Föräldragrupp. Tja, vad kan man säga? Fyra andra par inklusive oss, alla beräknade i januari där vi var först (nähä!) och vi alla väntade vår första. Två par från Sjövik (fick lära mig var det ligger) och ett från Gråbo. Oo tyckte det var synd att inga var från Olofstorp, men det finns ju fler månader på året och kanske någon finns där? Hur som helst så vet jag ju nu via FL att det faktiskt är en till beräknad i januari som bor i Olofstorp, men som går i stan.
Nåväl, vad tyckte jag då? Tja, det var väl ok. Lite lustigt/konstigt att se alla magar, ungefär lika stora. Det blev presentation, "speeddating" där vi alla fick prata med alla genom avancerad cirkulation i sittringen, information och fika. Det var, tja ok.
Sedan åkte jag till Lerum där jag fick vänta en halvtimme efter bokad tid då vi gick förbi varandra i de olika femtioelva väntrummen. En korridor med ett väntrum i varje ände plus ett i mitten, hallå?

Nåja, det blev en dryg timmes "introduktion", där jag fick hjälpa henne med all min bakgrundsinformation och nuvarande "status" rent familjärt och praktiskt. Sedan mer ingående om barndomen och uppväxten som jag ju de facto inte har många specifika minnen ifrån beträffande just föräldrarna, i varje fall inte många positiva.
Jag fick berätta om mitt tidigaste minne av dom båda, och av någon anledning involverade de båda händelser som fyllt mig med skuld. Trots att jag nu knappt minns allt som sades, så drog hon en liten slutsats att jag präglats till en ständig känsla av skuld.
Jag fick försöka förklara min icke existerande umgängeskrets och varför jag valt att inte ha några nära vänner. Jag och Oo diskuterade det häromdagen. Jag har ju faktiskt inga kompisar här nere, specifikt uttryckt egna kompisar. Mina vänner är de jag fått via Oo, annars är det bara Anna uppe i Luleå, vilket är tillräckligt för mig. Det är svårt att förklara och få Oo att förstå att jag inte har något behov av vänner och umgängeskrets då det är så självklart för honom och de flesta andra människor.
Jag saknar det inte, känner ingen längtan eller vilja att ha kontakt med andra som innebär krav på samtal, möten och...kontakt! Jag kan på ett sätt förstå det omvända. Människor behöver träffa andra, prata och umgås för att, tja, få en form av bekräftelse? För att de är intresserade? Tycker om att vara del av andras liv? Tycker om att ha andra som en del i sitt? Bara trivs med andra? En del har större behov, en del har mindre och jag har inget alls. Av någon anledning anses det inte riktigt ok. Ingen vill väl vara ensam? Tja, öh, jo jag? Men jag ser det inte riktigt så. Det låter så negativt när det sägs. Jag har ju kontakter på mina jobb och via Johans vänner. Det räcker, kan till och med för mycket av bara det! Fikastunder och gemensamaktiviteter av stora eller små slag på jobbet har aldrig intresserat mig. Jag kan delta för att det förväntas, inte verka oförskämd, men står helst över. Många säger att de också har behov av att vara ensamma ibland, men jag har det hela tiden. Okej, visst kan jag finna ett utbyte av vanligt umgänge trevligt ibland, men sällan längre stunder. Aktiviteter så man har nåt att göra tack! Förfester som de flesta tyckte var själva poängen med att gå ut, för man satt och pratade och så, det tyckte jag var aptråkigt, och ville bara ut på dansgolvet. Det är ungefär lika lätt att förklara och får andra att förstå, som att förklara mitt val att inte dricka alkohol. Många kan bara inte förstå hur man kan vilja vara ensam, medan jag inte kan förstå varför det är så svårt att inte dricka.

Jaja, detta behov av icke existerande kompisar kunde kanske också tillskrivas någon form av skuld, men eftersom jag inte ser det som ett problem ser jag ingen anledning att försöka göra något åt det. Ungefär som att en med normal umgängeskrets skulle omformas till att inte ha något umgänge alls, why liksom?

Jag fick förklara min antipati mot barn och mina svårigheter att acceptera det som komma skall och försöka svara på frågan hur jag vill vara som mamma och hur jag vill att min relation ska vara till dom. Öh...jag vill att den ska vara bra? När vi gått från min barndom till min mammaroll som jag föreställde mig när de var i tonåren konstaterade hon att jag hade en lucka på typ sju år. Småbarnsåren. Heh.
Fick också skildra min relation till Oos familj, vilkens självklarhet fortfarande är svår för mig att förstå. Lika svårt som Oo kan förstå hur jag förknippar allt med skuld, när det för honom är så naturligt och självklart. De finns där för honom, oss, oavsett vad och de kräver inget i gengäld! Helskumt. Jag minns ju så väl hur jag fann hans nära kontakt med sina föräldrar som en nackdel när vi träffades. Va? Pratas vid ibland varje dag? Träffas och bara umgås? Que? Xo)
Och så allt detta kramande! Why? Kramas vill jag göra med Oo! Ska det vara någon annan är det vid lite mer speciella omständigheter, men nej, det ska kramas när man träffas, det ska kramas när man går. Hallå? Jag kramar väl vem jag vill och inte till höger och vänster! Kan bli lite förvirrande och svårt för de jag träffar dock, ska jag våga krama eller inte? Men de får väl göra som de vill också, jag dör ju inte Xo)

Tja, jag fick nog sagt det mesta som jag skildrat i mina tömningar beträffande uppväxten. Frågan är då hur vi kommer att gå vidare. Hon ser gärna att Oo också är med då det är mina tankar vi ska jobba med, men att vi är två som väntar barn och han bör vara delaktig i hur han kan hjälpa och stötta. Så kommer skulden igen. Vill ju kunna glädjas genuint åt vårt väntande barn, och det är ju inte roligt för honom att jag mår dåligt och inte gläds så som han. Han ser det som självklart att stötta och följa med på möten och sådant, för han vill ju att jag ska må bra, men jag får så dåligt samvete och svär för att jag inte kan bearbeta detta själv utan att visa eller besvära någon annan. Ja, jag vet, så ska det ju inte heller vara, men det hade varit enklare! Eller inte. Det hade kanske resulterat i en skakad baby om några månader eller värre, men i och med att jag nu börjar gräva i detta är målet att eliminera risken för något sådant! Det tar emot att påbörja en process med mål att ändra på mig själv, jag var ju så nöjd med den jag var! Men när den jag är innebär en risk för mitt barn kan jag ju inte fortsätta vara nöjd utan måste försöka göra något åt det. Det känns bara så inihelvete jobbigt, och svårt! Jag är ju den jag är, på ett sätt som för mig känns naturligt, även om jag nu i detta fall förnuftsmässigt kan se dess brister. Men oavsett känns det nästan som ett oöverstigligt hinder.

Efter mötet kände jag mig ganska tom. Nu känner jag min outsägligt trött. Urlakad liksom. Vill ingenting, orkar ingenting, bara ett enda kulmagat självömkande. Men jag orkar inte ens bli irriterad på mig själv för min självömkan. Vill bara vara.