En riktig degardag idag, där det enda nyttiga jag kan säga att jag åstadkommit är tre maskiner tvätt. Påbörjade i och för sig ett nytt stickningsprojekt.
Oo lyckades med sitt uppsatta mål, att tömma arbetsrummet och skura dess golv. Nu står alla grejerna på loftet och utanför i hall och korridor istället.
Fasen vad grejer man samlar på sig! Vad ska det vara bra för?



Middag och lite cachande i Lerum. Letade förgäves efter en mystery med oklara koordinater. Oo hade nog kunnat leta en timme till, medan jag fann det tämligen meningslöst utan exakta koordinater. På bilden har belysningen på kyrkan tänts, men vi sprang omkring där uppe i skydd av  mörkret bland grav-stenarna med pannlamporna i högsta hugg. Inte ett dugg misstänkt!
Som tur var hade vi hittat två andra cacher tidigare, så vi gick inte lottlösa från turen.

Nu sitter vi så vid våra skärmar igen och kan inte tro att klockan bara är sju. Känns som nio - minst!
Går in i vecka 32 imorgon, jistanes! Har plockat ut en semesterdag på fredag ÅÅH vad skönt!! Ser dock inte fram emot psykologmötet den morgonen, men barnmorske-kontrollen på eftermiddagen lär vara snabbt avklarad. Undrar vad hon skulle anse om mitt födointag idag? Men lika bra att Ronja vänjer sig, för några bredare kulinariska spektran lär det inte bli sedan heller! 
Bilden kanske ser lite konstig ut, men Fia sitter/står faktiskt på Oos axel. Nu fläker hon ut sig på bordet intill oss. Har väl svårt att välja vilket tangentbord hon ska lägga beslag på. Själv funderar jag på att lägga mgi i badet, men vet inte om jag ids(!). Från att aldrig använt badkaret till förmån för bastun, har det nu blivit tvärtom. Kanske det är en sådan där gravidgrej. Fast det är lättare att läsa i badkaret, de limmade böckerna faller inte sönder, såvida man inte tappar ner dom i vattnet vill säga.

Två bitar kladdkaka OCH tårta från igår som jag hittade i kylen! Urp.
På snirkelvägarna hem passerde vi ett gäng barn i olika storlekar, utspökade och ute efter godis. Vi har klarat oss från ringningar på dörren, kanske tack vare att vi bor så långt in. Jag är sådär till det där bus och godisgrejset som kommit mer och mer senaste åren. Allting har ju en förmåga att spåra ur. Press hos föräldrar och barn att ha häftiga utstyrslar och "bus" som går överstyr i form av kastade ägg och smällare i brevlådor. I de flesta sällskap vi mötte var det dock föräldrar med, och det tycker vi är toppen! Några föräldrar var till och med själva utklädda vilket var kul! Då blir det liksom en familjegrej man gör tillsammans, samtidigt som föräldrarna ser till sina telningar.

Det är rätt kul att klä ut sig, och vi hade ju funderingar på att ha ännu en halloweenfest nu när vi flyttat till huset. När jag bläddrade tillbaka i tiden i min blogg, insåg jag att det ju var två år sedan vi hade festen i Lindome. Tiden går! Det var kul, där all tid och förberedelser var värt mödan för slutresultatet. Jag fattar bara inte varför jag inte dokumenterade mera med kameran, men jag antar att det inte blev tid för det innan gästerna började komma. Jag saknar fortfarande bilderna från skräck-combaten det året då jag invigde de vita linserna jag sedan hade till festkvällen.


(Ett och två år sedan!)

Förra årets skräck-combat var minst lika kul tillsammans med Ylva och Sussie. Ylva är alltid så grym på att fixa runtomkring också till de olika teman. Hon och Anna kör årets skräck-pass på tisdag, och det hade varit kul att vara där, men jag hinner inte dit från jobbet.
 

Spooky bild va? Passande till Halloween! Provade slå på den saltade kameran och till skillnad från igår så startade den! Kanske den torkat lite, så det gick till och med att ta bilder! Spökbilder!

En annan variant kunde jag inte beskriva närmare än digitalt brus när jag försökte förklara för killen på Elgiganten och senare försäkringsbolaget. Men det faktum att den gick att starta och ta bilder medförde att han på Elgiganten ville skicka in den, trots att jag återgav bedömningen jag fått efter gårdagens samtal med försäkringskillen. Eftersom jag inte kunde göra en skadeanmälan från jobbet igår, ringde vi direkt vi kommit ut i bilen igen. Kom fram till samme kille som var lika trevlig som förra gången! Fick återge hur skadan uppkommit. "-Ehm, vi öh, geocachade vid vattnet...". Fick förklara vad geocaching var för något, och det låter lika fånigt varje gång! "-Man letar gömda "skatter" med hjälp av gps!"  Men han verkade uppriktigt intresserad, och jag hoppas han blev så pass nyfiken att han provar! Jag fick till och med uppge min bloggs adress så han kunde se de sista bilderna i kamerans (fullt) funktionella liv, samt läsa mer om geocachingen! Det finns ju gott om cacher i 08-land, så det vore verkligen kul om han fann det lika kul som vi! :o)

I vilket fall så bedömde han, än en gång kameran som förlorad, och en ny för motsvarande värde skulle kunna hämtas ut. Dock inte så snabbt att vi kunde gå in och hämta med en gång, när vi nu ändå var där. Ärendet ska väl gå någon tur och så butiken informeras och kamera hittas osv. Så vi åkte därifrån ned till Lindome och hämtade GAIS-biljetter hos Nicke. På vägen tog vi cachen "Gränsfejden Sverige-Danmark" vid Hagared. Vi gjorde ett försök på den i vintras, men då var det för mycket snö och is att vi gick bet.
Utrustade med systemaren kunde jag dokumentera den mysiga höstskogen, inte långt från Nickes hus.

Denna gång gick det bättre att hitta cachen, och jag kan väl påpeka att jag denna gång inte var i närheten av vattnet med kameran!



Nicke håller på att bygga garage/förråd, och Tomas var där och hjälpte till. Vi fick våra biljetter och drog tillbaka till stan och Gamla Ullevi, frossade på Max, köpte en stor GAIS-filt i supporterbutiken och mötte upp Tomas. Väl på plats på läktaren blev jag duktigt trött, men somnade i alla fall inte! Filten var riktigt go att ha under matchen, så satt och hade det riktigt gott där medan GAIS-arna åkte på däng mot Trelleborg. Till och med en sådan fotbollsanalfabet som jag såg att de grön-svarta spelade riktigt dåligt på slutet då de släppte in två mål.
Oo var putt efter förlusten, men gick ändå med på att dra in till Café Brulé (bara ett e!) för att jag skulle få stilla mitt plötsliga sug! Tyckte det kunde vara mysigt att gå en sväng i stan också, då det faktiskt var en rätt skön kväll.
Caféet hade ett erbjudande med en créme brulée och dubbel espresso för x antal kronor. När hon i kassan förstått att jag ville ha en créme brulée och inte en krämbulle, ville jag byta ut espresson mot en vanlig kaffe som Oo då kunde ta, men nej det gick inte för sig! De kostade exakt lika mycket, men det var erbjudandet som gällde och då skulle det vara espresso! Annars var det separata priser för bruléen och kaffet som gällde. Tyckte det var så jäkla dåligt att jag vände på klacken och gick!
Vandrade lite planlöst längs Kungsgatan, men nu var jag så putt att vi åkte hem, och nu har jag en färdig kladdkaka som väntar i ugnen istället!









Ska ta med den till soffan där Oo väntar, men först får jag visa en av tjocktröjorna jag köpte när vi var i Ullared! Jag gillar den skarpt, och det är ingen specifik gravid-tröja. Bara en storlek större än vad jag vanligtvis skulle ha.

Imorgon kanske det blir lite mer cachande, om vädret och orken är bra. Fast Oo som skulle bli klar med arbetsrummet har sin deadline imorgon också, vilket jag fick påminna honom om! Vill minnas att han var lite kaxig beträffande att ha två heeela veckor på sig. Just det. Imorgon har de två veckorna gått och det är liiite kvar för honom att gå igenom om man säger så!

Nej, nu har kladdkakan väntat tillräckligt länge!












 

Glömde totalt bort att fota tills middagen i princip var över. Fick fullt upp så fort jag kom hem med att hjälpa Oo med det sista. Han tajmade det perfekt och gottigt blev det! Jag hade inte alls några problem med att vilja lägga mig i eller komma med "goda" råd. Utan Oo bad själv om råd där det behövdes. Lite telefonsupport när jag var på väg hem! :o)

Trots att jag knappt gjort något är jag duktigt trött i ögat nu och klockan är inte ens halv tio. Oo ska upp i ottan för innebandyn, så det lär bli rätt tidigt sänggående för oss som vanligt.
Imorgon är det visst GAIS-match på Gamla Ullevi, men jag har inte bestämt mig ännu för om jag vill följa med eller inte. Det enda jag har på programmet är ett besök hos Elgiganten och förhoppningsvis få ut en ny kamera. Det är rätt skönt att inta ha mera planerat.

Ett bildlöst inlägg av någon anledning. Systemaren kändes lite overkill att ta med, så den fick förnärmat ligga kvar på hyllan. Till kvällens middag får den komma till sin rätt.

Har ringt och pratat med Elgigantens försäkringsbolag för att rådfråga om min saltade kompaktkamera. Enligt hans bedömning verkar det rätt solklart att jag får en ny efter att dess kadaver intygats i butiken. Saltmarinerad kamera hade aldrig någonsin räddats vad han kände till, så den skulle de inte ens ta in för att försöka åtgärda. Men som sagt, hade vi inte fått upp den så hade det varit rätt kört, så Oo är min hjälte! Plus turen att den blinkade så frenetiskt från mörkret under ytan. Annars hade vi väl fått återkomma i dagsljus för att se om den var nåbar.
Nu åker vi in imorgon för att se om det verkligen kan vara så bra att vi får en ny, man vet ju aldrig.

Rotar fram en tidigare bild på Maja för att göra inlägget lite trevligare. Hårt ihoprullad lilla fina Maja!
Har nämligen fått samtal från veterinären som kollade henne. Njurvärdet visade på "lindrig stegring" med ett värde på 206. Normalt eller gränsvärde (minns inte vad han sade) var 177. En njursvikt hade gett ett värde på 300-500.
Sköldkörtelhormonerna var normala, men hade de varit höga tillsammans med njurvärdet så hade det varit allvarligare. Nu ansåg han att hennes rörlighet var viktigare och att hon inte skulle ha ont. Då han hörde att vi satt henne på det nya fodret ville han köra på det en vecka för att se om det gav någon förändring. Om inte skriver han ut nåt antiinflammatoriskt och smärtstillande. Problemet med medicinerna är att de påverkar njurarna, så om det blir så rekommenderades ett annat foder. Han ville inte skriva ut medicinerna med en gång eftersom det då inte kunde påvisas om det skulle vara fodret eller dom som gav eventuell förbättring. Eftersom hennes problem inte betecknades så allvarliga kanske fodret räcker, samt den reltivt korta tiden på en vecka? De jag hämtade fodret hos hävdade annars att det brukade ta en månad för ämnena att verka ordentligt och "det gamla" att komma bort ur koppen. Nåja, nu får vi se.

Började morgonen med att trimma kycklingfiléer med Oo. Inte direkt det vanligaste man gör en morgon innan jobbet, men det lär bli nog mycket för honom att göra för att hinna fixa middagen efter jobbet sedan. Eftersom jag också är så kinkig med kyckling och hur den ska "rensas" så kändes det bra att få visa honom hur den "ska" vara! ;o)

Kroppen efter gårdagens pass känns förvånansvärt bra. Trodde jag skulle ha värsta träningsvärken i framför allt axlarna, men har egentligen bara den där "växtvärken" i vänster ben strax under höften som sticker ut utöver "det vanliga".

Det är trångt för fossingarna idag och jag kan inte låta bli att undra hur det ska gå med träningsskorna! Så himla surt om jag nu är inställd på att prova combaten och så går det inte på grund av att fötterna fått för sig att utvidga sig!
Tycker förresten mitt utvecklingssamtal med mina konsultchef gick finfint. Ibland kan jag (framför allt efteråt) undra om jag inte varit lite för ärlig ibland. Men det där fjäskiga inställsamma pratet har jag svårt för. Det jag tycker och känner har en förmåga att komma ut ändå, på gott och ont. Här verkar det uppskattat i varje fall. Hur som helst så hade i varje fall min uppdragsgivare lovordat mig big time, och det kändes ju synnerligen oförtjänat men jätteroligt att höra! "Utbildningarna låg nu på en helt annan nivå" och han vill verkligen att jag kommer tillbaka efter föräldraledigheten. Jag suger åt mig och tillåter mig att bli glad.

Men hur ska det gå med träningsskorna?? Xo)

Jag är nästan lika pigg som jag ser ut. Det var riktigt segt att komma upp ur sängen idag. Ännu trögare för Oo som låg kvar i sängvärmen när jag gick. Kanske den brännande smärtan i hans vrist fick upp honom till slut, då jag smetade in Värmesalva nr tre innan jag gick.
Jag är så trött att jag kan krevera, men det är ändå småmysigt där jag rullar fram genom landskapet. De röda baklyktorna slingrar sig som ett makligt oändligt berg- och dalbanetåg framför mig, och pärlbandet som passerar under Angeredsbron kommer till sin rätt i mörkret. Jag tröttnar aldrig på det.

