Inte så hemskt mycket ännu, men känns nog mer på insidan. Det ser konstigt ut med mage och combat! Kände mig som sagt väldigt trött och seg innan passet, okynneskissade strax innan vi körde igång men vid "jacks"-hoppen i uppvärmningen (hopp in-ut med benen) blev jag kissenödig igen! Lyckades hålla mig två låtar till i varje fall innan jag fick springa iväg en snabbis. Pinsamt!
Det tog halva passet innan jag kände igen mig själv i kroppen och då kändes det så himla bra! Egentligen bara vid styrkelåten (som jag rörde ihop ordentligt) och sit-upsen som jag kände att det fysiskt tog emot med magen.
Mina två deltagare är så duktiga och goa att köra med, så när jag bytt ut nummer fyra och kastade ut frågan om att byta också nästkommande två var de på, samt önskade "Black Pearl" som nummer sex. Den är grym!
Kände av en typ av spänning, eller ett stramande i nedre delen av buken, på vänstra sidan under hela passet, men inte så det påverkade mig. Efteråt och framför allt hemma igen så kunde det hugga till rejält på också höga sidan. Jag överväger ju att låta nästa måndag bli mitt sista pass. Kanske det får bli så, samtidigt som det ju känns så pass bra när jag väl kommit igång! :o/

(Före)











(Efter!)







Förutom känningarna i buken var jag riktigt trött i benen efteråt. Oo var också rejält seg, så strax efter halv nio gick vi och lade oss! Fast vi avverkade två avsnitt av "Ghost whisperer" innan vi slocknade", så riktigt så illa var det inte! :o)

När jag kom hem låg Deromes leverans på grusgången. Nu ska vi nog ha tillräckligt för att kunna avsluta vår gigantiska altan! Ska bli så trevligt med fixad entré!

Mina tankar kring barn och det som komma skall ligger på rätt neutralt läge nu. Känner inget speciellt, mår riktigt bra. Har ju inte träffat några småbarn eller tänkt djupare på framtiden. Fick i och för sig grannpojken i synen när jag jobbade med bänken förra helgen, men då kunde jag ignorera honom i slipmaskinens oväsen. Hans ihärdiga pockanden på uppmärksamhet frestade dock på mina nerver och de destruktiva känslorna fick med kraftansträngningar tryckas undan. Till slut försökte jag fly undan genom att klippa gräset, men då följde han mig som en igel ändå!
Jag försöker som sagt att undvika tankar och konfrontationer med siktet och hoppet inställt på den där psykologen vilkens semester ska ta slut först om två veckor. Då kanske jag får en tid förhoppningsvis ganska snart. Jag har funnit ut varför jag inte gillade den jourhavande som ringde. Dagen efter kontaktade hon ju mig igen för att komplettera min journal, att den sammanfattning hon skrivit var ok. Jag var inte riktigt överens med henne, men orkade inte ägna henne mer tid än nödvändigt. Anledningen till att jag inte kände för att prata mer än nödvändigt var hennes som jag uppfattade försök till "tröst". Ibland kom hon med teorier till mina känslor som jag inte alls kunde relatera till, och när jag försökte förklara att jag föredrog äldre barn eftersom man ju kan prata och kommunicera med dom på ett annat sätt (därav min lärartjänst på högstadiet och inte låg- eller mellan), så började hon med gullig röst försvara bebisars otroliga förmåga att faktiskt kunna kommunicera med ögon, ljud och kroppsspråk. Sådant där tjafs som alla barnföräldrar kör med men som står mig upp i halsen! När jag berättade att jag fann lättnad i att skriva och blogga kom hon med en utläggning om hur fantastiskt det var idag med all denna teknik och hur det var när hon började och många inte ens hade telefon, att det var hembesök och de inte alltid var hemma, hur de fick lämna lapp och så vidare och så vidare. Vad sjutton bryr jag mig om det!?
Nej, jag märkte allt eftersom hon pratade så stängde jag av fullständigt. Kanske det var det hon märkte och babblade på desto mer?
Nej, om det är jourhavande och att vänta några veckor som jag har att välja på, så har jag redan valt att vänta! Jag blev ju bara mer anti och nedslagen av att prata med denna människa.
Så jag sätter stort hopp till den ordinarie! Samtidigt tampas jag med min inneboende skepsism att prata med psykologer. Hur roligt kan det vara att dagarna i ända lyssna på människors självömkan och i stora sammanhang futtiga problem? Trycket är stort, många som vill komma och gnälla, men de får ju betalt för det. Den cyniska sidan av mig förnekar sig inte. Jag tampas också med min åsikt om det meningslösa att älta, dra fram, vrida och vända, även om jag på ett annat plan kan se att det ibland faktiskt kan vara motiverat.