Jag är nästan lika pigg som jag ser ut. Det var riktigt segt att komma upp ur sängen idag. Ännu trögare för Oo som låg kvar i sängvärmen när jag gick. Kanske den brännande smärtan i hans vrist fick upp honom till slut, då jag smetade in Värmesalva nr tre innan jag gick.
Jag är så trött att jag kan krevera, men det är ändå småmysigt där jag rullar fram genom landskapet. De röda baklyktorna slingrar sig som ett makligt oändligt berg- och dalbanetåg framför mig, och pärlbandet som passerar under Angeredsbron kommer till sin rätt i mörkret. Jag tröttnar aldrig på det.

Igår var det komaläge hela kvällen. Satt som en purjolök medan Oo som handlat också fixade gigantus satsus av korv stroganoff och röjde undan efteråt. Det enda jag behövde göra var att lyfta gaffeln till munnen och tugga.
Dock kom vi oss ändå ut på en kortispromenad i mörkret, kortast möjliga runda för en tjockismage och ond vrist. Sedan lade jag mig i badkaret medan Oo slappnade av framför datorn. Han somnade till House medan jag såg färdigt och stupade i säng. Väcktes vid ett-tiden av Fias hulkande någonstans på golv-nivå. Jepps, under morgonen kunde det konstateras att hon placerat sitt kräk på min ena Esprit-toffel. Tack bäbis.