Igår var det komaläge hela kvällen. Satt som en purjolök medan Oo som handlat också fixade gigantus satsus av korv stroganoff och röjde undan efteråt. Det enda jag behövde göra var att lyfta gaffeln till munnen och tugga.
Dock kom vi oss ändå ut på en kortispromenad i mörkret, kortast möjliga runda för en tjockismage och ond vrist. Sedan lade jag mig i badkaret medan Oo slappnade av framför datorn. Han somnade till House medan jag såg färdigt och stupade i säng. Väcktes vid ett-tiden av Fias hulkande någonstans på golv-nivå. Jepps, under morgonen kunde det konstateras att hon placerat sitt kräk på min ena Esprit-toffel. Tack bäbis.

Började som vanligt mitt besök i Lerum med att trycka ut en skvätt på Barnavrådscentralens toalett och studera deras A4 med avföringars olika format. "Som en korv med sprickor", "Mjuka små kulor", "Rinnig utan bitar". Najs. Att analysera sitt barns fekalier hör visst till föräldraskapets begivenheter.

Nu har det gått några timmar sedan samtalet och känner den där tröttheten  komma över mig. Blev ledsen under samtalet, men kan inte riktigt erinra mig varför. Likaså på vägen därifrån då jag pratade med Oo. Av någon anledning blir det jobbigare när det handlar om nuet och andra inblandade, i detta fall Oo. Har ingenting emot att gräva och fläka ut alla mina egna skelett eller erfarenher, men när jag ska börja tänka på Oo som betyder så mycket för mig så blir jag sorgligt blödig utan att egentligen förstå varför. Kanske en form av dåligt samvete för något jag inte kan sätta ord på? Wierd.
Har nog varit lite mer nere sista veckan. "Nederlaget" med uppackningen av bebiskläderna satte sig som en tagg i mitt undermedvetna där jag inte kunde känna någon glädje eller förväntan vid tanken på att vårt snart anlända barn skulle kläs i dom. Det är någon ny blöjreklam för Libero eller Pampers på tv:n med lång sekvens av hur ungen hoppar, klättrar och ser sin omvärld som en lekplats i sällskap med sin pappa. Jag finner hela reklamen skitjobbig! Ungens skratt skär i öronen, ungen är ful och jag känner nästan hur mitt ansikte förvandlas till en ful mask full av avsmak. Sedan försöker jag rycka upp mig och se det säkert alla andra ser. Ett gulligt barn som leker, och försöker föreställa mig hur roligt det ska bli att göra detsamma med mitt eget barn. Det går inte. Det går bara inte!
Har fått något enstaka minutanfall av den där oundvikliga känslan på tågspåret, där jag oförmögen att flytta på mig ser tåget komma emot mig.

Psykologen frågar om jag berättat detta för Oo, men jag nekar, för vad ska det tjäna till? Och jag vill ju inte göra honom ledsen för att jag inte kan glädjas åt vårt kommande barn. Mitt överdrivna hänsynstagande till andra igen, hävdar psykologen och jag slokar lite med nacken.

Har blivit många och långa mail fram och tillbaka idag, vilket känns bra. Tänkte vänta till vi var hemma, men så mailade han och frågade hur jag mådde, och mitt svar blev enligt rubriken. När han såklart vill veta varför så vräkte jag bara ur mig allting, och så var skrivandet igång. Men det funkar bra för mig i varje fall att formulera orden med mindre risk att missförstås, och man kan tänka igenom den andres svar innan man själv besvarar. Sedan får vi förstås stöta och blöta vidare hemmavid också :o)

Psykologen försökte än en gång koppla ihop mina känslor och vilja att skada vårt barn till den maktlöshet och ensamhet jag kände när det brast i samband med min mamma. Mitt behov av kontroll och bristande förmåga att känna full tillit till andra skulle ge samma känsla av fysisk och emotionell instängdhet som jag gjorde då. Jag är inte ensam i bokstavlig mening, men jag uppfattar mig som det eftersom jag inte litar på någon annan, inte vågar tro att Oo kommer att finnas där. Varför tror jag inte det då? Tja, hela min snedvridna prägel under uppväxten (börjar känna mig tjatig), sveket i början av vårt förhållande (ännu mera tjatig) och den roll jag sett till att tilldela mig själv i form av mamma/samordnare hemmavid. Jag har hamnat i en ond cirkel där jag vill kunna släppa kontrollen och lämna över ansvaret, men eftersom jag har så svårt att faktiskt göra det, får Oo aldrig tillfälle att visa att han faktiskt kan, på sitt sätt. Jag vill ju lägga mig i, ge välmenande råd och tycker att det bästa sättet är mitt. Samtidigt som Oo själv erkänner att han inte har förmågan att "se" vad som behöver göras eller tänka två, tre, femton steg framåt som jag gör. Men jag måste helt enkelt inse, vad gör det? Eller som Oo så fint uttryckte det: "Jag vet inte om soja och senap smakar gott ihop, men även om du vet det, dör jag av det? Kan jag inte få prova och se?"

Han hade många fina liknelser min Oo, och rätt i mycket för att påvisa hur olika vi är från våra respektive uppväxter. Han vet och är trygg i förvissningen om att han accepteras av sina föräldrar som han är, medan jag inte känner till annat än att man ska bevisa att man förtjänar denna acceptans genom att vara det man tror förväntas av dom, dvs så som mina föräldrar gjorde -
att allting skulle vara perfekt! Tycker ändå faktiskt att jag lärt mig rucka mycket på den uppfattningen och funnit mig i att ha både hur som helst tex hemma när de kommit på besök. Fast det har inte känts riktigt bra alla gånger ska erkännas!

Phu, orkar inte grotta mera i detta nu, Oo ska fixa en niorättersmiddag på fredag, vilket är ett ypperligt tillfälle för mig att träna på att inte lägga mig i och komma med "goda" råd. Ska få punktering på väg hem från jobbet eller nåt...

Till nästa möte redan nästa vecka ska Oo följa med igen i alla fall. Då ska jag också till bm för nya mätningar, så blir nog till att plocka ut en semesterdag.

Kan avslutningsvis inflika att Oo tog upp idén att gå en sådan där profylaxkurs, och hans initiativ gör mig glad! Jag behöver ju som sagt hans engagemang och visat intresse för det som komma skall. Josef och Helena hade gått denna och rekommenderade den, och kanske just för att den verkade så bra även för partnern, gjorde att vi också blev intresserade. Jag kommer ju att ha noll kontroll dagen det är dags, och då skulle det kännas lite tryggare med vetskapen att Oo har någon form av förberedelse att stötta mig med. Dvs jag behöver inte känna mig ensam!

Ännu en distingerad äldre advokatherre och Notarius Publicus med skjorta och slipover tog emot i Ytterby utanför Kungälv. Tio minuter och sexhundra kronor senare hade jag mina Apostillestämplar. Nu ska de skickas rekommenderat till min syster för samma behandling, och sedan blir det till att vänta igen.

Grattis förresten till Storstrumpan som fått nytt jobb! Nu ska hon bli kontorsråtta liksom sin lillasyster! :o)

Slutförde faktiskt paret under resten av kvällen, och gjorde om märket på sidan. Tyckte det passade bättre med vitt än rött. Oo fick posera för att visa på hur små de är. De kanske passar första knappa månaden! Fördelen med att göra dessa små storlekar är ju att de går hyfsat snabbt att göra. En uppskattning på sex timmar non-stop kanske för ett par av dessa? Tänker man på hur länge jag egentligen suttit denna helg, ser det ändå lite futtigt ut med två par mini-Converse, men får väl tänka in att de första tog lite längre tid för att känna in mönstret.


(Många stumpar blir det över!)

Enda monteringen här är märkena, och enligt mönstret ska det vara två på varje sko. När jag på GAIS-skorna gjorde om märket, satte jag bara ett märke på varje. På så vis blir det en vänster- och en högersko. Ren lathet. Desto mer att fästa däremot efter alla färgbyten, så stumparna samlades snabbt på hög!

Inte riktigt blivit av med huvudvärken som hängt i sedan mitt snurrande i lördags. Snurrandets fel alltihop, inte att jag nu går in i vecka 31 och det kan vara vanligt med huvudvärk. Generellt trött också, trots lugn helg och relativt bra sömn, men det kan jag lika väl tillskriva mitt obefintliga tränande.

Oo är på väg ner till Malmö för dagen för att komma hem till kvällen. Hoppas han hinner påbörja nästa ljudbok "Edward Finnigans upprättelse" så jag får veta om han gillar den lika mycket som jag gjorde. Harlan Cobens "Släpp inte taget" tyckte han ju inte riktigt lika mycket om som "Den enda lögnen" av samme författare. Han är fortfarande väldigt Lee Child-inriktad.

Publicus Notarius samt Apostillestämpling ska förhoppningsvis fixas idag.

Så som någon gissade, så var det mini- Converse som virkades! Mitt första par blev olika som synes, även i storlek, så kanske gör jag en tredje och hoppas den passar med någon av de övriga, eller så får man hoppas på att Ronja har olika stora fötter Xo)

I vilket fall har jag virkat som en blå hela dagen, och har nyss faktiskt slutfört en tredje sko, men i en helt annan stil!

En GAIS-sko! Hihi! Storleken blev till och med enligt mönstret, till skillnad från de första, så trägen vinner! Fast jag har ju inte gjort kompisen ännu, så vi får väl se om jag lyckas få dom likadana! Känner dock att rumpan är lite väl platt nu efter alla timmar i soffan! Och det tråkiga med att tillverka ett par av något är ju just att man måste göra en till när den första är klar. Menmen, de går ändå hyggligt smidigt eftersom det inte är någon större montering att tala om.

Oo har spelat Starcraft med någon försiktig ansats till att fixa iordning i arbetsrummet. Man får väl säga att vi inte har varit flitigast denna helg, om man bortser från min virkning! :o)
Nu ligger Oo framför "Bonde söker fru", men sedan blir det nog en promenad i kvällsmörkret. Det behöver jag nu!

Mönstret på mini-Conversen hittade jag förresten på Mönsterarkivet, men sparade inte länken just dit. Hittar inte igen det just nu men såg att det fanns flertalet variationer och översättningar.

Trodde ryggen skulle gå av, men låg ändå kvar och okynnessov från sju till nästan tio! Ska plantera mig i soffan med en vetekudde då snart detta inlägg är klart.
Kanske det blir en repris från igår, med Oo spelandes och jag virkandes i några timmar. Tvättmaskiner går, så samvetet inte blir allt för illa tilltygat!

(Vad kan detta månne bliva?)

Jag kom riktigt igång med mitt nya virkprojekt igår och vill gärna avsluta det idag, kanske till och med starta upp det igen eftersom det första alltid får betraktas som en form av prototyp. Resultatet ser nämligen ut att inte bli riktigt klockrent...

Hos Andreas och Elin bjöds det så supergod lax med pressad potatis! Sedan blev det deg i soffan, alldeles för mycket godis och "Trodde du ja!"-spel. Utmaningarna var ganska snälla denna gången, inget mjöl i ansiktet eller mascaramustach i alla fall!
Elin gjorde ett ypperligt jobb att imitera en matador, men bildbeviset blev tyvärr suddigt (hon rörde sig så snabbt). Själv fick jag bland annat snurra 30 varv vilket var hygggligt enkelt, tills jag var klar. Då blev jag illamående resten av kvällen och Ronja fortsatte snurra i magen.

Oo svalde en matsked senap utan problem, vilket ingen av de närvarande tvivlade på att han skulle göra, och jag fick träna på mina obefintliga sminkkunskaper och applicera läppstift på ögonbrynen. Oo förvägrade mig dock full poäng genom att inte tro att jag skulle göra det! Hallå, det matchade ju finfint med min tröja juh!
Somnade till och från i Sabbis på väg hem. Oo skulle ju förstås ta söndages cache eftersom klockan passerat midnatt, och skulle ta en i skogen, i regn och utan ficklampa! Men se där, det som inte iFånen klarar! Jag hann nästan bli lite orolig tills jag såg det rektangulära ljusskenet komma genom träden. Duttig Oo!
Nej, nu hägrar soffan!

När jag flyttade ned hit fick jag höra uttrycket "sova in". Det betyder att man tar sig sovmorgon, sover ut, okynnessover. Tycker det låter helknasigt, men det har jag gjort nu i varje fall. Hade en luddig idé att ta en promenad medan Oo spelar innebandy, men jag var helt enkelt för trött när han pussade mig hej då. Till slut fick ryggen mig att kliva upp, och Oo ringer nog när som helst och ber mig sätta på kaffebryggaren. Tänkte bara visa det färdiga skötbordet, komplett med bäbis på! Fick lite pysslarenergi igår och bytte sängkläder, tvättade, dammsög, klippte Oo och monterade spotlightslamporna över köksbänken. Sedan tog jag högen med barnkläder för att fylla lådorna i skötbordet, men upptäckte att det inte alls var så kul som jag hoppats. Trodde jag skulle känna en förväntan eller nåt gulligt varmt inombords av att lägga ned de små plaggen i lådorna, men blev besviken. Visst är plaggen söta, små som de är, men jag upptäckte att jag vek och lade ned mekaniskt, utan minsta känsla av glädje alls. När jag var färdig med de minsta plaggen körde jag bara ner hela kassen med det kvarvarande i den undre lådan.
Konstaterade bara att vi nog kan byta body varje dag den första månaden, men fortfarande har tunt med byxor och tossor/strumpor. Sådana där dregellappar har vi massor tack vare systersyster, men då Ronja kommer mitt i vintern känns det som ett lager till över bodys kan behövas? Eller räcker det med långärmat, tunna byxor och så en sådan där tjock overall när man går ut? Jag vill ju kunna vara ute mycket.


