När jag hamnade framför "Livet på BB" på tvn i förrgår, fick jag ett scenario som jag faktiskt aldrig tänkt på förut. Ibland kan det bli komplikationer i samband med förlossningen, förr i tiden var det inte ovanligt att mor och/eller barn dog i så kallad barnsäng. Idag är ju kunskapen och de medicinska hjälpmedlen fantastiska, men ibland står till och med den hjälplös.
Frågan som slog mig var: Tänk om det händer något så Oo ställs inför frågan att välja mellan mitt och barnets liv? Vad gör han då? Eller om jag är vid medvetande och får de alternativen: Du eller barnet!

Svaret var för mig självklart, liksom det också var för Oo när jag senare tog upp det. Med risk att få alla mödrar emot mig, svarar jag självklart mig själv. Jag är för kär i mitt eget liv för att vara villig att offra det för en varelse som ännu inte finns (missförstå mig inte med flit nu är ni snälla). Alla(?) föräldrar hävdar att de skulle ge sitt liv för sina barn och det är kanske sant, men jag där och då är ingen förälder ännu (nej, jag tycker faktiskt inte det), och jag skulle eventuellt kunna få fler barn om något nu skulle hända med detta. Om inte? Tja, är jag död kan jag definitivt inte få några fler, och kännedomen av att kanske få "leva vidare" om jag dör känns rätt meningslös. Det är ju inte därför jag valt att skaffa barn. Ett av mina få argument för att skaffa barn var ju att få se och uppleva en blandning av mig och Oo, och det är jäkligt svårt när man ligger en meter ned under marken! Har jag då möjligheten att välja så jag kan få en ny chans, så säger jag ja tack självklart!

Men låt säga att jag ligger nedsövd på operationsbordet eller vad som helst, och Oo nu skulle ställas inför det alternativet, att välja mellan mitt eller barnets liv så bad jag honom att välja mitt! Korkat nog frågade jag inte honom först innan jag sade vad jag tyckte, nu kanske han bara höll med för att lugna mig? Men han verkade i varje fall ärlig när hans val också skulle bli mig. Resonemanget var liknande mitt, vi kan ju eventuellt få fler barn.

En del kanske skulle finna samtal som dessa fel och negativt. Men jag kan finna den lika viktig som om tex en olycka skulle ske och en hamnade i koma utan möjlighet till räddning. Eller förvandlas till en grönsak med mer eller mindre fullt medvetande utan möjlighet att kommunicera? Vi kommer alltså in på den brännande frågan om dödshjälp. Osannolikt, men det kan hända, och då vill jag att pluggen dras ut. Finns inget hopp om bättring vill jag inte bli liggande som ett vårdpaket. Ut med sladden bara. Oo ska inte behöva tampas med ovissheten om vad jag skulle vilja där jag ligger oförmögen att kommunicera, på samma sätt som jag finner det viktigt att dela med sig av hur man önskar begravas.
Att mamma uttryckt sin önskan innan hon dog underlättade enormt eftersom vi fick arrangera allting själva, och vid situationer där det kan finnas många viljor och tyckanden är det ju så bra att kunna göra som den avlidne faktiskt önskat själv. När pappa dog hade vi ju ingen aning, men eftersom andra arrangerade och jag inte brydde mig spelade det ingen roll vad de andra beslutade.
Jag har många gånger tagit upp att vi ska fylla i "Det vita arkivet", men det är den där tummen som sitter så jäkligt fast att det inte blivit mer än muntliga grejer. Bara en sådan sak som inloggningsuppgifter till dator och tex Facebook. Att inte kunna avsluta den andres konto när man är redo utan tvingas se det oförändrat som om allt var som vanligt. Eller slippa eventuella jobbiga diskussioner med andra anhöriga om begravning, ceremoni och så vidare. Som död kvittar det väl, men för de efterlevandes skull tycker jag det är en bra sak att göra.