Mitt stickningsprojekt går framåt. Nästan så jag kan börja skymta slutet så pass att jag inte kunde motstå frestelsen att besöka garnbutiken för nästa projekt! Med en välfylld kasse och magen full av thaimat gnetade jag på ännu mera för att slutföra det nuvarande. Börjar bli rätt less på det nu med alla fel man gjort, missar, upprivningar och omstarter så vill verkligen bara bli klar nu.
Men besöket i butiken livade upp och inspirerade. Sedan kom frågan om att hälsa på några som har en rätt färsk liten bebis. Samvetet började genast utföra en brottningsmatch med känslan för takt och ton. Ohyfsat att inte följa med kontra Oos besvikelse över att få åka ensam. Varför detta dilemma då? Rädslan för att träffa deras bebis, låtsas visa intresse, gulla och interagera. När jag spelade upp tänkbara scenarion framför mig insåg jag att allting inom mig bara sade bom stopp! De sällsynta men välbekanta panikkänslorna gjorde sig påminda i utkanten av mitt medvetande och jag struntade i hyfs och samvetskval och backade ur, från att ha sagt ja. Sedan blev jag mer och mer nedstämd då samvetet tyckte jag var taskig, ohyfsad, feg och hysterisk. Schosar jag upp mig själv och min rädsla? Kan jag inte bara trycka undan den? Se att det ju faktiskt bara är en bebis och ingen Tyrannosaurus rex? Att jag faktiskt inte måste gulla eller visa intresse för deras underverk?
Jag blir irriterad på mig själv, besviken och frustrerad. Varför kan jag bara inte skärpa mig och låta bli denna melodramatiska självömkan?
Går med stenansikte genom Ica och plockar det nödvändiga, kommer hem och bryter ihop. Inte lika illa som tidigare gånger och Oo slänger av sig snickarbyxorna och kramar om mig i sängen. Jag vill bara sova och skita i allting och Oo tycker det är en bra idé medan han fixar middagen. Jag blir sur på mig själv och vägrar ligga och tycka synd om mig själv för en sådan icke-sak som detta är, tar mig i kragen och hjälper till med maten. Det är rogivande att hacka lök, sätta på ris och röra ihop en stor sats korv stroganoff och allt eftersom middagen fortskrider finns de nedslående tankarna på hur jag flippar ur av blotta tanken på att träffa en bebis visserligen där, men jag låter dom inte påverka mig längre.
Vi går ut i den kyliga kvällen och diskuterar altanens utformning, mäter, funderar och beslutar. Vi går tillbaka till en första idé som visar sig ge ännu större yta, men som känns bättre rent estetiskt. Sen går vi in, kryper ner i sängen, brottas lite och ser två avsnitt till av "Ghost whisperer". Jag pinkar före och efter varje avsnitt vilket innebär tre gånger på drygt en timme. Somnar som en sten och vaknar bara för att pinka igen, och igen några timmar senare. Då är det onsdag.