Jag är klumpigare, osmidigare och klenare än förut, och magen hindrar en i häftigare aktiviteter, men nu var det så längesedan vi brottades i sängen att Oo till slut inte kunde låta bli. Själv hade jag nästan glömt bort hur kul det var. Muskler som spänns så de värker och svetten tränger fram i pannan, tjuvnyp och armar och ben i en enda röra. Och nej, inga snuskigheter här nu, fy skäms! Visserligen rumlar vi runt bland lakanen, men det är ren brottning som gäller! :o)
Då kan det dock gå så här med den stackars sängen! Och det är inte första gången! Vår kvalitativa Ikea-stomme har två nivåer för madrasserna. Till en början hade vi den på den nedre. Det fick efter en annan brottningsmatch flyttas till den övre, och nu har den fått flyttas lite till vänster... Oops.

Oo hade fixat gómiddag tills jag kom hem, och efter vi pajat sängen gick vi ut en promenad i mörkret. Riktigt skönt, och så en dusch på det innan man kröp ned i lagad säng! Man får passa på att njuta av barnfriheten och den fungerande gravidkroppen så länge man kan, höhö!

Till morgonen hade jag totalt glömt bort att vi skulle samåka, så fick snällt vänta i hallen medan Oo sprang runt och fixade sina grejer. Av någon anledning blir det Saabis när vi samåker och även om jag inte sitter lika bekvämt i den som i Gulingen, så är det onekligen bekvämt med automatlåda när man ska genom stan och rusningstrafik. Dessutom har man ju en hand över för lite annat mys!

När jag lämnat av min Oo mitt i stan och kryssade genom trafiken mot Älvsborgsbron slogs jag än en gång av hur priviligierad jag är. Fashinerades av alla dessa människor i bussar, spårvagnar och bilar. Människor som cyklade, promenerade, väntade på Älvsnabben och körde moped. Morgonrusning och alla är de på väg någonstans, inklusive jag. Vi är på väg till ett arbete, på väg för att göra vår insats, vi är en del av samhällspulsen, vi bidrar.
Om några månader ställs jag utanför denna samhällspuls. Från att ha bidragit hela mitt arbetsföra liv ska jag nu utnyttja det i form av föräldrapenning, inte få vara del av denna morgonpuls längre, glida in i strömmen av bilar på morgonen och längta tills det blir fredag. Försöker se det som ett rättfärdigt utnyttjande, att jag betalat det själv med min skatt under så många år. Men det jobbigaste blir nog att acceptera det faktum att jag inte längre är med, jag står utanför och bidrar inte - förlorar min betydelse i samhällspulsen. Det känns som en klen tröst att jag bidrar med ännu en medborgare som förhoppningsvis kommer att tillföra samhället sitt strå till stacken en dag. Dessutom måste jag också inse att det bara handlar om ett relativt kort uppehåll i mitt arbetsföra liv. Jag kommer att arbeta och göra rätt för mig så det räcker till under många år framöver. Ska bara upptäcka och inse fördelarna med att vara mammaledig också, så jag kan ta vara på den som sig bör. Vem vet, jag kanske finner mig så väl tillrätta utanför samhällspulsen att jag inte vill tillbaka? Bara stanna hemma, ta hand om hus och hem och trycka ut fler ungar? Livets vägar äro outgrundliga eller hur?