemma och få maten lagad till sig ;o) Tack, tack!

Tycker min mage expanderat fort nu senaste veckan och är tacksam för byxorna som köptes igår. Av mina vanliga funkar typ två fortfarande, men det är inte särskilt bekvämt. Känner mig väldigt kluven till magen som nu inte går att ignorera längre. Jag har inte mycket emot att se den när jag har kläderna på, men utan känns det inte som jag står och ser på min egen kropp. Det ser liksom bara...fel ut, det är inte jag. Kanske det är så när jag har kläder på också och betraktar mig själv och tycker det kan se lite coolt ut, för att jag inte riktigt ser det som mig själv, som att jag tittar på en annan? Jag har ju ingenting emot att det syns och klär mig inte medvetet för att dölja bulan, tvärtom är det nästan som att jag vill att den ska synas som ett tydligt tecken på att det faktiskt är en "godkänd" anledning bakom min expansion. Anledningen är faktiskt inte rädsla för att bli "tjock-stämplad", utan snarare någon oidentifierbar vilja att ursäkta och förklara den ökade fysiska begränsning jag snarare upplever än faktiskt uppvisar. Jag känner mig mer begränsad än jag faktiskt är! Än så länge i varje fall.

Märker ibland att tankarna glider iväg till en allt mer annalkande framtid, där vardagssutiationer spelas upp för min inre blick. Jag kan inte föreställa mig själv med ett småbarn som liksom skulle vara mitt eget. Jag som sitter och trugar med mat, leker på golvet, skjuter en barnvagn, ammar och byter blöjor. Det går bara inte, det känns lika verkligt som att månen skulle vara en ost. Det jag dock kan föreställa mig är Oo som bär omkring på vårt lilla knytte, leker, tar hand och bryr sig om, och det är en form av livlina, det som ger mig en smula hopp om att detta kan gå vägen. Tankarna på att han kommer att jobba, behöva egentid, kanske inte orka eller vilja försöker jag utestänga och fokuserar på de positiva, den naiva bilden av en snäll liten bebis i sin pappas armar och ingenting mera.

Hamnade framför en tråd på Familjeliv, ett forum som för övrigt kan ge en perspektiv på sin egna tillvaro, men också en plats där medvetenhet om begreppet att "ta allt med en nypa salt" är väldigt berättigat. Det talas om mobbing och påhopp bland ungdomar på Internet, men Familjeliv visar att denna mentalitet florerar även bland vuxna. Fördömanden, anklagelser och kränkningar grundade på några meningar är vanligt, men det finns också mycket förståelse, stöd och hjälp att få. Här var det dock en mamma som var förtvivlad över ett tålamod som brustit och det fysiskt gått ut över det några månader gamla barnet. Svaren var många och innehöll allt från förståelse till grova fördömanden.
Det finns många trådar och ämnen i det forumet, men just en förälders erkännande att bristande tålamod tagits ut på barnet verkar vara lite av tabu att prata om. Nästan lika svårt som att en förälder skulle erkänna att de ångrar att de skaffat barn, det går ju liksom inte att göra mycket åt, barnet finns där nu, deal with it! Visst är det så, det är ju ett val (oftast) som man gjort och då får man ta sitt ansvar.
Jag visar på känslor och handlingar som många skulle fördöma, trots att jag i praktiken inte utfört några fysiska gärningar mot något barn. Men blotta tanken på dess existens skulle rättfärdiga många att ifrågasätta mitt val att skaffa barn, för tusan jag gör det ju själv! Men det är ett val som jag efter mycket om och men ändå beslutat att göra och eftersom jag anser att ansvar ska tas för de val man gör, erkänner jag också detta tabubelagda och försöker göra något åt det, innan jag ens har fött och tagit reda på hur jag faktiskt kommer att ställa mig känslomässigt den dagen tålamodet prövas. Bokstavligt talat kväva detta i sin linda, ja redan innan det ens kommit så långt.
Sedan kan det ju faktiskt vända helt när jag väl har barnet framför mig och allting bara faller på plats känslomässigt där impulser för fysiska ingrepp aldrig skulle existera. Men varför vänta och se och då ta itu med det när det värsta kanske redan hänt? Många säger att man inte ska överdriva, förstora upp eller dra förhastade slutsatser. Hade det handlat om plastikkirurgiska ingrepp, köp av ny bil eller annat som bara berör mig hade det varit en sak, men när det nu handlar om ett försvarslöst litet barn känns alla eventualiteter berättigade, framför allt när de är så pass allvarliga att både barnmorska och jourhavande psykolog anser att en kontakt med det senare är nödvändig. Det är en både positiv och nedslående bekräftelse. Positivt att jag inser och får bekräftat att mina känslor och min rädsla inte är överdriven, och negativt för att de är så pass allvarliga att jag erbjuds hjälp utan förbehåll eller ifrågasättande.

På fredag är det dags för ultraljud och jag märker själv hur jag klamrar mig fast vid vetskapen om att få veta ett kön den morgonen. Nästan som att alla negativa känslor bara ska försvinna i och med att jag får detta besked, men så enkelt är det ju inte! Kanske jag inte känner något alls, eller tvärtom bara blir ännu mer rädd vid att faktiskt få en mer påtaglig identitet på det där inne. Inte måla en viss man på väggen, inte skruva upp förhoppningarna till rosenskimrande moln. Kanske hon inte ens kommer att kunna se något. Vilket antiklimax.