Då jag tog för givet att katterna skulle undersöka den nyinköpta korgen ganska snart, lade jag en filt över den. Mycket riktigt, efter att morgonens bök i sängen blivit för störigt, flyttade Maja till den istället. Jag anar en framtida konflikt... :o)

Filten är förresten inget inköp för ungens skull, utan en present jag fick av Thomas för många år sedan. När han luffade i Grekland tyckte han visst att en gosig babyfilt var en perfekt present för mig. Snacka om att han kände mig! :o)

Jag försökte ju förbereda mig på att det kunde blir svårt eller till och med omöjligt att se något kön vid ultraljudet, att vetskapen inte skulle betyda eller innebära något omvälvande för mina knepiga tankar. Vi kom dit, en äldre BM (antar att de är barnmorskor de som gör ultraljud?) tog emot, smetade klet och började kolla. Lite försiktigt frågade jag om hon hade fått upp min journal där det skulle stå kommentar om könsbestämningen.
"-Jo, jag såg det, men jag tror inte vi kommer att se något", blev typ svaret.
Vi fick se hjärnhalvor, lillhjärna, ryggrad, revben, ben, fötter, armar, hjärta med fyra hålrum och fingrar. Det mättes huvud, buk och lårben för att beräkna förlossningsdatum och att allt såg bra ut. Det gjorde det tydligen, men ingen kön. Ett svep över de "nedre regionerna" som hon uttryckte det, men nej, det gick inte att se. Det var för tidigt, vi fick vända oss till en privat klinik efter vecka 27. När jag försagt protesterar att jag enligt bm skulle erbjudas en ny tid hos dom om det inte gått att se denna gång, ger hon med sig och säger att jag får kontakta Lerum eftersom hon inte kan boka något från där hon är. Jag försöker att vara objektiv och inte låta personliga känslor påverka när jag uppfattar henne så motvillig. Jag blev så besviken, mest tror jag på hennes inställning så att jag inte kom mig för att propsa. Typ fem minuter efter jag fått kletet på magen så var det klart. Nytt beräknat förlossningsdatum: Första januari!
Hann knappt utanför dörrarna förrän tårarna rann, visst var det fräckt att se alla delar, hur det rörde sig och så vidare, men det är ju fortfarande bara nåt, en grej där inne! Jag försöker få in perspektivet, hur jäkla viktigt är det egentligen att veta? Sprolla roll för tusan! Men besvikelsen är där, och framför allt tror jag det är hennes bemötande, som att hon inte förstod eller brydde sig om hur viktigt det var för mig. Men å andra sidan, hur skulle hon kunnat förstå det? Men å andra sidan igen, det ska inte spela någon roll, står det i journalen så är det väl det de ska ta hänsyn till?
Oo tyckte det var jättefräckt, och hade blivit fuktig i ögat av positiv anledning. Klart det måste bli mer konkret för honom nu att det faktiskt är något, hans barn där inne. Det känns trösterikt att se hans glädje, jag behöver den för att lättare låta de dystra tankarna försvinna.
Nu är det till att invänta telefontiden för min bm i Gråbo för att få en ny tid. Det jag inte riktigt gillar är att jag säkert kommer att måste förklara igen varför det är så viktigt för mig, och att dra upp hela konkarongen igen känns bara jobbigt. Det står ju ett sammandrag i journalen som den där jourhavande psykologen skrev ihop, men räcker det? Min motivering till varför känns ju så tunn, egentligen! Det låter ju så lamt att jag hoppas på en starkare form av identitet på det där inne, där anledningen kan vara alla grejer jag har i ryggsäcken. Fasen, man ska väl inte måsta förklara och försvara varför man vill veta eller åtmindstone få en bra gissning på vilket kön det är?
Besvikelsen har övergått till resignation känner jag. Nu orkar jag inte bry mig och vill bara vara melodramatiskt självömkande för att ytterligare bygga på mitt självförakt. Fuck Alingsås och deras ultraljud.