Kändes rätt att innan passet meddela receptionisten att till det skulle bli mitt sista, men efteråt var jag inte längre lika säker. Det kändes ju rätt ok i kroppen och framför allt var det ju så roligt! Fyra deltagare och alla så goa med sin besvikelse men varma lyckönskningar. Skit också vad jag kommer att sakna det!

Blev lite låg när det blev barnprat på jobbet. Blev glad igen under träningen. Blev ledsen på vägen hem. Utanför handelsträdgården körde jag förbi två män i "grova arbetskläder". Såg när jag passerade att den ene bar en stor grå lurvig katt i famnen, jättefin! Tyckte det såg så fint ut med två "råbarkade" män varav en så fint bar en kisse.
Längre fram passerar jag en äldre man som uppenbart väntar på de två männen och katten. I handen håller han ett gevär! Mina tankar flyger och jag intalar mig att katten är sjuk, att det finns en god anledning till det jag inte vill tänka till sitt slut. Jag kämpar med tanken att stanna, backa tillbaka och fråga vart de är på väg, vad de ska göra. Om katten bara är hemlös, sökt nytt hem förgäves eller bara är oönskad. Jag är beredd att ta med den hem direkt! Jag stör mig på att mannen med geväret stått och väntat med ett leende! Men jag stannar inte, jag intalar mig att det är goda grunder eller att mina tankar löpt iväg till de värsta tänkbara som vanligt.
Hemma berättar jag vad jag sett och tårarna strömmar upp. Oo kommer med tanken att den kanske blivit påkörd?
Det är ingen mening att gråta över något jag inte vet med säkerhet, men varför kunde jag bara inte stanna och fråga? Kanske svaret bara gjort mig ännu mera upprörd om den visat sig vara skadad, eller för gammal, eller sjuk. Men antagligen ännu mera upprörd om den bara visat sig vara ratad, hemlös eller inte längre önskad. Fast då hade jag tagit med den hem. Tror hormonerna gör mig lite extra känslig :o(