Först de bra nyheterna: Vecka 31 och jag har kört Body combat! :o) Visst blev det rejält decimerat och det spände stundvis mycket i framför allt nedre delen av buken. Inte mycket hopp, steg-kick istället för jump-kick. Inga höga knän eller stora utfall. Att stå i combat stance och slå innebär vridningar i höft och mage, och det var inte jätteskönt, liksom upprepade knän. Men det gick! Och det var kul! Men åh vad jag saknar att få stå där uppe och köra skiten ur mig själv och deltagarna!
Många kända ansikten var där som hejade och växlade några ord. Kändes som det var evigheter sedan jag var där, och det var det ju egentligen på sätt och vis. Mina tår protesterade i skorna, och allt eftersom passet gick kändes det rejält under trampdynorna också, men om inget konstigt dyker upp i kroppen under följande natt och dag så kan jag mycket väl tänka mig att köra igen nästa vecka! :o)
Det kändes dock inte riktigt bekvämt att vara där med magen. Hade en pösig överdragströja som jag tänkte lämna i instruktörsrummet, men efter en snabb blick i spegeln fegade jag ur och drog på mig den igen. Det såg helt enkel för mycket...gravidmage ut! När jag var på plats nere i hörnet och uppvärmningen var klar kunde jag slänga av mig den igen.

Så till de andra "nyheterna".
Kvällens torsdagsmiddag blev vid Nya Varvet och ett ställe vi besökt tidigare, Portofino som är riktigt mysigt. Inte den största portionen, men lagom inför en träning och gottigt! Därefter beslöt vi för att ta en cache som Oo spanat in nere vid vattnet. Mörkret föll snabbt så det kändes tämligen hopplöst där vi trevade bland stenarna invid vattnet. Oo gjorde stor affär av att dra igen alla sina jackfickor innan han böjde sig för att kolla under bryggkonstruktionen, men ingenting. Det började kännas lite hopplöst, och mörkare och mörkare blev det. Jag fick för mig att också kolla under bryggan och hinner inte ens blinka när jag hör kameran slå i stenen och plumsa ned i vattnet! En vidöppen innerficka i en jacka som inte är stängd och en bärare utan hjärna och katastrofen är ett faktum. Vattnet är svartare än mitt eget rövhål som jag önskar krypa upp i och Oos snabba trevande i vattnet är resultatlöst. Det är en båthamn, rejäla kantstenar och troligtvis rätt tvärdjupt. Man ser inte ett skit.

Jag förbannar mig upp och ner och hit och dit där jag missmodigt spanar ned i mörkret. Det hade ju ändå varit lönlöst om man så sett den, den är ju ändå förstörd. När köpte jag den? Efter vår kajaktur förra sensommaren med Tomas mfl. Vi tecknade ju en sådan där superextraförsäkring, men det gällde väl bara ett år? Oo är osäker, men för att kunna nyttja eventuell sådan kan man ju inte komma tomhänt.
Tröstlöst kikar vi ned i vattnet, men så lyser det till! Den röda ljussensorn som blinkar innan man fotar med blixt blinkar frenetiskt upp mot oss! Kameran kortsluter allting och skickar en desperat nödsignal. Den ligger precis nedanför kanten på stenen, kanske en halvmeter ner, precis mitt under "båtavskiljarflytgrejen". Hur ska man kunna nå den? Jag hinner knappt reagera så ser jag Oo under bryggan där han kör ner armen i vattnet. Han har slängt av sig alla kläder på överkroppen och kommer snabbt upp med kameran i handen! Lika snabbt har han på sig kläderna igen, men vilken otrolig tur att den där indikatorn började blinka! Plockar snabbt ut minneskortet för att torka, och se - det fungerar! Oos fina rumpa fick alltså bli det sista som den gyllende Canon-kameran fick föreviga. För den är stendöd och lär nog så förbli. Men efter att ha kollat bland kvittona, så var den där extraförsäkringen på två år! Köpte den 22:a augusti i fjol, så hade det varit ett år hade det varit kört, men nu kan vi alltså se vad de där extra hundralapparna är värda! Har vi tur så är vi berättigade till en ny kamera!
Oo frågade med ett flin om det inte var någon som tappade en mobiltelefon i toaletten, och så nu kameran i havet. Mycket lustigt.