(Bäbis spanar in resterna av Oos kalufs)

Oo ringde och var på väg hem. Undrade om en mysterycache som han tänkte logga i Bäckebol, så är dagens gjord. Sedan får vi se vad vi fyller dagen med. Känns bra att ha fått röjt lite under gårdagen så kan man slappna av lite mer resten av helgen. Skulle behöva stuva undan utemöblerna och tvätta någon maskin till. Men nu är jag hungrig, plättar får det bli!

Det bidde pasta på ett nytt ställe igår. Vi var där med Andreas och Elin för ett tag sedan, men då var det grekiskt. Nu var det medelhavstema och minns inte namnet, men ovanför SevenEleven högt upp på Kungsgatan. Rätt ok och en protion som jag faktiskt fick i mig. Okynnesåt två bröd också när servitören serverade det nygräddat i efterhand. Oo ville inte ha så jag okynnesåt nästan två stycken av rent dåligt samvete!

Sista gravidyogan där jag kryssade höga betyg i utvärderingen, för vad hade jag att jämföra med? Jag ska försöka återkoppla lite under förlossningen med andning och sådant, och var ju bättre än ingenting. Gav hennes avslappningsröst en extra poäng också.

Nere i den vanliga världen hade den lilla snön som kommit under dagen försvunnit lika fort som den kommit, om inte annat regnat bort. Men uppe hos oss låg det kvar så smått, och snöglopp föll tungt från himlen. Medan vi körde hem började vinden dessutom ta i ordentligt, och medan vi skakade på huvudet åt blondinen i "Lyxfällan" (-"Asså, jag lever ju på det här lilla guldkortet dårå" / "-Näe, Subwayjobbat var inte tillräckligt glammigt"), riktigt dånade vinden på utsidan. Har nog aldrig varit med om liknande sedan vi flyttade hit.
På morgonen märkte jag att taket flugit av inte bara i Sisjön utan också på vår brevlåda. Hoho! Samt konstigt nog bara en av altanstolarna hade blåst ned, och det var inte en av de som stod i utkanterna av tre-raderna, utan i mitten! Mycket kvistar och skräp längs vägen, och vid det stora rättspsyksbygget sprang arbetarna omkring och plockade frigolitskivor.


(Oos nya leksak. Jag behövde bara titta på honom så lyste han upp)

(Frukost till Gulingen)


Har till slut fått fullmakten från den Portugisiska advokaten som nu ska skrivas under och intygas av en Publicus Notarius. Två dokument och en kråka av en Publicus i Mölndal för 350 kronor stycket.
Sedan ska en Apostillestämpel på det och då måste jag till en annan Publicus i Kungälv för 300 kronor stämpeln. Vårdas ömt och skickas rekommenderat till syster för samma behandling i huvudstaden innan det vidarebefodras till Notting Hill i England. Skulle inte förvåna mig om det skulle komma bort på vägen.
Det skojsiga är att fullmakterna är på portugisiska, så det skulle ju faktiskt kunna stå vad som helst där. Jag kanske går med på att donera mina njurar eller resterande inkomster till advokaten i fråga. Det måste ju kosta att ha kontor i Notting Hill?

Om jag nu lyckats fatta rätt så är detta bara fullmakterna som ger advokaten rätt att fullfölja affären i Portugal för vår räkning. Sedan återstår antar jag själva ägarbytet med registrering och sådant.

Skönt att det är fredag!

Dagens skrivpuff:
Det tog en stund innan han var blev riktigt medveten om kylan omkring sig. Mörkret hade däremot inte kunnat sluta sig om honom lika effektivt om han så hade hoppat i en tunna med tjära. Han blev medveten om snabba rörelser och olika ljus som skar genom mörkret där de passerade. Andetagen var snabba och förväntan fyllde honom där han stod. Vinden brusade i tunga trädtoppar och han kunde snarare känna än se var den stora kompakta skogen väntade. Som ett djupare mörker i det redan mörka.
Medan ögonen snabbt anpassade sig lät han den svepa genom natten och såg alla dessa ljus snabbt kila genom mörkret, likt irrbloss för vinden. En del hade redan hunnit långt ifrån honom, spred sig i olika riktningar men alltjämt ifrån honom. De var av olika karaktär, en del kalla i sin färg, andra mjukare, det var långsmala knippen och små punkter. Det följde röster till ljusen som kom svävande genom ingenting i form av prat, dämpade rop och skratt. Han kunde föreställa sig hur de snubblade i mörkret, famlade sig fram under ivrig brådska så som han själv snart skulle göra.
Med ett enkelt handgrepp skar ännu ett långsmalt ljus genom senhöstens mörker och det föll direkt på en kvinnas ansikte, som i den skarpa kontrasten förvandlades till en likblek mask. Snabbt förde hon upp en skyddande hand för ögonen och utbrast:
"-Tack för den! Jag ska bara tända min egen så sätter vi igång!" Skrattet låg på lur i hennes röst och med samma enkla handgrepp tändes hennes egen pannlampa.
Han sänkte blicken till den lilla rektangulära ljuskällan i sin hand och kände adrenalinet strömma till. Det var äntligen dags för FAD!

Vad är hypen med iFånen egentligen? Visst, den har en massa appar och spel och grejer som kanske är kul, men de är ju svindyra (om man nu inte binder abonnemang på femtioelva år, så som Oo nu gjort). Dessutom är de så stora och blanka att ens öra har gott om yta att smeta omkring på.
Fast å andra sidan gillar jag sms-funktionen där man ser de senaste messen fram och tillbaka, och handsfreen verkar funka bra i bilen, till skillnad mot de jag provat till min Nokia. Ska jag haka på och bli ett iFån?

Jag ser ju inte riktigt kry ut! Men det blev en liten virkad socka/toffel i det supermjuka, lurviga och svårvirkade garnet jag inte minns namnet på men som jag hade kvar sedan ett musprojekt. Återstår att se om jag orkar göra en till, plus bedriften att få den likadan som den första! Öppningen blev lite väl vid av någon anledning och inte enligt mönstret, så det blir ju till att göra fel igen för att få den andra likadan! Det tog ett tag innan jag fattade hur mönstret faktiskt skulle kunna bli en fotbeklädnad, men till slut föll poletten ner och jag kan i alla fall stoltsera med detta premiärprojekt på fotfronten.

Fick mitt första riktiga sendrag i vänster vad imorse. Ajajujuj! Oo lystrade till mina kvidanden och var snabbt uppe ur sängvärmen för stretching. Phuu! Skumt att sådana sendrag är vanligt när man är på tjocken, så har jag otur var det inte den första och sista!
Mina vanligtvis så bekväma sneakers var lite väl trånga imorse och smärtan under fötterna lät jag väl inte bli av med på ett tag.

Riktigt kall morgon, där till och med Oo satte på stolsvärmen när vi åkte hemifrån tillsammans. Och för en stund sedan hade vi första snöfallet utanför våra fönster! Inte mer än kanske fem minuter, men ändå! Wee, mysigt!

Sista yogapasset ikväll, sen får vi se om jag hittar på något annat att göra på torsdagskvällarna medan Oo spelar innebandy.
 

Det blev badkaret efter en drygt halvtimmes promenad i mörkret. Fia balanserar fram och tillbaka på badkarskanten med våta tassar, kör ner nosen bland skumbubblorna och dricker. Hon är ju som hon är. Hör hur den bökas bakom mig, och när jag kliver ur badet har hon lagt sig till rätta på skötbordet under Tummenmobilen. Nåja, då har en bäbis invigt och uppenbarligen godkänt platsen!
Maja ligger i kattburen och sover och jag är inte ett dugg avundsjuk på Oo som sitter på ett iskallt Gamla Ullevi. Ser att de just nu ligger under mot Örebro. Stackars Oo!
Själv ska jag stjälpa omkull mig i soffan. Eller kanske spela lite Civ. Eller kanske plocka fram virknålen? Hm.

Sent omsider ringde en kollega till läkaren jag besökte igår, då hon visst var sjuk idag. Han visste inte varför provet tagits, men sade att allt sett bra ut i alla fall. Så jag får gå med mina ömma "kuddar" under armarna och trösta mig med att det inte är någon fara i alla fall. Det lär ju vara övergående tills amning och sådant kommit igång, alternativt tagit slut. :oP

Oo ska på GAIS-match ikväll och jag tänkte försöka komma mig ut på en promenad med ett efterföljande bad, alternativt bastu. Jobbiga val! Hehe!

Det är dyrt med barn... men det är de värda!
Oo ringde på vägen hem och rapporterade att besöket gått bra, hon var så snäll (rädd?) under hela undersökningen. Tre blodprov lämnades, filmsnutten besågs, och så klämde och kände han ordentligt på henne. Muskulaturen är sämre i bakkroppen, men orsaken är ännu lite oklar. Eventuellt kan det vara artros, men blodproven kan ge lite mera svar. Njurarna och andra värden var rätt bra med tanke på åldern i varje fall och Royal Canin-fodret vi hade nu var bra, men han rekommenderade ett annat att prova som också Fia kan äta. Ska bara återstå att hitta det, då den intilliggande butiken hade stängt för inventering.
Mitt läkarbesök var gratis (okej, skattepengar då), medan Majas gick på 2700. Hupp!
Det där fodret lär inte vara gratis heller, men vad gör man? Maja liten vill vi behålla så länge vi kan, och att hon ska må bra och inte ha ont!

Om några dagar skulle de ringa angående blodprovens resultat, och i eftermiddag ringer läkaren om mitt eget blodprov.

... till veterinären nu med Oo. Hoppas allt går bra! Jag filmade en snutt för han att eventuellt kunna visa hur det ser ut när hon till exempel ska upp i sängen. Det är inte hopp eller det språng som hon vanligtvis gör :o(

Mitt eget läkarbesök igår gick snabbt och bra antar jag. Fick strippa och ligga ner så hon kunde klämma och känna, både i armhålorna och brösten. Därefter tappades lite blod för att kolla de vita blodkropparna. Får svar i eftermiddag.





Hon som tog provet tyckte nog det var ganska lustigt när jag frågade om jag fick ta en bild på mitt lilla rör!

Till mina kliutslag efter bromsbettet för två år sedan rekommenderades en svag kortisonsalva, då det tydligen var någon form av eksem som uppkommit. Tycker det är så konstigt att det dök upp i samband med bettet, och inte vill försvinna! Men får väl smörja duktigt nu och se vad som händer.

Fixade fläskfile till middag, och Fia var (som vanligt) alldeles tokig kring fötterna. Eftersom Oo skulle dröja en stund till, satte jag mig med "Civilization" vid köksbordet efter jag skurit upp köttet, som då fick ligga på skärbrädan på köksbänken. Hör hur Fia gnäller och plötsligt hur hon hoppar upp!
"-NEJ!!" Vrålar jag och hon fryser till is med den stora blicken på mig. Så ser jag riktigt hur hon tänker, "jag chansar", hugger tag i en bit kött och tar till flykten! Hon hinner inte ens över kanten förrän jag är framme och tar henne i nackskinnet, och så blir vi stående där en halvminut. Jag som gormar att hon ska släppa taget, med en hand stadigt i nackskinnet och den andra dragandes i köttbiten, och Fia som med stora upproriska ögon envist biter fast i sitt byte. Nästan så jag kan föreställa mig hur hon försöker suga i sig så mycket som möjligt av det hon har i munnen. Till slut släpper hon motvilligt och åker burdust ned på golvet. Trots att det sedan räcker ganska bra med skarp röst och en gest för att få henne att gå därifrån sedan, så gnäller hon vidare och jag kan inte låta bli att tycka det är lite komiskt. Just det där ögonblicket när man riktigt såg "jag chansar!", trots att hon egentligen insåg att det var hopplöst. Hon är verkligen som ett barn ibland, och nej, hon fick inget kött senare! Xo)

Efter middagen skulle skötbordet monteras, och mycket frustrerat upptäckte vi att en del saknades! Ingen liten skruv eller plugg, utan ett helt skiljeplan!
Klockan var sju så ringde varuhuset som erbjöd milersättning om vi åkte och hämtade den själva. Eftersom vi köpte den i Kållered var det dit vi fick åka, så en och en halv timme senare var vi hemma igen och kunde fortsätta. Tycker det är rätt snyggt att utbetala milersättning. Helt rätt egentligen, men inte väntat.
Så nu står skötbordet på plats i badrummet, med lite av grejerna som inhandlades från Gekås. Kunde inte heller låta bli att montera upp Tummenmobilen bara för att få se den. Ett skötbord i vårt badrum! Hur skumt är inte det!?
Stupade i säng helt slut och somnade medan Oo spelade "Starcraft".
 

