Jag hade en tanke på att själv försöka utföra en form av amatörmässig självanalys beträffande min barnångest innan jag började utforska den tillsammans med psykologen. Liksom för att se om mina egna teorier stämmer. Men känner inte alls för att börja gräva och försöka dra fram djupodlade teorier om kärlekslösa föräldrar och problem med anknytning i onödan. Tycker för övrigt jag gjort små reflektioner då och då vid mina skriverier, så där på lagomt djup. Tycker ju inte om att dra upp sådana teorier för mycket då det låter så mycket dålig ursäkt och stackars mig. Kan ändå inte låta bli att känna en viss "nyfikenhet" till vad proffset kan komma fram till beträffade mina skruvade tankegångar, och onekligen skulle det nog finnas en poäng i att förstå varför man känner som man gör i detta fall.