Aurgh! Jag får nästan inte av mig ringarna! Jag har ganska stora knogar så hade relativt stora ringar eftersom jag inte tycker om känslan av att inte kunna ta av mig dom. Följdaktligen var ringarna rätt rörliga  där de var, men nu får jag verkligen lirka för att få av mig dom! Buhu! Vill inte svälla mer så jag tvingas vara utan dom!

När jag ändå är inne på barnrelaterat, är det många som velat se bild på min mage. Fattar inte riktigt det där, vad är det som är så intressant med den? En gravidmage! Vad är det att se? Okej om det varit deras egna magar men nej, de vill se min!

Snäll som jag är får jag ju tillgodose deras önskemål, men också av den framförhållande tanken att jag själv kanske kommer att finna det lite roligt att ha dokumenterat nån gång i framtiden. Om inte annat för att bevisa för mig själv att jag minsann väntat barn! Höhö! Men ingen naken mage inte, huvva, det tycker jag fortfarande ser läbbigt ut!
Undrar om jag inte svankar extra på bilden, men kan inte erinra mig att jag gjorde det medvetet. Men så där mycket svank har man väl inte fått ännu?
För bokföringens skull får jag väl poängtera att bilden då visar vecka 29, eller 28+4.
Fick en fråga igår om vilken månad jag var i. Öh? Har ju blivit helt insnöad på detta med veckor, men det blir väl sjunde månaden! Och ska vi nu snacka dagar så är det 79 till den beräknade första januari. Heh, det lät inte alls lika närliggande som 11 veckor. Shit, och om man då tänker på att man räknar plus/minus två veckor så skulle det kunna vara bara nio veckor kvar!

Det rör sig fortfarande som sjutton emellanåt där nere, och ibland är det en väldigt specifik punkt som trycker ut åt något håll. Känns som det skulle kunna vara en fot, och det är faktiskt rätt fräckt när den rör lite på sig, flyttar sig och kommer ut på en annan punkt. Fräckt på det där läskiga sättet!
Imorgon är det dags för både kontroll och psykolog igen. Liksom förra gången känns det lite meningslöst med psykologen, då jag inte vet vad som kan vara värt att prata om. Men hon hittade ju något förra gången, och lär väl hitta något denna gång också. Antagligen vill hon spinna vidare på den där tillitsfrågan, och även om jag faktiskt inte grunnat något på det sedan sist, så vet jag inte om jag kan finna några svar nu ändå. Lära mig våga lita på Oo, på mig själv? Och nu är det ju ännu längre sedan jag var i kontakt med något barn, snabbmötet på typ fem minuter med Noel förra helgen räknas inte, så mina dippar känns så väldans fjärran nu. 

Sedan förra mötet har jag väldigt sällan frossat i vardagsscenarion, och har inte känt behov av att "testa och förbereda" Oo. Istället har en allt större nyfikenhet på Ronja kommit smygande. Jag vill se vår blandis! Ska jag kraxa som en cynisk olyckskråka har det säkert ingenting med spirande modersinstinkt att göra, utan snarare rent biologisk nyfikenhet på hur vår genetiska blandning ska bli. Biologisk ur en naturvetares synvinkel alltså, på samma nivå som nyfikenhet över vad som skulle hända om man blandade en bas och en syra, ahaa, neutralt ok då vet jag! Jepp, jag är cynismen i ett nötskal! Men någonstans försöker jag skönja min nyfikenhet som ett försiktigt positivt tecken. När systerysters två pojkar hälsar på där till jul under några dagar kanske allt positivt flyger all världens väg, men då kommer jag också att vara så höggravid som det möjligtvis går och vara allmänt självömkande och trött på alltihopa att jag är överkänslig för minsta lilla grej jag uppfattar som jobbig. Har förvarnat syster och svåger på detta! Men vem vet, positive thinking right? Jag kanske mår som en prinsessa och skuttar omkring med min mage mellan prinskorvar och julgranspynt!