Det är ett himla tjat om att ta hem de svenska soldaterna.
Och naturligtvis blir det än högre röster när någon skadas eller dödas. Svensk alltså, för jag vet inte om det brukar bli så stora rubriker om en armenisk soldat kör på en mina i Uganda. Men alltså varför detta tjat? Dessa svenska soldater är väl där av egen fri vilja? Och jag har svårt att tro att någon av dom åker dit helt omedveten om vilka risker det innebär? De vill göra en insats, de har valt sin yrkesbana, för tvångsrekrytering hör väl historien till, i varje fall i detta land? De anser att insatsen och arbetet är värt risken, på samma sätt som en svensk polis, brandman, undervattenssvetsare eller ordningsvakt tagit ställning till de risker som deras arbete innebär. Jag har en känsla av att anhöriga och "civila" här hemma är de som har svårast att acceptera det faktum som dessa soldater gjort för längesedan. Det skrivs och skriks om att de ska komma hem. Vill soldaterna själva det då? Vore inte det som att säga till en sjuksköterska, veterinär eller administratör att upphöra med sitt arbete som denne brinner för, för att vi andra tycker det? Eller?
 

Gårdagens middag: En Ikeakorv och Ikeaglass för det facila priset av tio kronor totalt. Efterrätt blev jordgubbskräm eftersom vi kom hem så sent och inte orkade göra något annat.
Det blev alltså en sväng på Ikea och även om det nu inte riktigt var meningen, så köpte vi alltså både spjälsäng med madrass och skötbord. Känns bra att ha det gjort nu i varje fall.










Oo som fått lite uppslag från en tv-handlare återupptog projektet att få in boxkanalerna på tv:n i vardagsrummet. Det gick sådär.

Hade meddelande på mobilen att jag fått en läkartid i eftermiddag för att kolla mina svullna lymfkörtlar. Ska också passa på att fråga om mina kliutslag på sidan av magen som uppstod efter ett bromsbett för drygt två år sedan! Det är ju inte så ofta man besökt läkaren om man säger så! Xo)

... ta av mig stövlarna igen. Tänkte att fossingarna skulle må bättre av att släppas ut en stund när jag ändå bara sitter vid skrivbordet, men vet inte om det är så snyggt att gå hem med dom neddragna till sulan!
Själva foten är lite större än de sneakers jag brukar ha, men kring vristen var det med nöd och näppe jag fick upp dragkedjan när det var dags för lunch! Så var det inte i morse!



(Snävt!)

På onsdag ska Oo ta Maja för en koll hos Smådjursakuten.

Det gör ont under mina fossingar när jag går, är det för att de är svullna? Störigt är det i alla fall och inte särskilt skönt.

Trött, seg och allmänt blöh.

Känns som Ronja möblerar om bland tarmarna, men trevligt ändå med livstecken. Provbäddade förresten det lilla täcket och kudden, så där hade vi lyckats pricka in rätt storlek på ett bäddset i alla fall. Kudden känns dock överflödig. Har de kudde är de är så små? Även täcket såg himla stort ut, men det sprollar kanske roll.

Köpte ju en sådan där Tummenmobil som ska hänga över en spjälsäng, men hur fäster man den över korgen? Hm. Jag är svag för Tummen, finns så många olika gulliga grejer med honom! Vet inte varför egentligen, för hade bara två-tre böcker med Tummen när jag var liten, men minns att jag bläddrade i dom otaliga gånger. Kanske det bara är enkelheten i Inger Sandbergs lilla figur som jag finner så tilltalande.

Psykologen ja. Fick frågan var jag känner för våra möten nu, och jag var ärlig med mina tankar om dess mening. Jag har ju berättat allt och att det nu "bara" känns som analyserande, grävande och stenvändning. Visst, det kanske är det som är själva poängen, men jag frågade henne om jag inte var "klar"?
Men nej, med nästan road min kom svaret fort att jag inte alls var "klar". Hon drar slutsatsen att den snedvridna syn jag fått på familjelivet och män under uppväxten drogs till sin spets och bekräftade allt jag blivit inpräntad under min och Oos katastrofala början av förhållandet. Ja, det kanske är vettigt att en stor källa till min osäkerhet och svårighet att inför det omvälvande som väntar känna full trygghet. Men jag ser ändå inte riktigt länken där emellan till mina impulser och "självklara" tankar att skada mitt (och andras) barn. Det gör mig lite frustrerad. Det känns som det är min svårighet till tillit hon fokuserar på, medan jag vill fokusera på min vilja att skada. Kanske hon ser något inte jag ser. Vi spånade ju på att jag vid mina våldsimpulser varit trängd rent fysiskt, så som incidenten med mamma i bilen. Och om Oo sviker lämnas jag ensam utan annat val än att ta hand om barnet själv. Han behöver inte ens lämna mig, det räcker att han åker till jobbet eller på egna aktiviteter, bara det faktum att jag är ensam utan alternativ. Men, vid andra incidenter med småbarn, så var jag ju inte trängd, jag kunde bara gå därifrån, hur förklarar man det? Dessutom tog det inte mer än två-tre minuter förrän känslorna forsade upp och varje nerv skrek efter att få gå till handgripligheter. Men med mamma tog det timmar innan det brast, och förutom de två tillfällena så lyckades jag ju alltid lägga locket på, så där får jag inte heller psykologens resonemang att gå ihop.

Jag fick i alla fall en "uppgift". Att som vi varit inne på tidigare ska jag träna på att hävda mig mera och inte låta Oo fatta besluten utifrån mina outtalade önskemål. Det vill säga det där bakvända resonemanget där jag önskar att Oo ska vara tankeläsare och fatta besluten så som jag själv egentligen vill ha dom, men själv inte vågar säga högt av rädsla för att han då gör det för min skull och inte sin egen. Jag hör själv hur knäppt det låter, men som Oo kontrar: "-Om jag inte vill eller tycker detsamma så säger jag ju det!"  Jao, men det är ju lättare om han bestämmer med en gång så slipper jag oroa mig och få dåligt samvete för att han gör det för min skull! Kocko eller? Men så mycket enklare och helt logiskt i min bakåtvända hjärna. Dessutom vill jag inte heller hålla med utan tycker minsann att jag visst säger vad jag vill och tycker. Åtmindstone för det mesta. Eller? Hm. Kanske beror på vad det gäller.
Vänder jag vidare på stenarna så kan jag inte komma på någon annan anledning till detta bakåtvända självutplånande sätt, än en rädsla för att väcka konflikt, skapa diskussion, uppfattas som gnällig, den som vill annorlunda, vill bestämma och vara krävade, dvs minsta anledning för att bli lämnad. Shit vilken flat bild av mig själv jag målar upp! Är jag verkligen så? När vi fick göra det svårbeskrivbara att berätta vad vi tyckte om hos den andre, så var det min snällhet som Oo lyfte fram. Skulle man kunna översätta det till eftergivenhet? Mesighet? Flathet? Föga smickrande och inte det minsta tilltalande egenskaper hos en partner i mina ögon.
Jag behöver kanske bli rakare ändå, våga säga vad jag vill och tycker utan att bli rädd för att han sticker eller tycker mindre om mig för det.

Så försöker jag mig på en koppling mellan denna tillitsfråga och mina våldsinpulser, så kanske jag ser mig som trängd, ensam just eftersom jag inte vågar säga ifrån? Inte vill vara till besvär! Kombinationen av detta samt mina alltid höga ambitioner att klara allting själv? Jag är kanske inte fysiskt trängd, men psykiskt? Det som psykologen och andra försöker få mig att förstå, att jag faktiskt inte kommer att vara ensam i detta, att Oo faktiskt också finns där för mig att ringa till, låta ta över och så vidare. Jag måste bara våga tro på och inse det!

Jag är glad att mamma är död, glad att pappa är död. Får man säga så? Det råkar ju vara sant. Det finns ingenting annat än lättnad förknippad med att de är döda och borta. Som jag tidigare skrivit kan jag känna sorg över det som inte fanns, men inte för att de är borta. Det är meningslöst att vara arg och bitter över hur de ändå lyckats påverka mig. Så sträcker mig bara till att erkänna att jag är glad att de inte finns mer.

Okej, vad har jag gjort för fel? Första gången, min absolut första brödbakargång så blev de perfekta, men nu? Som ett gäng svampar! Inuti och själva smaken är helt ok, men varför jäste de upp så konstigt? Hade jag för mycket mjöl? Tyckte inte jag tog mer än förra gången. Lät jag den gå för länge i maskinen? Jäste för kort tid innan utbakningen? What?
Försökte mig på varmluftsfunktionen med resultatet att två bröd blev bleka och degiga. Tre sådana skivor fick bli middag, resten kastades. Skit.
Har näst sista i ugnen nu och vill bara gå och lägga mig. Benen värker infernaliskt och är kort i tonen mot stackars Oo. Har i alla fall fått tre tvättar gjorda förutom brödbaket, samt spelat lite Civ.

Oo grejar i arbetsrummet och på loftet. Målet är att ha arbetsrummet tömt och redo för "barnrumsiordningsställande" om två veckor. Om det varit två arbetsfria veckor hade det känts tänkbart, men med i princip bara helgerna tillgängliga, och med tanke på hur allehanda aktiviteter har en förmåga att bokas in på våra helger, så känns det nästan lite Mission impossible. Men vi får väl se. När Oo väl fått fart brukar han kunna utföra underverk! Grejen är ju att jag inte kan göra mycket eftersom det är hans grejer som han vill gå igenom och sortera.
Ser nu på bilden att jag faktiskt har lite en del grejer kvar ändå. Stationära datorn, skrivaren, hurtsen, småtavlorna på väggen och lite småplock. Det lär jag väl hinna medan Oo grejar med allt sitt.
Vi ska nog kolla upp Maja hos veterinären i veckan. Hon är oförändrad i bakbenen, och vid några tillfällen har vi sett hur hon liksom "sprättar" utom kontroll med dom. Ibland kan de ju skaka på en baktass i taget, om något fastnat eller liknande. Hon har gjort på liknande sätt men mycket större och okontrollerat, så hon nästan tappat balansen och fallit omkull. Även om hon verkar pigg och inte verkar ha ont, så vill vi nog ändå att de undersöker henne.

Imorgon är det måndag igen. Grymt skönt att ha haft denna söndag utan några som helst planer eller måsten. Hade gärna haft ett gäng till!

Degen står och jäser i ugnen. Lite sent omsider kom jag igång med brödbaket idag, men min nya assistent fungerade finfint! Snacka om enkelt att slippa jobba ihop den tunga degen för hand!
Oo är ute på infarten och hjälper Uffe byta däck. Jepps, han ville visst hänga på vinterdäcken redan nu. Själva avvaktar vi nog några veckor till.

Dagen går mot sitt slut, men det har varit en riktigt trevlig sådan idag. Mina fötter värker, liksom huvudet till och från och generellt rätt trött, men det är inte mycket att göra åt. Vi har shoppat!
Vi hade för avsikt att kolla skötbord, spjälsäng, storhandla mat och inhandla motorvärmarkabel. Vi kom hem med skötväska, tummenmobil, nässug, födelsedagspresent till Monica, kassar fulla från Ica Maxi och två pc-spel!

Okej, det mesta var ändå nödvändigt, framför allt det sistnämnda. Eh. Men hallå, "Civilization V"! Hade helt missat att en ny kommit ut! Jag har spelat Civ ända sedan 1995 då settlers, krigare och motståndare represen-terades av stora blinkande ikoner! Och medan jag betade igenom "Diablo I och II" spenderade Oo sina timmar framför "Starcraft". Jepps, vi är grymma på att inhandla nödvändiga ting!
Träffade på Stefan på Bäckebol där vi käkat lunch på Cooprestaurangen. Inte alls dum mat där!

Nej, nu ska jag se om degen inte jäst klart! Provade att slänga i lite russin denna gång, men inte alls mycket, snarare så det blir russinjakt liknande mandeln i julgröten...

Vi kom på sämsta möjliga tidpunkt, strax efter tio. Här har vi äntligen nått upploppet och det tar sisådär en halvtimme. Längst bort mellan byggnaderna skymtar ingången. På Gekås kortsida började vi köa, och så slingrade vi oss fram mellan, runt, fram och tillbaka kring andra byggnader och parkeringsplatser. Totalt köade vi i två freaki'n timmar innan vi kom in! Grejen var att köandet ändå gick rätt bra, jag gruvade nämligen mera för att vara på insidan!
Jag hade min lista som vi fokuserade på, och om man parkerade vagnen på vissa platser och gick runt själv så gick det ändå ganska bra. Jag är så tacksam att Oo inte följde med ändå! Xo)

Men eftersom varken Monica eller Ingrid skulle ha något speciellt, blev det bara till att inrikta sig på det man skulle ha och så komma sig ut så fort som möjligt. Ingrids blodsocker pockade också på snart underhåll, så jag kände mig ändå lite stressad. Lika bra ändå, annars hade man plockat på sig ännu mera man egentligen inte behövt!

Behövde byxor och tossor till Ronja, men det var rätt dåligt på den fronten. Bodys fanns det desto mera av, och lyckades hitta några sådana med fot i alla fall. Sedan lite tröjor storlek gigantiska till mig, några par trosor, en kupévärmare, spjälsängsskydd, kalsoner till Oo, en MASSA snask och lite annat.

Nu är jag TRÖTT i fötterna, de värker riktigt så jag ska tappa upp ett bad med mitt nyinköpta badskum och försöka slappna av. Oo har ont i sin fot efter innebandyn och caching, där han loggade nummer 800! Så nu ligger han och kollar på Frölundamatchen. Ingen av oss orkar ta tag i middagseländet, så det lutar väl åt ett besök hos antingen pizzerian eller thairestaurangen. Vi är hopplösa!

