Heh...

Kommit halvvägs i Marian Keyes "Änglar" och konstaterar att frågan om barnaskaffande är ett stort bryderi för huvudrollsinnehavaren. Okej, hon har separerat innan det kom så långt, men hennes skräck och jämförelse att hellre stoppa handen i än mixer än känna på hennes systers höggravida blåådriga buk får mig nästan att dra på munnen. Vid hennes flashbacks till sitt tidigare gifta liv återkommer ibland denna icke existerande lust till barnaskaffande och omgivningens press och förväntningar. Jag gillar böcker där man kan känna igen sig själv...
Blir intressant att se hur denna fråga utvecklar sig, men har ännu inte bestämt mig om jag skulle gilla ett rosenskimrande slut med barn på armen och insikt om "Hur KUNDE jag inte vilja detta!?" eller fortsatt liv borta i Los Angeles, avpolleterad från otrogen make och sårslickande bland ytligheter och brustna karriärförhoppningar.


Kommentarer
Postat av: Anna

Ja visst är det lättare att läsa när man kan återspegla sig. jag minns inte slutet men jag hoppas du blir nöjd. :o)



Minns så väl när jag och Daniels mamma pratade böcker och jag berättade att jag läste just Änglar. Hon rynkade på näsan. Böcker om troll och andra väsen det var bara strunt enligt henne (med hänvisning till titeln). Hahaha!

2010-08-04 @ 12:41:54
Postat av: Linda till Anna

Hm, nu har det tagit en annan vändning i boken så jag tror mig ana ett nytt spår. Men författaren har ju en förmåga att kunna twista till det mot slutet :o)



Men hahahahaha, lät som något min mamma också kunde ha sagt! Och ingen av dom var ju riktigt riktiga... Xo)

2010-08-04 @ 13:26:58

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0