Det har demonstrerats och pratats ergonomi vid datorarbete vilket var grymt bra! Mycket bra föreläsare eller vad man ska kalla det, och efteråt fick vi välja bland tre olika sådana där "stresskuddar, då jag valde en stjärna. Efteråt gick hon runt bland oss på våra arbetsplatser ifall vi hade fler frågor. Jag trodde min bakåtlutande stol med Oos svankstöd och framåtlutande ställning skulle ge reprimander, men tydligen fick den med beröm godkänt eftersom överkroppen sträcktes upp. Men variation var nyckelordet!
Handledsvärmaren provade jag ta på mig idag på högerhanden eftesom jag de sista veckorna börjat få en konstig smärta mitt på handryggen. Typ lång-fingrets senfästen eller något eftersom det kan göra som ondast när jag försöker lyfta fingrarna "bakåt".
När den där ergonomikvinnan var hos mig fick jag en till stjärna bara för att jag var gravid! Wo-hoo, större bröst och extragrejer, det har sina fördelar ändå! ;o)
De är riktigt sköna jämfört  med den runda jorden och hjärtat hon också hade. Fingrarna kommer så bra kring stjärnans armar, och så är den inte lika stor som hjärtat. Tänk att man kan bli så glad över två gummistjärnor! :o)

Har hört att min negativa inställning och självuppfyllande profetior om småbarnstiden, dvs alla mina negativa tankar och katastrof-scenarion är som att be om uppfyllelse när ungen väl är född.
Oo kan ifrågasätta varför jag tycker om att se dokumentärer om förlossningar och läsa "skräck"-trådar i forum, medan jag motiverar det genom förberedelse. Jag vill vet vad som kan hända. Att jag nu vet att avslag som jag inte ens kände till innan jag läste om det, kan vara allt från obefintligt till rena blodbaden känns bättre än att jag dagarna efter ska riskera att förskräckas och tro jag fått en massakrerad outvecklad tvilling i toastolen. Sedan får man nog skilja på inställning och föreställning, där jag nog är en mästare på föreställningar, särskilt de ruggiga. Jag kan se poängen med positiv inställning och förstå att en negativ sådan bara verkar ont värre. Men så resonerar jag lite att med mina negativa föreställningar kan det ju inte bli annat än bättre. Lite som när jag började lärarjobbet. Många har man hört som förskräcks över arbetsbelastningen, hur de första åren är hundår, medan jag tyckte det var rätt ok eftersom jag var inställd på det. Visst, jobbade över varenda kväll och helger, men det var ju så det skulle vara? Hade jag haft föreställningen att det skulle vara en dans på rosor med långa lov och billigare lunch i matsalen hade jag nog slutat ännu tidigare än det nu råkade bli.

Jag försöker ha en försiktigt positiv inställning att "det här fixar vi", men jag vill inte ha några föreställningar om solig babylycka med en gurglande rosenkindad bebis som bara gnyr lite när den är hungrig, eller en ettåring som äter själv utan att kladda medan jag och Oo avnjuter trerätters utan avbrott. Jag är över trettio bast, har inte behövt eller velat tänka på någon annan än mig själv. Det är en rejäl omställning till att plötsligt ha ett liv fullständigt bundet och beroende av en alla dygnets timmar!

Sedan måste jag skilja på mina "vanliga" skräckföreställningar som matning och skrik vid påklädning och icke normala (för jag tror ingen skulle medge att de faller inom det normalas ram) föreställningar om att ta till våld, vilka är huvudskälen till att jag faktiskt sökte hjälp. Dessa destruktiva tankar har ingenting med inställning att göra, att jag liksom skulle vilja skada om barnet slänger tallriken i golvet. Jag vill inte, det är därför jag stänger av och gått ifrån när jag känt känslorna forsa upp. Men min föreställning är att jag skadar, att jag känner mig fullt kapabel att göra det, ser framför mig hur jag går tillväga! Liksom jag skrev i en tömning, så kunde jag lätt föreställa mig hur jag dödar min mamma, och att det är vetskapen, vissheten om denna som skrämmer mig från vettet. Men vad ännu värre är, jag blir rädd för dessa tankar, men ännu mera rädd för den delen som inte bryr sig om dom! Det är det värsta, att det finns en del av mig som inte bryr sig om konsekvenserna, att det bara är förnuftet, vetskapen om vad som är rätt och fel som håller tillbaka. Fattar ni? Känslorna är ovidkommande, utan det är förnuftet som håller mig tillbaka! Det går över allt om inställning och positive thinking.

Jag har hela livet varit expert på att "lägga locket på", eller "dra ned rullgardinen" som kollegan uttryckte det, inte gräva ned sig i det som varit, älta eller röra runt. Haft inställningen att man inte kan påverka det som varit, bara det som sker, acceptera de kort man blivit tilldelade om man ska uttrycka sig tjusigt bildligt. Har det kommit negativa tankar och svårmodet kommit smygande har jag skjutit undan det, ofta med den enkla motiveringen: Vad är det för mening?
Men för första gången har det inte fungerat. Tankarna vägrar låta sig tryckas ned, för nu handlar det inte om det förflutna, om något som är passerat, förgånget och därmed omöjligt att påverka. Nu handlar det om framtiden, något som jag står inför och inte kommer undan. Men därmed också något som jag kan påverka. Och när jag inte klarar av att göra det på egen hand, får jag svälja stoltheten och sträcka ut handen för någon att fatta och leda mig rätt. Det ska gå, det måste gå. Det är min inställning.