Av någon anledning kom vi in på bilar på vägen till jobbet. Nu har vi ju Saabis som förhoppningsvis lär hålla ett tag, men Gulingen börjar ju bli till milen. Den var ju inte mycket yngre än Goldie, så något större haveri är ju inte omöjligt i princip när som helst. Jag tycker nya Renault Megáne är fin efter de gånger vi haft den som hyrbil, men av någon anledning hamnar jag på Gulingar ändå! Megánen finns inte som gul, och dessutom är modellen jag gillar svindyr. Men Seaten i Karlskrona med sina drygt åttatusen mil är ju rätt ok, och så är det ju en äkta Guling! :oD

Hehe, undrar om ens prioriteringar kommer att förändras när man blivit föräldrar? Guling? Larvigt! Men just nu är jag så kär i min Guling och tycker det vore så kul att kunna fortsätta köra en sådan ett bra tag till. Fast det är klart, skulle någon dumpa en gyllene S60 i mitt knä skulle jag nog kunna tänka om! Höhöhö!

Vad brun jag ser ut? Eller är det Oo som är blek? Intressanta huvudformer så där på morgonkvisten eller är det vinkeln? Eller ser vi helt enkelt ut sådär? Hoho, godmorgon!
Det är torsdag och jag lämnar av Oo i stan innan jag Saabar vidare ut på Hisingen.
Försöker ta en vacker bild över hamnen vid rödljuset, men skärpan hamnar på den rena vindrutan istället. Det är alltså inte dimmigt ute.



Lyckades lite bättre med kameran när jag gled upp på Älvsborgsbron. Det är synd att det är så svårt att få till en vybild över stan eller hamninloppet, det är så vajjert!
Oo klev upp lite tidigare idag istället för att dra ut på det. Någon minut senare gjorde jag honom sällskap, och så blev det en riktig frukost tillsammans för en gångs skull. Annars brukar vi slänga i oss något i farten för att hinna iväg i tid! Riktigt trevligt och något värt att försöka upprätthålla, om inte annat lär det behövas framgent.

Näst sista yogapasset ikväll, veckorna har rullat på! Är så sugen på att prova en torsdagscombat sedan, men är rädd att jag får stå halva tiden och bara känna mig dum och frustrerad över kroppens begränsningar.

Nyheterna på radion, repotage från långt-bort-i-stan. Varför klipper de in ett svar på den intervjuade som reportern sedan översätter? Vad är poängen med detta inklippta babbel? Hur många är det som egentligen förstår mongoliska eller vad det nu kan vara?
"-Hufnowbee awrrgmf ef asafne pefr adfneaa!"
"-Det var kor överallt och människorna skrek, säger Abub Khafar där vi står intill hans raserade hus..."
Är det för att repotagen ska bli mera levande? Autentiska? Störande säger jag!

Kolla, kolla vad jag hade i brevlådan!

Fräckt va? Jag har ju tidigare skrivit hur svårflörtad jag är bland godishyllorna, men här är det förutom den där lakritsgrejen bara sådana sorter jag gillar - och gillar mycket! :oD
Jag menar, hallå, "Sura björnar"? Det är väl inte det vanligaste bland alla sorter, men här är den, precis den jag brukar köpa själv ibland! Mmm! Var ju rålängesen jag åt Polly, hur kan jag ha glömt bort dom? Nästan halva påsen är redan genomtuggad!

Tack Anna! Presenter i dagarna tre, snacka om bortskämd! :o)

De fick förresten sin första snö igår, litegrann!

Har ringt Försäkringskassan och kollat att mitt inskickade moderskapsintyg kommit in. Jag lade det på lådan för drygt två veckor sedan tror jag, och en påminnelse samt rykten om borttappade sådana fick mig att ägna en halvtimme i kö för tre minuters samtal. Mottaget och sådant där Startbrev skickat i fredags. Får väl se om det dyker upp i veckan.

Anna fick mig att tänka på en sak. Vi känner ju ingen större brådska med spjälsäng eftersom vi har korgen, men går den igenom dörröppningarna "rak"??
Blir ju lite knas om den måste lutas för att få igenom och Ronja ligger däri! Hahahahaha! Hur kan man missa en sådan väsentlig detalj? Själva grejen med korgen var ju att kunna flytta den smidigt överallt i huset, och om hon då sover bara bära in den i sovrummet när man själv ska lägga sig. Doh!

Kollade med Oo som visade sig jobba hemifrån idag, så han sprang och testade. Det går, om man håller korgen i kortsidan och går före eller efter in genom dörren! Något tungt blir det då, men eftersom det bara lär handla om morgon och kväll så går det nog bra. Bara att ropa "-Oooooooooo!" med ynklig röst :o)

Mina impulser att vilja fixa iordning hennes framtida barnrum tillskrev Anna det som systeryster påpekat tidigare: Instinkten att boa. Är det inte ett underbart ord? Boa! Hahaha! Föreställer mig själv böka och "grotta ner mig" bland filtar och gosedjur likt en höna lägger sig tillrätta i sitt bo och så ligga där och tryna tills hon ploppar ut!

Men har läst att det kan vara en rent plågsam vilja att fixa iordning för det kommande barnet, och så illa är det inte för mig, ännu i varje fall. En ilning i fixar-tarmen vid två-tre tillfällen vid tanken på att frossa i alla gulliga grejer man kan köpa, men syftet är minst sagt luddigt. Vill jag ha grejerna själv eller åt mitt barn? Höhö!
Den där "Fem myror är fler än fyra elefanter"-kudden jag köpte, den kan jag inte se mig själv låta fördärvas av kladdiga småbarnshänder och dreggel! "-Hallå där, ge hit! Mammas kudde! Du kan ta den där tråkiga med vuxenmönster!" Ack, modersinstinkt var är du?

Det blev en liten present till mig själv på vägen hem, när jag ändå handlade! :o)
Jenny ringde och grattade, och det är allltid lika härligt att höra den goa Pitedialekten. Det tar bara några ögonblick så märker jag hur jag själv börjar glida in i den igen så smått. Önskar jag kunde bibehålla norrländskan, så som många andra verkar bibehålla sina dialekter efter de flyttat. Men jag har alltid varit sorgligt lättpåverkad av omgivande miljöer. Ingen göteborska än i alla fall, men en del uttryck har allt börjat smyga sig in!

När jag kommer hem väntar en överraskning! Oo står så uppenbart uppenbar vid matbordet som är dukat med blommor och tänt ljus. Middagen är serverad, fjärilspasta med lax och pepparrot! Jag tyckte ju att jag hade min uppvaktning igår, men Oo ville göra något själv också på själva dagen. Min fine Oo!
Efter maten blev det lite av gårdagens tårta innan vi gick en liten promenad i det tilltagande mörkret.









(Tack min Oo!)











 

Alltså ursäkta, men HAHAHAHAHAHAHA! Trodde det var ett skämt, men de finns och distribueras också! Över tusen spänn och du kan förpuppa dig själv i valfri färg, kvalité och mönster. Enkelt och bekvämt hemmavid kanske, och även om jag är stor förespråkare för det bekväma framför det mest moderiktiga så skulle jag nog inte känna mig särskilt bekväm iklädd denna på stan!

Skulle inte förvåna mig om de blir superinne. Men igen, varför inte? Lätta på pressen att ha senaste modellen på tröjan och hetaste märket på byxorna genom att låta denna fylla en motsvarande funktion som skoluniformen kan göra. En för alla, alla för en typ någonting.
Eller så är det dragkedjan hela vägen upp över huvudet som jag hakar upp mig på. Vad är meningen med det liksom? Gör ett par hål åtmindstone för ögonen så kan det bli ett hippare variant till burkan. Eller snarare töntigare. Glöm rånarluvan, nu är det rånaroverall som gäller, total anonymitet och smidighet i ett till det facila priset av knappa 1400 spänn!

34 bast och vecka 29. Trettiofyra? Vecka 29? Damn, vad tiden går!
När jag kom ur duschen kikade Oo upp från kuddar och täcken och sjöng, och jag är inte alls partisk när jag säger att det lät betydligt bättre än Emils studiosång! Höhö!
Rejält dimmigt på sina håll medan det ljusnade omkring mig. Angeredsbron svävade i ett mjölkvitt ingenting, men prognosen förutspår en klar och solig dag.


Ett gäng lunchburkar med gulaschsoppa blev det, och provsmakningen under "Casper" renderade gott betyg hos maken. Till receptet jag hade lade jag till både potatis, morötter, kummin och timjan för att göra den lite matigare. Det tar sin tid att skära ihop alla ingridienser, framför allt köttet eftersom jag är så nojjig med senor och sådant. Men sedan sköter det sig i princip sig självt där på spisen.

Är lite sugen på att prova min nya hushållsassistent! Sirapsbröden tog ju slut ganska fort, men denna gång ska jag ha mera tid i beredskap för gräddningen! Dessutom är jag sugen på att prova slänga i russin eftersom jag tycker det är så gott i bröd.
Sedan får jag ju börja utforska vad mer för gottigt bröd man kan göra! Har fått intryck att det är så enkelt när man har en assistent, bara slänga ner ingridienserna typ. En illusion som kanske abrupt kommer att krossas, men i vilket fall måste det ändå vara enklare än att knåda ihop degen för hand!  

Titta, titta vad jag har! Present från dom allihopa, inklusive Oo! De är ju så himla dyra att jag förlikat mig med att jobba ihop mina bröddegar med elvispen! Här ska det bli bröd! Hohoho!
Tomas och Monica hade med sig Charlie som de passar under en vecka medan Lise-Lotte och Ove är i USA. Katterna var överförtjusta, eller inte.

Kycklingmiddag efter önskemål och så tårta såklart! Nu sitter Oo och Stefan med nåt nytt spel där man ska tänka och ha sig, dvs inget för mig. Jag har skurit ihop en gulaschsoppa som nu står och puttrar på spisen. En trippel sats som förhoppningsvis ska rendera några lunchburkar! Vi har varit sorgligt värdelösa på matlagningsfronten till lunchlådor på sistone.

Phu! Nu värker fötterna efter allt stående i köket, så medan soppan puttrar ett gäng timmar ska jag nog passa på att lägga omkull mig i soffan. Det har inte blivit mycket av den varan denna helg. Gott att ha fått röjt här hemma i alla fall, Oo betade av sin lista utan att knota. Duttig Oo, men så är det sådana han vill ha och behöver för att få lite fart. Jag ska bara träna på att skriva upp grejerna utan att få allt för dåligt samvete! :o)

Alltså, det där med stay-ups och att det liksom skulle vara nåt sexigt har gått mig helt förbi. Och den där gummibelagda kanten som döljer sig bakom "spetsen" är ju mysig men nödvändig. Fördelen som jag kan se det är att man slipper strumpbyxornas besvär upptill med det ständiga upphissande som åtmindstone jag brukar behöva göra. Orört har grenen en förmåga att halka längre och längre ned, och i avsaknad av gravidmotsvarigheter som tillät förankring ovanför magen, var det ett fynd jag gjorde i min gamla träkista. Bland gammalt fotoalbum, popcornmaskin och lärarmaterial - helt oanvända stay-ups! Perfa!

Glömmer aldrig synen på Stenungsbaden där en mycket överförfriskad äldre dam lufsade omkring med nåt konstigt hudfärgat snott kring fötterna. Efter några ögonblick insåg jag att det var hennes stay-ups som trillat ned. Mycket sexigt.

Hur som helst, så fick jag i varje fall på mig skorna! Och klänningen är den jag sista-minuten köpte i USA för eventuellt ombyte på vår bröllopsfest. Inte optimal för en gravidmage, men funkade rätt bra ändå. Jobbigast var väl urringningen då jag plötsligt kände mig lite väl urringad med min nya hylla! Kolla, jag har ju nästan klyfta! Hahaha, en annan bh och jag kan hålla en öh tushpenna! Däremellan alltså...Om några månader är det snarare under jag kan hålla den.

Emil och Camila gifte sig ute vid kusten i augusti, men hade alltså festen nu i Ålgården Borås. Jättefin plats och en lokal som tydligen brukar användas vid utställningar och vernissage.
Vi fick vårt välkomstglas och lite tilltugg, där jag frossade i krustaderna med nån baconostfyllning. Mums vad goda de var! En skål och så utplacering på våra platser.
Bordsplaceringskorten satt på en liten "gottepåse" som innehöll nostalgituggummi, mintpastiller, en chokladpralin och huvud-värkstabletter! Haha, det var ju grymt juh! Sedan var det upp och hoppa igen, för varje bord hade ett uppdrag och tilldelades var sin kartong på ett bord uppe på den låga scenen. Vad var detta då? Vi skulle göra en tårta! Fem tårtor, fem bord, fyllda spritsar med grädde och vaniljsås, sylt, tårtbotten, slickepott, dekor och marsipan. En medföljande bild avslöjade att det var prinsesstårta vi skulle tillverka!

De gravida kvinnorna tog kommandot, och slutresultatet måste jag som helt oberoende anse vara bland de bättre! Var det en tävling? Var det en ploj? Vad skulle göras med alla tårtorna sedan? Jo, de serverades ju till efterrätt! Under tiden tårttillverkningen sysselsatte oss alla, dukades förrätten fram på våra tallrikar. Väldigt smart och smidigt tänkt!
Sedan bestod huvudrätten av kallskuren buffé där tallriken som vanligt var alldeles för liten. Men gott och mättande! Best man Josef bjöd på bildspel, varav ett var från svensexan där Emils studiosång "Everything I do, I do it for you" var helt klockren - inte en ton rätt! Camilla var så rörd att hon grät. Eller var det på grund av skrattanfallen?
 
