Började som vanligt mitt besök i Lerum med att trycka ut en skvätt på Barnavrådscentralens toalett och studera deras A4 med avföringars olika format. "Som en korv med sprickor", "Mjuka små kulor", "Rinnig utan bitar". Najs. Att analysera sitt barns fekalier hör visst till föräldraskapets begivenheter.

Nu har det gått några timmar sedan samtalet och känner den där tröttheten  komma över mig. Blev ledsen under samtalet, men kan inte riktigt erinra mig varför. Likaså på vägen därifrån då jag pratade med Oo. Av någon anledning blir det jobbigare när det handlar om nuet och andra inblandade, i detta fall Oo. Har ingenting emot att gräva och fläka ut alla mina egna skelett eller erfarenher, men när jag ska börja tänka på Oo som betyder så mycket för mig så blir jag sorgligt blödig utan att egentligen förstå varför. Kanske en form av dåligt samvete för något jag inte kan sätta ord på? Wierd.
Har nog varit lite mer nere sista veckan. "Nederlaget" med uppackningen av bebiskläderna satte sig som en tagg i mitt undermedvetna där jag inte kunde känna någon glädje eller förväntan vid tanken på att vårt snart anlända barn skulle kläs i dom. Det är någon ny blöjreklam för Libero eller Pampers på tv:n med lång sekvens av hur ungen hoppar, klättrar och ser sin omvärld som en lekplats i sällskap med sin pappa. Jag finner hela reklamen skitjobbig! Ungens skratt skär i öronen, ungen är ful och jag känner nästan hur mitt ansikte förvandlas till en ful mask full av avsmak. Sedan försöker jag rycka upp mig och se det säkert alla andra ser. Ett gulligt barn som leker, och försöker föreställa mig hur roligt det ska bli att göra detsamma med mitt eget barn. Det går inte. Det går bara inte!
Har fått något enstaka minutanfall av den där oundvikliga känslan på tågspåret, där jag oförmögen att flytta på mig ser tåget komma emot mig.

Psykologen frågar om jag berättat detta för Oo, men jag nekar, för vad ska det tjäna till? Och jag vill ju inte göra honom ledsen för att jag inte kan glädjas åt vårt kommande barn. Mitt överdrivna hänsynstagande till andra igen, hävdar psykologen och jag slokar lite med nacken.

Har blivit många och långa mail fram och tillbaka idag, vilket känns bra. Tänkte vänta till vi var hemma, men så mailade han och frågade hur jag mådde, och mitt svar blev enligt rubriken. När han såklart vill veta varför så vräkte jag bara ur mig allting, och så var skrivandet igång. Men det funkar bra för mig i varje fall att formulera orden med mindre risk att missförstås, och man kan tänka igenom den andres svar innan man själv besvarar. Sedan får vi förstås stöta och blöta vidare hemmavid också :o)

Psykologen försökte än en gång koppla ihop mina känslor och vilja att skada vårt barn till den maktlöshet och ensamhet jag kände när det brast i samband med min mamma. Mitt behov av kontroll och bristande förmåga att känna full tillit till andra skulle ge samma känsla av fysisk och emotionell instängdhet som jag gjorde då. Jag är inte ensam i bokstavlig mening, men jag uppfattar mig som det eftersom jag inte litar på någon annan, inte vågar tro att Oo kommer att finnas där. Varför tror jag inte det då? Tja, hela min snedvridna prägel under uppväxten (börjar känna mig tjatig), sveket i början av vårt förhållande (ännu mera tjatig) och den roll jag sett till att tilldela mig själv i form av mamma/samordnare hemmavid. Jag har hamnat i en ond cirkel där jag vill kunna släppa kontrollen och lämna över ansvaret, men eftersom jag har så svårt att faktiskt göra det, får Oo aldrig tillfälle att visa att han faktiskt kan, på sitt sätt. Jag vill ju lägga mig i, ge välmenande råd och tycker att det bästa sättet är mitt. Samtidigt som Oo själv erkänner att han inte har förmågan att "se" vad som behöver göras eller tänka två, tre, femton steg framåt som jag gör. Men jag måste helt enkelt inse, vad gör det? Eller som Oo så fint uttryckte det: "Jag vet inte om soja och senap smakar gott ihop, men även om du vet det, dör jag av det? Kan jag inte få prova och se?"

Han hade många fina liknelser min Oo, och rätt i mycket för att påvisa hur olika vi är från våra respektive uppväxter. Han vet och är trygg i förvissningen om att han accepteras av sina föräldrar som han är, medan jag inte känner till annat än att man ska bevisa att man förtjänar denna acceptans genom att vara det man tror förväntas av dom, dvs så som mina föräldrar gjorde -
att allting skulle vara perfekt! Tycker ändå faktiskt att jag lärt mig rucka mycket på den uppfattningen och funnit mig i att ha både hur som helst tex hemma när de kommit på besök. Fast det har inte känts riktigt bra alla gånger ska erkännas!

Phu, orkar inte grotta mera i detta nu, Oo ska fixa en niorättersmiddag på fredag, vilket är ett ypperligt tillfälle för mig att träna på att inte lägga mig i och komma med "goda" råd. Ska få punktering på väg hem från jobbet eller nåt...

Till nästa möte redan nästa vecka ska Oo följa med igen i alla fall. Då ska jag också till bm för nya mätningar, så blir nog till att plocka ut en semesterdag.

Kan avslutningsvis inflika att Oo tog upp idén att gå en sådan där profylaxkurs, och hans initiativ gör mig glad! Jag behöver ju som sagt hans engagemang och visat intresse för det som komma skall. Josef och Helena hade gått denna och rekommenderade den, och kanske just för att den verkade så bra även för partnern, gjorde att vi också blev intresserade. Jag kommer ju att ha noll kontroll dagen det är dags, och då skulle det kännas lite tryggare med vetskapen att Oo har någon form av förberedelse att stötta mig med. Dvs jag behöver inte känna mig ensam!