Intill mig vid bordet hade jag Helena, vars bröllopsfest vi var på för drygt ett år sedan. Hennes mage klådde mig med hästlängder, då hon är beräknad att föda om tre veckor!
Vid midnatt tackade vi för oss, Anna och Niclas som bor i Lerum åkte med oss och jag somnade (såklart) på vägen hem. Krängde av mig skorna som klagat förvånansvärt lite, men så hade jag också suttit i princip hela kvällen. När de åkte av fick jag dock världens värk och var så tacksam för att jag tagit med gympadojjorna att ha från bilen och in!

Nu sitter jag som synes iklädd röd tröja. Röd microfleece North Face som jag fick i paketet från systeryster! Jag vet, kunde inte hålla mig till imorgon. Men den är stor så jag kan växa i den, dvs nu har jag en riktigt go tröja i vinter! Tack syster! Fick också en helanimerad Gustaf-dvd. Jag visste inte att det fanns! Jag var ju stort fan av Gustaf när jag var liten. Klippte ut och samlade seriestrippar, fick seriealbum, önskade hett att jag skulle vinna en meterstor mjukisGustaf (vilket jag inte gjorde) och skulle gifta mig med upphovsmakaren Jim Davis. Gustafs älsklingsrätt lasagne läste jag som "lagnsaga", och fick till slut en liten mjukisGustaf av systeryster som jag fortfarande har kvar.

Om några timmar kommer Oos föräldrar, hans mormor och Stefan och här ser ut som hej-kom-och-hjälp-mig! Måste ha frukost också, eller snarare brunch. Vart tog denna helgen vägen?

Öppnar ytterdörren och knäpper en bild på det vackra höstvädret på utsidan. Härligt! Oo har kommit tillbaka från morgonens innebandy och ligger nu och slappar i sängen. Själv steg jag upp strax innan han kom hem, så det blev lite sovmorgon!
Tror Oo behöver sova en stund innan kvällens bröllopsfest i Borås, då det inte blev så många timmar för honom denna natt. Vi var i säng strax efter 02 efter en varm och skön kväll ute i Färjelanda och Martin och Jeanette.

Medan badtunnan fylldes sakta men säkert och värmdes upp av den lilla kaminen, intog vi pasta och spelade ett för oss helt nytt spel som var riktigt kul, "När då då?"
Andreas, Elin och Noel skulle också ha varit med, men Noels magsjuka slog till hos Elin så de fick vända hemåt strax efter de kommit. Stackars Elin, usch för magsjuka!


När mörkret var kompakt och endast marshallernas ljus som vägledning var det riktigt härligt att tassa ut i den kyliga luften och sjunka ned i det uppvärmda vattnet! Och när stjärnklara natthimlen bredde ut sig ovanför var välbehaget ett faktum. Vi eldade så skorstenen blev rödglödande och det blev ett härligt svalkande måste att emellanåt komma upp på kanten!
När vi var likt överkokta humrar klev vi upp, och då hade klockan passerat midnatt!
Så genomvarm och avslappnad som jag var lyckades jag inte hålla mig vaken hela vägen hem, hann nätt och jämt slänga upp de blöta grejerna och ta ett tag med tandborsten innan jag stupade i säng. Tack Martin och Jeanette för en trevlig kväll och mitt första bad i trätunna! :o)

Vi visste att det var dåligt i kylen på frukostfronten, men jag ville minnas att bröd fanns för honom innan sin träning. På morgonen hör jag honom rumstera i köket, dra i lådor och prassla med påsar. Timmar senare när jag så precis kommit ur sängen ringer han och är på hemväg, lite förnärmat konstaterande att brödet han hittat varit luddigt och att han istället fått knapra torra knäckebröd. Jag sneglar mot köket och kan bara konstatera (än en gång) att min make är blind! Så hävdar han att jag gömt dom bakom hushållspappersrullen, ack ja! Hahahahaha!

Han fick dock skratta tillbaka när jag glatt öppnade det som väntat i brevlådan, och läst "Grattis Linda från 055, vadå 055?"

Har inte öppnat ännu dock, vet inte om jag ska vänta till måndag eller ej!

En annan kul grej uppmärksammade min gamla Krav Maga-tränare på FB, från Polisens hemsida och expressen.se:

"Geocatching"?? Vi geocachare kan bara konstatera att det är synnerligen fuskigt att tillämpa helikopter, båt och piketpersonal för att logga en cache!
Och vänta lite nu, i Polisens rapport kan man skåda bildbevisen och ser inte den där "kylväskan" synnerligen bekant ut? Hahaha, det är ju necessären som Oo distribuerar bland sina produkter!

Hohoho, okej, bortkastade skattepengar men hallå, den hade hängt där över ett år! Nu kan ju cacheägaren ståta med en logg av Stockholmspiketen också, även om han inte kan hänga tillbaka cachen där den var! :o)


(Nej, necessär!)




Nu har Oo somnat in så jag åker nog och storhandlar själv. Behöver proviantera inför imorgon och tårtbotten fixas idag. Vanlig hederlig gräddtårta är godast!
Har fått "casper"-filmen också, så kanske vi hinner slötitta på den också innan det är dags att kolla om finskorna passar.

Inköparna vet hur de ska smöra, men jag suger åt mig mer än Svamp-Bob-Fyrkant! :o)
Sedan hade vår snälle uppdragsgivare fixat så att jag och Christoffer fick provköra nya S60! Jag fick tillåtelse att fota, för den är ju faktiskt redan ute på marknaden.

(Där står dom och väntar!)

Så vi tog oss ut till Volvos testanläggning ute i skogen, och efter en presentation och introduktion (och säkerhetsgenomgång) fick vi vandra ut och prova fritt! Det var modellerna T6, 2.0T, D5 och D3. Fem av varje modell så det var ingen väntan precis, utan bara att välja och vraka!

(Ööööörn, ööööörn!!)

Det fanns också möjlighet att testa deras 180-graderskamera i grillen som gör att man kan se runt hörn, samt autostopp vid hinder när man backar.

(Akta mig!)


STCC-varianten fanns att provsitta och inspektera, men tyvärr inte köra, liksom V60-modellen. Jag lyckades krångla mig in och ut ur racingvarianten, och om det ser ut som att Stoffe sitter lågt ner så är det för att han gör det! Tydligen sitter de så lågt för att hjälmen ska få plats!

Jag tycker S60:s är skitsnygg! Och den gyllene färgen dreglar jag över! När vi nu fått provköra och bli vandrande marknadsförare för dessa tycker jag att de borde kunnat bjussa på en åt oss var - minst! Hallå, körande marknadsförare är ju mycket bättre!
Det var ganska stor skillnad på T6:ans dryga 300 hästkrafter och 2.0T:s dryga 200, men vad tusan, jag kan nöja mig med en 2.0T! Höhöhö! Sorry Gulingen!

Lita kul att vi i vår testgrupp hade representanter från så många utvecklingssteg, från designers till säljare. Tycker det är grymt att de erbjuder möjlighet för de anställda att få prova på den produkt de bidragit med att utveckla!

Jepps, lite har man snappat upp i sina kontakter med malaysier! På det asiatiska temat blev det sushi igår innan våra träningspass, på ett liitet inklämt ställe intill pastastället på Kungsgatan. Gottigt!

Till kvällens gravidyoga visade instruktören olika positioner som kunde passa under förlossnings- och värkarbetet, samt hur ens partner kunde bidra. Dessutom pratade vi lite om tankar kring smärtlindring innan vi fick göra några enklare yogaövningar med avslutande avslappning. Att koppla bort alla tankar och sådant lyckades ungefär lika bra som förra gången, utan låg och "bråkade" med Ronja genom att peta mig på magen. Hon var nämligen lika intresserad av att slappna av som sin mamma och levde rövare där inne.

När Oo hämtade upp mig efteråt och frågade vad vi fick göra denna gången finner jag plötsligt mig själv sittande där med tårarna rinnande medan jag förklarar. Det blev liksom så konkret, "duns" ner på jorden och insikten att jag ju ska föda barn! Förlossningen är ju inget jag sett fram emot precis, men dess vedermödor har liksom kommit i skymundan av mina andra knepiga tankar kring tiden efteråt. Jag tycker ju om att vara förberedd, och alla rekommenderar att man faktiskt tar reda på och kanske bildar en uppfattning om hur man vill ha det beträffande smärtlindring och sådant när det väl är dags. Hur ska man kunna förbereda sig för något man inte har den minsta susning om? Något stort ska ut genom skrevet på mig, så är det bara och går inte att undkomma och hela processen kring det känns bara barock! På huk? Stående? På alla fyra? Liggande? Epidural? Lustgas? Akupunktur? TENS? Ingenting alls? Där och då lär man väl inte tänka eller bry sig så mycket kanske över att skita på sig i synen på barnmorskan, att spricka från hål till hål eller stå på alla fyra och vagga fram och tillbaka, men nej fy fasen!
Och snälla säg inte att kvinnor gått igenom förlossningar i alla tider, och dessutom gjort det igen eller hur mycket det är värt det. Jag är ungefär lika mottaglig för sådana kommentarer som att "det där leendet" väger upp sömnlösa nätter, skrik, gråt, kräk, diarré, avkastningar, trots och kladd. Inte just nu i varje fall.
Kan man inte teleportera ut ungen på nåt sätt?

Hann nätt och jämnt torka tårarna innan vi var framme i Mölndal där Oo lämnade tillbaka Monicas laptop som han kikat på. Stoppade i mig två sådana där "mums-mums", och krävde sedan att få strips! Snälle Oo tog vägen via Burger King så jag med barnsligt trots kunde smaska i mig på vägen hem. Så synd om mig så!

Till morgonen fick vi samåka igen eftersom vi ska vidare norrut direkt efter jobbet! Lite sent omsider fick vi en inbjudan till Jeanette och Martin för middag och bad i sådan där tunna! Najsigt, så därför fick Oo lämna av mig på jobbet för ovanlighetens skull. Smidigare att ta Norrleden än att jag ska knö mig in i fredagsrusningen för att hämta honom. Synd bara att jag inte fått tummen ur och hämtat min baddräkt som jag glömde när jag var på Badpalatset i Lerum! Den var perfekt för min mage, men eftersom de öppnade nio imorse var det kört att hinna hämta den. Naturligtvis kom jag ju på att den fanns där igårkväll...

Provade den andra baddräkten jag fick med mig från Jasuragi spa, och den får lov att gå! Jag bytte ju från den eftersom den var för kort på längden. Den är ju inte mindre kort nu när tyget dessutom ska över en gravidmage och större bröst! Provade att dra på mig den under kvällen, och med nöd får den funka! Urringningen dras ned till värsta Jennifer Lopez-nivå men utan sexigheten och axelbanden skär in som om jag hade dubbel Ö-kupa. Men en stund i den där badtunnan står jag nog ut. Heh, frågan är väl då om de andra gör det!
Jag provade inte ens bikinin, även om sällskapet är få till antal och människor jag känner så vill jag inte alls gå omkring med magen bar. När jag knappt kan förlika mig med den själv i spegeln är det än mer fjärran att jag ska känna mig bekväm med den i andras åsyn. Beklädd - fine, men bar med naveln i vädret - noway. Känns tillräckligt illa att tänka på att man på förlossningen ska ligga där med den i vädret. Får man inte ha på sig vad man vill där och då?

Imorgon är det bröllopsfesten för Emil och Camilla. Jag har inte ens provat någon av mina få finklädesalternativ. Jag utgår liksom ifrån att den jag hade på Josef och Helenas fest ska funka, rakt fallande klänning som det är. Då är jag snarare mer orolig för mina fossingar i finskorna! Vill ju inte att det ska bli som berättelsen från bbhumor.se där en gravid hittat en jättefin gravidklänning till festen, men glömt skorna. Turkosa foppatofflor fick det bli till den fina klänningen! Hahahahaha!
Nu äger jag ju inte Foppatofflor, så riktigt så illa ska det väl inte bli. Gympadojjorna i värsta fall, men å andra sidan vore det ju vansinnigt skönt. Hallå, som gravid är väl allting ursäktat?? Hohoho!

Jag är klumpigare, osmidigare och klenare än förut, och magen hindrar en i häftigare aktiviteter, men nu var det så längesedan vi brottades i sängen att Oo till slut inte kunde låta bli. Själv hade jag nästan glömt bort hur kul det var. Muskler som spänns så de värker och svetten tränger fram i pannan, tjuvnyp och armar och ben i en enda röra. Och nej, inga snuskigheter här nu, fy skäms! Visserligen rumlar vi runt bland lakanen, men det är ren brottning som gäller! :o)
Då kan det dock gå så här med den stackars sängen! Och det är inte första gången! Vår kvalitativa Ikea-stomme har två nivåer för madrasserna. Till en början hade vi den på den nedre. Det fick efter en annan brottningsmatch flyttas till den övre, och nu har den fått flyttas lite till vänster... Oops.

Oo hade fixat gómiddag tills jag kom hem, och efter vi pajat sängen gick vi ut en promenad i mörkret. Riktigt skönt, och så en dusch på det innan man kröp ned i lagad säng! Man får passa på att njuta av barnfriheten och den fungerande gravidkroppen så länge man kan, höhö!

Till morgonen hade jag totalt glömt bort att vi skulle samåka, så fick snällt vänta i hallen medan Oo sprang runt och fixade sina grejer. Av någon anledning blir det Saabis när vi samåker och även om jag inte sitter lika bekvämt i den som i Gulingen, så är det onekligen bekvämt med automatlåda när man ska genom stan och rusningstrafik. Dessutom har man ju en hand över för lite annat mys!

När jag lämnat av min Oo mitt i stan och kryssade genom trafiken mot Älvsborgsbron slogs jag än en gång av hur priviligierad jag är. Fashinerades av alla dessa människor i bussar, spårvagnar och bilar. Människor som cyklade, promenerade, väntade på Älvsnabben och körde moped. Morgonrusning och alla är de på väg någonstans, inklusive jag. Vi är på väg till ett arbete, på väg för att göra vår insats, vi är en del av samhällspulsen, vi bidrar.
Om några månader ställs jag utanför denna samhällspuls. Från att ha bidragit hela mitt arbetsföra liv ska jag nu utnyttja det i form av föräldrapenning, inte få vara del av denna morgonpuls längre, glida in i strömmen av bilar på morgonen och längta tills det blir fredag. Försöker se det som ett rättfärdigt utnyttjande, att jag betalat det själv med min skatt under så många år. Men det jobbigaste blir nog att acceptera det faktum att jag inte längre är med, jag står utanför och bidrar inte - förlorar min betydelse i samhällspulsen. Det känns som en klen tröst att jag bidrar med ännu en medborgare som förhoppningsvis kommer att tillföra samhället sitt strå till stacken en dag. Dessutom måste jag också inse att det bara handlar om ett relativt kort uppehåll i mitt arbetsföra liv. Jag kommer att arbeta och göra rätt för mig så det räcker till under många år framöver. Ska bara upptäcka och inse fördelarna med att vara mammaledig också, så jag kan ta vara på den som sig bör. Vem vet, jag kanske finner mig så väl tillrätta utanför samhällspulsen att jag inte vill tillbaka? Bara stanna hemma, ta hand om hus och hem och trycka ut fler ungar? Livets vägar äro outgrundliga eller hur?

• 1986 var jag tio år. Då kom filmen "Top Gun" och alla dreglade över Tom Cruise. Själv var jag bara tio år och hade inte riktigt upptäckt tjusningen med pojkar ordentligt. Den var fortfarande på den barnsliga svärmerinivån som inte sträckte sig längre än utbudet i den egna klassen där pojkarna rangordnades med olika antal röda hjärtan i dagboken. Tio år...gränsen mellan låg- och mellanstadiet och jag hade fått mina första rödbågade glasögon.
  Jag gillade "Top Gun", men älskade "Iron Eagle"! Och eftersom jag ännu var för barnslig för att uppskatta Tom Cruises och Jason Gedricks yttre behag, uppskattade jag musiken desto mera. På den gamla VHS-spelaren spolade jag tillbaka om och om igen för att få höra "Never say die". Igen och igen.
   
  "Who framed Roger Rabbit" som kom 1988 var en annan film jag såg om och om igen, fashinerad av kombinationen tecknade figurer och riktiga skådisar och miljöer. Varje gång tittade jag bort när elakingen kördes över av ångvälten, och när hans riktiga utseende därefter kom fram var han synnerligen läskig att se på!
  
   
  
  
  När så en annan kombinerad film - "Casper" kom år 1995 köpte jag den mer av nyfikenhet, för lite fånigt kändes det ändå att köpa en barnfilm då. Slutscenen med Jordan Hills sång spelade jag dock om, igen och igen, och "Caspers Lullaby" framkallade sådant tryck i mitt bröst att jag sprang och köpte dess soundtrack! Det var tvåsiffrigt antal år sedan jag hörde den senast, men fortfarande framkallar den detta känslomässiga tryck som utan problem framkallar tårar i mina ögon. Det är just den där mjuka pianoslingan som berör mig något otroligt! Hade jag fortsatt spela piano och inte lagt ned efter tio år så hade jag sett till att lära mig den!
  
  
  (Pure piano!)
  
  Jag hade totalt glömt bort den filmen men självklart måste jag ha den i min uppgraderade DVD-samling, så nu har jag beställt den från nätet. 49 spänn tyckte jag var ok.
  
  Så mycket musik man fäst sig vid under åren, men tyvärr glömmer bort. Gott att jag nu kan ha kvar dom här i bloggen i alla fall!
  
  
  Det är mycket diskussioner om huruvida man kan tvinga sina barn till olika saker, och idag är det väl framför allt den egna viljan som gäller. Om barnet inte vill, så ska det inte behöva heller, låta barnet följa sin egna nyfikenhet och upptäckarlust, hitta viljan att lära på egen hand och så vidare och så vidare.
  Jag hade aldrig lärt mig spela piano om inte mamma tvingat iväg mig där vid fem-sex års ålder. Det var väl sådär lagomt kul, och egen fallenhet för det hade jag inte på så sätt som man kan se många andra ha. Men visst var det roligt när man så lärde sig den där fina speciella låten man tyckte om, eller faktiskt insåg att det var en själv som framkallade den där vackra melodin.
  Men framför allt har jag haft sådan otrolig nytta av kunskaperna att jag bara kan erkänna och tacka min mamma för att hon faktiskt "visste vad som var bäst" för mig just då. Det har gett mig självförtroende och fördelar vid tillfällen där andra varit nybörjare. På samma sätt som min träning i olika former inte satte mig i den obekväma sits många andra upplevde när det kom till exempelvis idrotten i skolan. Inte var det jag själv som plötsligt en dag bara kom på att jag ville åka längdskidor och att jag skulle finna det roligt! Så var inkörsporten sedan öppen för alla andra aktiviteter som följde: Orientering, badminton, innebandy, aerobics, step och sedan Bujinkan, Body combat och Krav Maga, men framför allt den trygghet och det självförtroende man förvärvat i att våga prova och utöva.
  Mamma tillsåg att jag hamnade på Teknisk linje vilket visade sig vara den bästa plats jag kunnat hamna på, så mycket bättre som jag visade mig trivas i mansdominerade miljöer. Om man bortser från arbetsuppgifternas påverkan, så har jag faktiskt trivits bäst på de arbets- och utbildningsplatser som varit mansdominerade: SLU, väktar- och ordningsvaktsjobben. Kan ju ha att göra med min antisociala sida där männen har ett mer ytligt och rakt umgänge utan underliggande intriger och djupare krav på umgänge. Så har i varje fall jag uppfattat det, generellt sett.
  
  Trots tio års spelande utvecklade jag som sagt aldrig någon vidare fallenhet för pianot, men en melodi jag fick lära mig och som jag tyckte om var "Ballad Pour Adeline". Den som mamma ständigt sade att jag skulle spela på hennes begravning, vilket nu inte blev av. Finns många versioner, varav denna är en enklare. Den jag lärde mig var ännu snäppet enklare, men flickan som spelar och det "oproffsiga" sätt hon gör det på, påminner om mig själv där jag satt och plinkade.
  
  
  
  

Bra gissat! ;o)
Kiwin är kvar från en annan dag, typ förra veckan eller nåt då jag också kände mig duktig genom att packa ned en frukt. Sedan har de en förmåga att bli mer dekoration på mitt skrivbord än nyttigt födotillskott. Jepps, Oo kikar fram där bakom från ett passfoto tror jag. Har länge tänkt fixa nåt större och roligare foto sådär tjusigt i ram som så många här har på sina arbetsplatser, men nu känns det inte riktigt meningsfullt.
Under äpplet är logon för Stoffes lilla kattuppfödning. Han och hans fru har startat en liten uppfödning av Birmakatter, såå fina! Skulle jag ha en massa pengar över skulle det vara roligt med en Birma, eller Norsk skogskatt, eller Maine Coon, eller Ragdoll! Men samtidigt känns det så onödigt att lägga tusentals kronor på en kisse när det finns så många lika fina bonnisar. Se bara på Maja och Fia! :o)

Men visst, birmorna ÄR ju bara helt underbart vackra!


(Stoffes favvo, Opal, fisförnämt kallad S*Vattnadals Opal. Brunmaskad Birma)

Gav upp på en handledsvärmare igår. Garnet Crisp från Svarta fåret är jättegosigt, men inte det minsta kul att jobba med! Mönstret syns inte alls och dess struktur omöjliggjorde den spänst som mönstret skulle ge. Vet inte riktigt vad jag ska göra med det stora nystanet nu, kanske försöka på en halsduk igen som var tanken från början.


En morgonpömsig Oo fick dokumentera dagens look. Min fantasi är verkligen obefintlig och utbudet magrare för varje vecka som går. Tack och lov att kroppstemperaturen gått upp så jag fortfarande kan ha de ärmlösa och kortärmade överdelarna jag köpte i somras. Då räcker det med nåt tunnare långärmat över så som den grå grejen. Nästan så jag tycker det är lite varmt!

Oo kom hem halvsent efter sin månatliga gamla-kollegors-träff i stan medan jag frossade i blodpudding (fick bli en köttsoppeburk med bortplockat kött igår), gav upp stickningen, tog en kortispromenad och dusch.
Jag provade faktiskt gräva fram ett par av mina gamla stavar, men som jag misstänkte var även de klassiska för långa för att vara effektiva när man bara går.
Svårt att förklara, men det kändes väldigt speciellt att ta stavarna i handen igen efter så lång tid. Jag insåg att jag saknar skidåkningen! Det var riktigt roligt att ställa sig på skidorna när vi var i Sälen senast och hade börjat se fram emot att göra det igen i januari. Nu kom ju Ronja ivägen genom att beräkna sin ankomst så det krockar alldeles förträffligt med nästa års resa. Även om hon skulle anlända på beräknat datum vete tusan om man känner för att åka till Sälen och ställa sig på ett par längdskidor en vecka senare. Men å andra sidan vet man ju inte, det finns ju de som återhämtar sig bums och med en gång!

Har i och för sig en känsla av att man de första veckorna ändå lär ha fullt upp med att komma in i rutiner och inte prioriterar en veckas vistelse i fjällen tillsammans med en massa andra människor, hur snälla och goa de än är. Men vi lämnar möjligheten öppen i alla fall!

Min matpåse från imorse inehöll:
- Två dubbelmackor med ost och gurka
- En lunchlåda med plättar
- En flaska Sodastreamad pärondryck
- En Risifrutti
- Ett äpple
- En burk räfflade potatischips

Gissa vad som finns kvar när dagen är slut?

Nu vet vi hur vår kommande förlossning kommer att se ut!

Jajjemänsan!

I allas lunchpåsar denna morgon eller? All heder till mig som faktiskt aldrig öppnade chipspåsen igår!

Trött, seg och omotiverad. Känns bra att jag kom mig ut på en halvtimmes promenad igår i varje fall. Blåsig men skön kväll i mörkret gick jag ned och ut till Gråbovägen lagom till Oo kom från Malmö och plockade upp mig. Det intressanta var att jag på vägen ned riktigt kunde känna hur skorna blev större! Eller snarare, hur mina svullna fötter krympte! Att sitta stilla hela dagarna är kanske inte så bra, så lite ökad blodcirkulation och rörelse är nog bästa anti-svullnads medicinen.

Annars skulle man kunna markera vecka 28 då svullnaden började (har en känsla av att den inte kommer att minska), händerna domnade och mer än två sura uppstötningar inträffade på en och samma dag. Antalet sura uppstötningar jag annars haft under min livstid kan knappt räknas på ena handens fingrar, så det faktum att de nu inträffat två gånger på samma dag ser jag som ännu ett av alla graviditetssymptom - av den mindre trevliga sorten. Får se om det håller sig till detta eller om de ramlar in nu allt eftersom, alternativt blir värre. Förändringen har ju skett så fort men ändå smygande på något sätt. Insåg hur otroligt stor skillnad det är fysiskt nu och bara några månader sedan. Man är klumpig, osmidig, svag och ingen ork. Funderar allvarligt på att inhandla ett par gå-stavar för backarna lär ju inte bli lättare, och kanske trevligt att få in överkroppen lite också när man ändå är ute. En mesvariant av stavgång kan jag ju göra, och när återhämtningen är aktuell kan jag ju köra den på riktigt med mina riktiga skidstavar som stått bortglömda så länge. Minns allt flängade man gjort upp för en och samma backe under sommarträningarna, om och om igen i klassisk stil och fri stil med löpardojjor på fötterna och stavarna i nävarna. Det var rätt kul variation till den vanliga tråkiga löpträningen.

Inte handla när man var hungrig?



Hm....

Jag börjar misstänka att mina fötter sväller. Det verkar ju inte helt ovanligt att de gör det mot slutet av en graviditet, och även om jag inte riktigt anser mig vara i slutet ännu så börjar onekligen mina skor att kännas trånga! Vad gör man då? Ska man måste köpa nya skor för några månader? Visserligen förblir fötterna större hos en del även efteråt (hur nu det kan vara möjligt), men hallå? Och så mitt i vintern som det lär bli också. Foppatofflor verkar populärt hos dessa som drabbats, men att gå med det under vintern? Och på jobbet? I-landsproblematik i ett nötskal, men hallå? Jag känner inte för att köpa skor för kanske några månader! Kan man undvika denna vattenansamling i fossingarna som jag förstått att det beror på?
Kan passa på och slänga in min högra handled också som är ond. Skyller också det på graviditeten!

...och väntar på att bli serverad. Hur kan jag? Fast han har knappt hunnit börja än så man vet aldrig. Hjälpte dock till med att gräva i frysen efter lite klyftpotatis eller liknande. Vi började båda två, men plötsligt försvinner han bara. Kikar upp och ser honom stå med händerna för öronen och olycklig blick, och jag påminns om hans antipati mot "frysljud". De rysningar naglar mot en svart tavla kan framkalla hos de flesta får Oo också av det obeskrivbara ljudet av fryskalla lådor som skaver mot varandra. Hans min är så söt, men hinner förstås inte dokumentera den. Bönar och ber men får bara en parodi av en förnärmad Oo, så jag får väl nöja mig med det. :o)

En annan som är förnärmad är Bäbis aka Fia som jag gett en omgång med kammen. Att bli kammad är inte populärt och fick en klo i tummen som ett tecken på hur mycket hon uppskattar det. Så fort man visar kammen springer hon, så det är nackskinnet som gäller om man ska få ta mer än två tag. All denna bortkammade päls och ändå ser man ingen skillnad på henne!






En syn jag aldrig kan tröttna på, Oo som lagar mat! Han lyckades vända sig om precis när jag tryckte av. Notera hans utskjutande haka. Så blir den när han koncentrerar sig! :o)
Han gör nån ny rätt så det ska bli lite spännande!

Att det ska vara så svårt att hålla munnen ibland, tänka till innan man öppnar truten. Oo har ju varit på svensexa med ett gäng andra grabbs. Min (o)vana trogen frågar jag om det blivit något barnprat. Varenda gång förundras jag över att män inte verkar vara särskilt pratsamma på det personliga planet med varandra. Men visst, det kan ju pratas utan att jag behöver få kännedom om det, men enligt Oo är det iaf tämligen tunt på den fronten när grabbarna träffas. Då är det öh, fotboll, Elitserien, husprojekt och ...sånt? Drar jag mina egna amatörmässiga slutsatser av mina psykologsamtal så frågar jag säkert för att få en form av trygghet i att killarna också grämer, oroar, velar och beklagar sig vänner emellan, om man nu ser specifikt på barnfronten. Kanske jag önskar att de av hans vänner som har barn ska fortsätta på mitt tema, visa på "skräckscenarion" på vad han har att vänta och därmed förberedas? Varför skulle jag annars vilja veta vad hans kompisar säger om sina barn? Och vad är det egentligen jag vill att de ska säga till honom? Jo, negativa saker förstås. Hur jobbigt det är, att man ifrågasätter vad man gett sig in i.

Det hade faktiskt blivit lite barnprat med en deltagare. Denne hade en tre- och ettåring hemma och tyckte som alla andra att "det är jobbigt men roligt". Jag tyckte jag var grym som motstod frestelsen att hugga på det jobbiga och istället fråga efter det roliga. Positiv och bra inställning va? Jag vet bara inte vad jag hade väntat mig eller velat ha för svar. Att de åt själv utan minsta kladd och sov tolv timmar per dygn?
Såklart blev det "det där leendet" och inombords tänder jag på alla cylindrar. Vad är det som gör att jag nästan ser rött på detta faktum som alla småbarnsföräldrar konstaterar? Jag blir så arg, det bara väller upp inom mig, känns nästan på samma sätt som när känslorna kokar över vid konfrontationerna jag haft med barn. Allt inom mig protesterar, vill skrika rakt ut. Utåt fnyser jag och Oo ifrågasätter för en gångs skull. Varför kan det inte vara så helt enkelt? Att det där leendet väger upp allt det jobbiga?

Jag säger frustrerat att det är patetiskt, att man i det stadiet är så slutkörd och trött på sin tillvaro att man desperat glädjer sig sig över småsmulor, som en krigsfånge som bjuds en klunk vatten finner sina torterare snälla och givmilda! Frustrationen och vreden rinner ut genom mina läppar och längst bak i bakhuvudet hör jag och dömer ut mina egna ord, min horribla jämförelse. Jag fattar ju helt enkelt inte det där, att ett leende kan uppväga så mycket. Varför kan jag bara inte acceptera det och se med tillförsikt på hur annorlunda det kommer att kännas när jag väl är där? Varför blir jag så totalt tvärtemot och vägrar tro alla dessa småbarnsföräldrar, och blir istället än mer arg ju mer de försöker förklara eller övertyga?

För en gångs skull visar Oo sin besvikelse. Det är inte roligt att berätta positiva barnsaker när jag bara fnyser och kommer med sådana jämförelser. Klart det inte är, att vilja dela en smula glädje och förväntan men sågas längs med fotknölarna, till och med få en mina placerad därunder.

Min vrede rinner av mig lika fort som den kommit och jag önskar förtvivlat att han ska förstå. Varför säger jag sådär? För att jag vill vara beredd på det värsta, men jag håller inte riktigt med. Det känns inte som att det stämmer i detta fall, men vad skulle det då vara? Mina tanker leder ingenstans och jag blir ledsen och besviken på mig själv för att jag inte kunde hålla truten. Varför kunde jag inte bara knipa igen om vreden, nicka och le som jag gör när alla andra försöker förklara "det där leendet"? Varför kan jag inte bara tillåta mig att acceptera att det ligger på en helt annan nivå som jag helt enkelt bara måste uppleva själv för att förstå? Så varför såra andra och slösa egna känslor på något innan jag ens vet vad jag talar om? Varför kan jag istället inte göra så som Oo tvärtom tycker? Att se fram emot det där leendet som alla talar så hänfört om, och då förstå? Om det sedan kanske inte skulle bli så just då har jag i alla fall en riktig egenupplevd grund att utgå ifrån!

Oo går och lägger sig och efter en stund smyger jag efter. Tycker ju det är bra på ett sätt att han för en gångs skull visat vad han tycker och inte bara kommenterat med sitt "det löser sig", även om det i detta fall handlade om mitt eget agerande och inte tänkt barnscenario. Ligger och är lite ledsen ett tag medan Oo somnar.
Jag vet fortfarande inte vad jag ska göra av den omotiverade vreden och när den dyker upp nästa gång, och förstår fortfarande inte varför den uppkommer. Hur jag än vänder och vrider får jag den inte att passa in i tillitsfacket som psykologen tog fram. På vilket sätt skulle min rädsla för svek motivera detta röda skynke vid lovord om småbarn? Jag fattar faktiskt inte.

Det har blivit kväll och mörkt på utsidan. Sitter genomvarm efter en bastu och bara mår. Dagen har gått fort och fick en tredje tvätt avklarad, denna gång alla nya barnkläder, lakan och sådant. Gott att ha det gjort! Snacka om att man bara plockade när man var i Ullared! Noll koll på vad man behöver för kläder kan man tycka att man skulle ha plockat allt möjligt, men i princip är det bara bodys. Vi har en helsickes massa bodys! Inga strumpor eller annat att ha på fötterna och bara ett par byxor som passar när hon är någon månad. Kanske inte så dumt att jag och Monica ska ner igen om två veckor så jag kan komplettera lite.

Tog en promenad ner till minilivs vilket tog ungefär 50 minuter fram och tillbaka. Fick en skum känning på utsidan av höger lårben när jag kommit ner till samhället. När det sedan bara blev plant och uppför försvann det. Strax innan jag var hemma igen fick jag en konstig känsla i händerna, framför allt den vänstra. Lyfter och tittar efter och mina handflator upp till fingrarnas andra led är alldeles vita och domnade. Framför allt den vänstra som sagt som också ser lite svullen ut. Det försvann dock efter jag öppnat och knutit en stund.

Tända ljus överallt, mörkt utanför fönstren, nybastad, jordgubbar i magen och placerad i soffan. Livet är gott!
 

Utsikt just nu. Verkar som blogg.se kommit igång igen. Inlägget gick visst in, men själva bloggen gick inte att öppna. Nåja, blodpudding för tredje gången denna vecka fick det bli till lunch. Andra maskinen tvätt är på gång, har dammsugat nästan överallt, skurat köksgolvet och gett blommorna lite vatten. Minns inte när det skedde senast, så det var nog på tiden. Tänkte försöka slutföra min andra Goombamössa som jag denna gång gör helt i Tilda-garnet. Oo har ringt och meddelat att han lyckats hyfsat i simhoppsträningen de fått göra med den nygifte (de har gift sig men har festen nästa helg). Tycker om när han hör av sig sådär när han är borta, blir liksom lite varm i hjärtat! :o)
Det verkar som Fia förstår att Maja inte är riktigt hundra, för hon hoppar inte på henne i anfall av busighet som hon kan göra ibland. Sneglar över axeln där de ligger i intill mig och lyckas fånga dom där de myser ihop. Mina ögonstenar!


(Kissar!)

 Det är problem med blogg.se idag av någon anledning. Får se om detta ens kommer in som det ska. Oo har lämnat mig ensam för en heldags svensexa för Emil, vilkens bröllopsfest vi ska på nästa helg. Jag har frossat i risgrynsgröt, skinkmacka och så avslutningsvis lite ostbågar. Grym frukost!
Vet inte riktigt vad jag ska fylla dagen med, men har lite att välja på så det ska inte vara några svårigheter. Maja äter, dricker, går på låda och vill gå ut i det kyliga höstvädret. Det tolkar jag som positivt trots att hon fortfarande är lika svag i bakbenen.

Ack de vet hur de ska smörja! Tur för honom att mitt andranamn är snäll!

För första gången på evigheter liknade pisset mera citronsaft än apelsinjuice. Helst ska det vara lika osynligt i holken som vattnet det skvätte ned i, men om nyanser av gult indikerar vätskebrist, varför rinner allting då bara igenom när man väl dricker? Inte konstigt det blir ljusare när man späder ut det genom att pimpla en sådan där SodaStream-flaska under dagen, men eftersom man får springa och pinka dubbelt så ofta, och att det nu de facto blivit ljusare i färgen kan det inte vara mycket vätska min kropp suger upp! Nej, rätt igenom bara och förvärra skavsåren i skrevet. Tur att man har ett jobb med nära till muggen och möjlighet att gå när som helst!

Det fick bli samma pastaställe igen, som jag nu vet heter Café Caprese. Det är så litet och oansenligt inklämt där på Kungsgatan att man lätt missar den. Men pastan är helt ok och inte heller denna gång fick jag i mig mer än typ hälften. Pinsamt! Jag skyller på en krympande magsäck.
Oo pös för att logga en cache innan träningen, och har då tydligen uppnått kriteriet för en skånsk cache där det krävdes en loggning per dag i tre månader. Duttig Oo! Att jag sedan inte hade en aning om denna jubileumsdag var visst högst förnärmande för min skattjägare.
Själv tog jag en sväng i Åhléns medan alla andra affärer stängde för dagen. Har börjat en oroande tendens i och med min yoga inne i stan och tid innan passets början. Även denna gång blev det några ting inhandlade, men till mig! En go myströja som är rejält tilltagen runt magen, samt nya tofflor! Rättfärdigade mina inköp med att Oo köpt en andra innebandyklubba till träningen eftersom han glömt den han hade hemma på morgonen... Mina grejer var ändå billigare och mina gamla tofflor från 1998 eller nåt. Vi är så duktiga på att spara och motivera våra inköp!

Står jag rak i ryggen och bara vinklar ned blicken är det precis att mina fossingar kikar fram. Det till höger är fossing, det till vänster är Bäbis också kallad Fia. Ser att magen är lite skev, men hon ligger kanske lite upp och ner eller nåt. Jag har min nya tröja på, fin va? Höhö!

Maja är fortfarande oförändrad och har fattat tycke för min sov/amnings-kudde! Fick köra bort henne därifrån när jag skulle lägga mig igår, och när hon så fick sängen för sig själv klättrade hon upp i den igen.

En ersättare för mig ska anlitas från Elan och kommer då att få gå parallellt tills jag försvinner. Blir konstigt att ha någon hängandes över axeln, men det är ju en del att sätta sig in i. Jag glömmer aldrig min egen totala förvirring över systemet, för att inte tala om hela Volvo"världen" och det egna "språk" som finns här ute. Man fattade ju inte om det var en byggnad, en befattning eller applikation de snackade om! Jaha, PoB jamen det var ju, nehej det var POB! Och vad var nu skillnaden mellan VAK och TMA? Jaha, byggnad och befattning liksom FCO, TMAC, RDA och BAM, skitenkelt juh. Hehe.

Yogan igår bjöd inte på några parövningar som tur var. En del statiska grejer men framför allt knipövningar för bäckebottensmuskulaturen. Det var rätt behövligt kände jag där vi låg och knep i grupp. "Tänk dig att du har en liten ärta i slidan!" Öh, okej, och så skulle den tryckas djupare upp och hållas kvar. Urgh, jobbigt juh!
"Tänk nu en dragkedja, där du börjar med att spänna sätet, sedan analöppning, slidöppning och så urinrör!" Shit, kan man knipa delar åt gången? Och så hålla? Jag har uppenbarligen missat en muskelgrupp under alla mina år av träning, hahaha! Men jag inser vikten av övningarna då det inte verkar det minsta roligt med inkontinensbesvär före och efter förlossningen! Så nu ska jag försöka komma ihåg att sitta och knipa duktigt nu och då! Kniiip, kniiip!

Under avslappningen skulle man se svävande moln, fästa alla tankar och bekymmer däri och låta det segla bort. Själv kom jag på mig själv att tänka tillbaka till min och Oos bröllopsnatt. Kanske på grund av att jag hade på mig den morgongåva han överräckte där på morgontimmarna, Sharkströjan. Låg och mös till mina minnen och blev som vanligt sömndrucken. Hade lagt ännu en extramatta under mig, men kände ändå av det i ryggen. Verkar bara vara jag som behöver två extramattor under den tunna (stinkande) yogamattan, alla andra kör bara med den!